Volvo V50 T5 – den perfekta kompromissen?

Volvo V50 har funnits på marknaden ett tag nu. Första testerna indikerade att det här var ett riktigt lyft för Volvon när det gällde körglädje. Olof Lindelöf har tillbringat en vecka bakom ratten i den vassaste varianten V50 T5. Vad är det för bil och för vem är den skapad?

Det första jag var tvungen att fråga mig själv var “är detta verkligen en Volvo”? En bil som går som en Subaru Impreza, men med praktiska utrymmen och modern design. Att Volvo nyligen vann pris med S40 T5 för bästa kompaktsportbil i Canada säger en del om att bilen har goda egenskaper på många plan. Målgruppen antar jag ska vara yngre par i 30-35-årsåldern, kanske med barn på väg och som vill ha en kompromiss mellan sport- och familjebil. Konkurrenter ser jag på många håll – Impreza WRX, Saab 9-3 Sportsedan, BMW 3-serien, Audi A4 och kanske även internt i Volvo V70/S70. När det gäller V50 i T5-utförande och i synnerhet med den utrustning som vår testbil har gäller dock att privatekonomin hos köparna måste vara mycket god. Annars tror jag knappast man får fram de nästan 400.000 kr som bilen kostar.

Strama linjer men många knappar
Om man bortser från typsnitt och hastighetsmätare ser man inte många likheter med storebror V70. Däremot anar man tydliga anspelningar till XC90 och till viss del en tillbakagång till tidigare generationers kantiga inre. Bilen har ett rent designat skandinaviskt utseende. Den omtalade mittkonsolen tilltalar, både med sitt utseende och med sitt smarta förvaringsutrymme som åstadkommits där bakom. Konsolen har en väldigt symmetrisk utformning med en universalknapp i varje hörn. Lösningen att samla alla knappar i mitten av konsolen ser bra ut. Men även om resultatet är estetiskt tilltalande, är de många små knapparna i mitten ingen bra lösning. De ger mer en känsla av TV-fjärrkontroll från 80-talet – alldeles för många knappar på en alldeles för liten yta. Onödigt svåra att få ordning på samtidigt som man kör. Att knappa in ett telefonnummer samtidigt som man rullar tar i stort sett bort hela säkerhetsfunktionen med handsfree, eftersom man under alldeles för lång tid måste rikta blicken på annat än vägen.

Sportigt värre
Vår bil var utrustad med sportstyling, som består av ett bodykit med främre spoiler, tröskelbreddare och bakre undre spoiler, allt lackerat i bilens färg. Bodykitet och takspoilern gör stor skillnad, inte ”fast and furious” men ändå klart fräckt. 18-tumsfälgarna från BBS är också en behållning, och tillsammans med kjolpaketet och sportchassit som innebär kortare och styvare fjädring (vilket ger en 20 mm lägre färd), gör det Volvon till en riktigt cool bil. Framspoilern ger ett mycket tuffare nylle och en sportig uppsyn. Den lite udda varianten med motorhuven som ligger innanför de övre kanterna på framskärmarna är ett kul designgrepp för att få en mer homogen nos. Bakänden är, som jag märkt vid förfrågan, just vad det heter – en baksak. Åsikterna är minst sagt delade. Det finns två avgaspipor som man tyvärr inte ser under kjolpaketet. Möjligheten finns dock att kryssa för två kromade polerade slutrör som absolut skulle piffa upp baken en hel del.

Komfort & utrustning
Tanken är förhoppningsvis inte att man skall färdas fler än fyra vuxna en längre sträcka. Det känns nämligen onödigt dumt att knö in en tredje person i baksätet när två sitter alldeles utmärkt, det femte hjulet får helt enkelt åka med någon annan.
Trots både framhjulsdrift och DSTC visar bilen en tydlig tendens att släppa med baken. Är detta månne den första moderna Volvon utan understyrning? Ett steg i rätt riktning för alla oss som gillar när baken styr med. När det gäller komfort måste jag faktiskt klaga lite på stolarna. Oftast är Volvo, på vanligt svenskt bilmanér, tillsammans med Saab ledande vad gäller bekvämlighet och komfort. Fast vid inspirerad körning saknas, delvis på grund av det hala lädret, rejälare grepp om ryggen. Man åker omkring i stolen som en smörklick på en svart motorhuv i augusti. Överraskande störande i en bil som uppenbarligen vill, och ska vara sportig.
Med sitt sportchassi och sina 18-tummare blir färden sportigt njutbar. Därav också – vid vissa tillfällen – irriterande stötig och med en tendens till att spåra en hel del. Dessa nackdelar, som sportighet ger, är med största sannolikhet ingenting som är avgörande för de förväntade köparna. Det är störmoment som ingår i sportchassis. Som personlig åsikt (jag föredrar italiensk distinkthet framför amerikansk svampighet) uppskattar jag en eller annan stöt (läs massage) från stolen. Man färdas ändå behagligt, till stor del tack vare den i stort sett kompletta utrustningslistan på den här bilen. Med läder, regnsensor, automatiskt infällbara backspeglar, automatiskt avbländande backspegel, förarstol med elinställning och minne, RTI (navigation), bästa stereon (Premium Sound), farthållare med mera. Med dessa hjälpredor vill man gärna bli bortskämd, vilket man också blir. Det märker man efteråt när man sätter sig i en bil med mindre dignande extrautrustningsbord.

