Mini Cooper S – inte så liten, men tuff

Nya snabba Mini Cooper S blir knappast en dussinbil på vägarna. Priset som börjar på 197.000 kronor är ganska högt för en liten bil, men de som får äran att köra den kan nog enas om att man kan ha oförskämt roligt i den.

Det är svårt att inte tycka om Cooperns vackra former. De andas retro och framtid i en oerhört lyckad kombination. Jag kan faktiskt inte hitta någon vinkel som jag inte uppskattar, och det märks nog på det stora antal bilder till reportaget. Det gick helt enkelt inte att sålla bort bilder! Interiört blir man förvånad över den enorma hastighetsmätaren som på klassiskt hundkojevis är monterad i instrumentpanelens absoluta mitt. Det är lite ovant att kasta ett öga åt höger för att se hur snabbt man kör, men det är väl en vanesak. Mitt i blicken har man varvräknaren, som visar rött strax innan 7.000 varv.

Lagom sportljud
Bilen är en frän liten cityräser, som även duger på landsväg och motorväg. Den är stöddig på ett harmoniskt sätt som inte sticker folk i ögonen. Den lilla takvingen utgör en perfekt avslutning på den lite rundade karossen, och de dubbla mittmonterade piporna a´la Boxster med samma efternamn – S – är inte bara snygga utan även välljudande. Den lilla 1,6-litersmotorn ger självklart inte ifrån sig något V8-muller, det har avhjälpts med en resonansbox vid mellanljuddämparen som gör att bilens sång blir djupare och tuffare.
Man har perfekt utsikt över trafiken från cockpit, mycket tack vare de långa dörrarna. Som vanligt med tvådörrarsbilar får man på köpet en tung dörr som gärna slår i grannens bil, och ett säkerhetsbälte som kräver gymnastiska rörelser för att nå. Detta till trots överväger fördelarna med att inte ha en b-stolpe som skymmer trafiken när det är dags för filbyte.

Farliga kast med baken

Vill man göra snabba starter gör man bäst i att koppla ifrån antislirsystemet, annars märker man ganska snabbt att bilen tappar oerhört mycket kraft helt plötsligt. Systemet beter sig lite underligt just vid starter, men gör sitt jobb på ett förträffligt sätt så snart det handlar om att stoppa hjulspinn i kurvor. Faktiskt kan man köra så hårt man orkar i tuffa kurvor, och systemet bromsar in bilen till maximal möjlig hastighet med bibehållet väggrepp. Ni som kört för mycket Gran Turismo eller har kunskap i bankörning vet att man inte bromsar sig igenom en sväng. Det är en tumregel som speciellt tycks gälla den här bilen. Vid hårda inbromsningar i kurvor så vill baken nämligen ut på ett ganska överrumplande sätt, vilket är ovant med en framhjulsdriven bil som annars sticker rakt ut i tangentens riktning vid för hårt gasande. Första gången det hände var jag helt oförberedd, men tack vare mina dataspelsreflexer lyckades jag gasa mig och bilen helskadd ur situationen. Vi pressade vår stackars testbil ganska hårt, och bilen uppvisade mycket goda egenskaper både vad gäller körglädje och kvalitet. Bromsarna vägrade mattas trots upprepade hårda inbromsningar, men som sagt borde bromsverkan fördelas bättre mellan främre och bakre hjulpar.

God buskomfort
Bilen har mycket god “buskomfort”, man får alltså leva med den sportiga stötighet som följer denna bils lågprofilfälgar och fjädring. De jättestora 17-tummarna som sitter på den här bilen är extrautrustning, normalt får man en tum mindre fälgar. De enorma hjulen gör sig perfekt till bilen, som genast ser betydligt mindre ut än vad den egentligen är. Folk förväntar sig att hundkojan ska vara liten, något som inte längre är en sanning. Kojan har nämligen lagt ut på alla mått från den gamla modellen, som så många har haft en personlig relation till. Storleksskillnaderna kan du se i tabellen nedan.