Aggressiv turbomotor
Den beter sig till ganska stor del som en sportbil med sin distinkta koppling och växellåda, i kombination med en ”typiskt” turboaggressiv motor. Att den har sportambitioner är uppenbart när man arbetar sig igenom den kortstegade 6-växlade manuella lådan. Man växlar gärna ner en extra gång för att få mer ketchup ur motorn, även om det oftast inte behövs. Om man inte använder turbon allt för mycket samt utnyttjar den 6:e växeln så mycket och ofta det går kan man hålla nere förbrukningen till 8,3 l/100km vid landsvägskörning. Ganska hyfsat ändå för en bil som för den som har ”bråttom” tar sig till hundra på 6,9 sekunder, och toppar 240 km/h. Kompromissen är svår, att en bil av denna storlek år 2004 egentligen inte borde dra mer än hälften och det faktum att vissa kunder har behov av att få utlopp för sitt barnasinnes högra fot. Var går den bästa gränsen mellan att vara en förnuftig kombi för familjen och inte dra för mycket soppa och samtidigt tillfredställa barnasinnet?

Kunderna
Vilka är det då som köper en bil som inte riktigt är en sjöduglig kombi, ingen statusbil i dess rätta bemärkelse och heller ingen fullvärdig sportbil för Rydell-wannabeen? I min mening är V50 T5 en perfekt symbios av de tre kategorierna. Eller som svensk, en perfekt mellanväg, således alldeles lagom. För en ungkarl mellan 30 och 35 som tjänar tillräckligt, vill vara körmässigt sportig och samtidigt få in ordentligt med dykutrustning eller golfklubbor. Kanske ett yngre par som redan väntar på sitt första barn, vill vara mogna och visa sina föräldrainsikter genom att köpa en säker och helylleaktig kombi samtidigt som man inte vill göra avkall på det roliga. Eller är det något för den äldre personen som vid beställandet av en ny firmabil passar på att beställa lite ungdomlighet? Till ett pris på knappa 400.000 har Volvon ändå en hel uppsjö med konkurrenter på marknaden. En eventuell köpare har i regionen 400.000 kronor ett stort sortiment att välja mellan. Duktigt utrustad Saab 9-5 kombi och kommande 9-3 kombi, Volvo V70, Opel Vectra kombi, Mercedes C-klass kombi med flera. Den som söker status får BMW 3-serien, Audi A4 med flera. Den sportinspirerade som vill ha mer raceinriktade hästar får till exempel Subaru Impreza WRX STI, Mitsubishi Lancer Evo 8 och så vidare.

V50 T5 – en perfekt kompromiss?
Är detta månne den perfekta lösningen – förklädda sportvagnar med plats för barnvagnen?
Med utvecklingens gång tillsammans med all ny teknik går det till stor del att få det bästa av flera världar. Det märks också på marknaden att kunderna kräver mer och mer av sådant som utvecklingen göds av. Nästan alla märken har idag någon form av ulv i fårakläder, en ”familjeracer”. Volvo har sina T- och R-modeller och Saab har Aero. De mer dyra märkena har haft ulv-versioner en längre tid, och nu börjar de billigare också ge sig in i leken. Så nu kan man välja mellan dyra och lyxiga MB AMG-versioner, Audi S och RS, BMW M och hela vägen genom registret ner till de enklare varianterna såsom Skoda RS och Opels OPC. I sådan indelning lägger sig Volvos V50 T5 någonstans i övre mellanregistret. Ett klart godkänt betyg till en bil som ger mersmak, både körmässigt och utseendemässigt.

Snabbfakta
Modell: Volvo V50
Motor: T5 (220 hk)
Växellåda/transmission: 6-växlad manuell
Grundpris: 275.900 kr (+ 36.000 kr för Businesspaket)
Pris för denna bil: 381.175 kronor, tillkommer för 18-tumsfälgar och takspoiler som vi saknar prisuppgift på.
Extrautrustningen: Navigationssystem RTI (19.900 kr), eluttag i lastutrymme (400 kr), ljudanläggning Premium Sound (3.900 kr), elmanövrerad taklucka i glas (9.900 kr), fastmonterad telefon (6.100 kr), textilmattor (925 kr), sänkt sportchassi (1.450 kr), nyckeavstängning passagerarkrockkudde (500 kr), lackfärg Barents blåmetallic (6.200 kr), sportstyling inkl framspoiler, tröskelbreddare, bakre undre spoiler i bilens färg (20.000 kr), takspoiler (ingen prisuppgift) och 18-tumsfälgar (ingen prisuppgift).

Text: Olof Lindelöf
Bearbetning: Martin Ström och Bo Lundvang
Foto: Johan Forsmark

Delad nyhet är dubbel glädje!