En bil med anor

Leenden från andra trafikanter och kommentarer vid bensinmackarna visar vilka spår den historiska hundkojan har satt i folket. Min granne som har betat av ett otal kojor fick fuktiga ögon när han såg mig rulla in med Minin, och under en åktur var det inte många negativa kommentarer. Det är ju inte samma bil längre, nu är det en bil med god åkkomfort som inte fallerar på usel utrustningsnivå och jobbigt små mått. Men många minns ändå bilen med nostalgisk glädje, även om man inte skulle vilja uppleva den på riktigt igen. Det är väl som med minnet av alla gamla Commodore 64-spel, när man får tag på en gammal dator och laddar in Mission Impossible eller Summer Games inser man vilket skit det är i jämförelse med allt nytt.

Tung fot och bensinräkning

Bensinförbrukningen uppges till 0,85 i blandad körning, något som inte riktigt stämmer överens med min egen blandade körning. Jag snittade på drygt 1,2 liter milen, och då ingick motorvägskörning i 10 mil. Gasa-bromsa i stadsmiljö gör naturligtvis att litrarna slukas snabbt, men det går säkert att köra snålt om man inte har bråttom eller är en tråkmåns. Precis som med en annan kul bil, Honda Civic Type-R, ligger det maximala hästkraftsantalet och lurar ganska högt upp i varvtalsregistret. Vridet är heller ingen chockupplevelse på låga varv enligt mig, vilket tvärtemot tas upp som en av bilens styrkor i broschyrerna. Om man inte ser till att varva rejält innan kopplingen flyger upp får man en ganska seg start, som många billigare bilar klår. Men när bilen fått fart och når 4-5.000 varv blir förhållandena de motsatta. Accelerationen ger mersmak, och håller man hög hastighet på slingriga vägar har man en fantastiskt snabb leksak i händerna. En kollega, Johannes Gardelöf, fick chansen att köra bilen på Gelleråsen, och där trivs bilen som soppan i tanken. Det extremt korta överhänget och bilens totala längd gör att man lätt slänger in bilen i vilken kurva som helst, och lätt manövrerar ut den på ett sätt som till och med skulle få Schumi att nicka förnöjt.

Gokart-känsla

Det har sagts förut, och det kommer sägas igen – bilens låga tyngdpunkt och vikt i kombination med hjulens placering längst ut i hörnen gör likheten till en gocart slående. 163 kusar på dryga 1.100 kg innebär även det en trevlig kombination som gör bilen farligt kvick. Med en liten skvätt 98 oktan i tanken, ensam i bilen och aircondition avstängd har man en giftig kombatant i trafiken, och det gäller att hålla stenhårt i både ratt och körkort. Bilen lär inte bli en vanlig syn i trafiken än på ett tag, eftersom bara ett femtiotal exemplar tas in i Sverige i år. Vad gäller andrahandsvärdet så återstår det att se var det hamnar, men risken att dessa bilar körs hårt gör ju att värdet sjunker ganska snabbt.

Extra allt, tack

Vår testbil var rejält extrautrustad, med ett slutpris på i runda slängar 260.000 kronor. Inga småslantar för en Cooper, men en “vanlig” S får man för utgångssumman 197.000 kronor. Vår bil hade ett stort öppningsbart glastak (8.700:-), aircondition, läderklädsel (13.000:-), utöver standardutrustningen antispinn även dynamisk stabilitetskontroll (3.500:-), multifunktionsratt med farthållare (2.500:-), xenonljus, 17-tumsfälgar, bakspoiler (1.600:-) med mera.

Är det en Viper? Nej, det är en hundkoja!

Ett tillval som borde vara standard är de läckra stripesen på motorhuven. Tillbehörslistan till bilen mäter flera sidor. Varför inte dekortrimma hela taket? Välj mellan svartvita rutor, Union Jack, USAs flagga, Kanadas flagga, St Andrews Cross eller St Georges Cross. Ska du åka på vinterresor kanske specialgjorda snökedjor kan smaka? För 500 spänn får du en snowboardhållare, och med det icke prissatta tillbehöret Thermo Call kan du via mobiltelefonen slå på Minins kupévärmare. Med tillräckligt mycket pengar kan du få din Mini precis hur du vill.

S eller inte S

Skillnaden mellan S och inte S är förutom kompressor, mittmonterade avgasrör och andra fälgar även borstad aluminiumlook på instrumentpanelen. Det är samma finish som man kan se på vissa nya BMW-kupéer. Mini tillverkas nuförtiden inom BMW-gruppens sfär, vilket givetvis innebär en del effektivisering i tillverkningsledet. En annan skillnad mellan modellerna är att grundversionen har batteriet i motorrummet, medans den sportiga S-versionen för tyngdfördelningens skull har sitt batteri under bagageutrymmet där bak.

Utvecklingen går framåt

Vi har rotat fram en gammal instruktionsbok för de klassiska hundkojorna BMC 850 Saloon, Super De-Luxe, Stationsvagn, Skåp och Pick-Up. 850 står givetvis för cylinderstorleken, alltså 0,85 liter. Det är drygt hälften av vad som sitter i dagens bil. Men då var bilen också några hundra kilo lättare, från 587 till 603 kilo. Dåtidens hundkojor var allt annat än välutrustade, bland annat saknades yttre sidobackspeglar helt, och fönstrena gick bara att skjuta bakåt en bit. Säkerhetsbälten fanns faktiskt att få i framsätet, här kallas de “säkerhetsselar”. Istället för fjädrar som stötdämpare var det vanligt med gummipuckar, något som enligt utsago faktiskt funkade riktigt bra. Mekaniskt har den gamla klassikern givetvis inte mycket gemensamt med nya Cooper, men man har lyckats behålla några av de klassiska utseendedragen. Interiört var gamla hundkojan spartanskt inredd med få instrument och knappar, till skillnad från Cooperns dignande utbud av flippknappar, vred och visare. I flådiga Super De-Luxemodellen kunde man se motortemperatur och oljetryck, men varvräknare fanns inte på någon av gatmodellerna. Super De-Luxe innebar även att båda framstolarna var justerbara. Den mittmonterade hastighetsmätaren har hängt med till nya modellen, som här känns lite väl stor och dessutom småkrånglig att snabbt kika till på. Till skillnad från Cooper kunde man få sin lilla Austin automatväxlad. Med detta tillval var man tvungen att varmköra bilen i en halv minut innan man körde iväg om det var kallt ute, och man rådde förarna att använda vänster fot på bromsen för att med högerfoten undvika motorstopp när man körde iväg. Var det riktigt kallt ombeddes man vänta med att starta motorn upp till fyra minuter med tändningen påslagen för att låta förgasarvärmarna jobba upp en lämplig temperatur. Vilken tur att utvecklingen går framåt!

Några tekniska data på klassikern BMC 850 Saloon:

(vissa jämförelser med Cooper S inom parentes)

Bränsletank: 25 liter (Cooper S: 50 liter)
Vikt: 587 kg (Cooper S: 1.140 kg)
Spårvidd fram: 1,205 m
Spårvidd bak: 1,164 m
Vändcirkeldiameter: 9,63 m
Axelavstånd: 2,036 m
Total längd: 3,05 m (Cooper S: 3,65 m)
Total bredd: 1,41 m (Cooper S: 1,69 m)
Total höjd: 1,35 m (Cooper S: 1,42 m)
Cylindervolym: 0,848 l
Slaglängd: 68,26 mm
Cylinderdiameter: 63 mm
Kompressionsförhållande synkroniserad växellåda: 8,3:1
Antal växlar: 4 (Cooper S: 6)

Text, foto: Bo Lundvang

Delad nyhet är dubbel glädje!