Det här är Federico Sceriffos driftmissil, med 2JZ-GTE-maskin med singelturbo på 1.000 hk och Rocket Bunny V3-widebodypaket. Se till att du har ljudet på!
Drifting – rätt in i garaget!
Drifting med BMW M4 i Moskvas centrum
Så kör man drifting i Norrland
Vild drifting i GTA
GTA fyra that is. Ser kul ut!
Drifting-SM i helgen – driftingturken ska klippa Sjödins durr
Evert driftar med sin trimmade permobil inne i Kista-gallerian
Svensk drifting på japanexport
Micke ”Wunderbaum” Svensson var en av de första i Sverige att köra brett och kalla det drifting. Nu tar han klivet ut i världen och gör verklighet av en gammal dröm – att delta i en japansk driftingtävling! Just nu befinner han sig vid ett gigantiskt komplex med nio driftingbanor.
Foto: Göran, Deltafoto. Text: Bo Lundvang, sportbilen.se
Tävlingen drifting är ett japanskt påfund som du säkert har stött på vid det här laget. I Sverige arrangeras mindre tävlingar, med en relativt fåhövdad publik. I Japan däremot lockar det hundratusentals, och enorma driftingkomplex byggs upp med banor specifikt tillverkade för ändamålet – mängder av kurvor som ska gå att ta på ställ hela vägen runt. Och ju mer rök och show, desto gladare blir domarna!
Svensk toppförare
Micke ”Wunderbaum” Svensson rankades som bästa svenska förare i Nordic Drifting Series 2009, i år har han sponsrad av Raidopower hunnit med både förstaplats, andraplats och tredjeplats i olika driftingtävlingar Sverige runt.
Drömmen har länge varit att få köra i driftingens upphovsland, och nu har bollen rullat igång ordentligt. Med hjälp av driftingfanatikern Tony Pettersson som studerar i Japan styrdes alla detaljer upp inför G1GP-tävlingen i helgen. En tävlingsbil från Garage Ash har köpts på plats, perfekt så när som på styrvinkeln som behövde åtgärdas. Micke tog med sig spindlar för ändamålet som handbagage, och efter flygresan var det bara transporten till banan kvar.
– Vi fick åka buss i elva timmar, tåg i en timme och sen taxi innan vi var framme vid Ebisu Circuit, berättar Micke för sportbilen.se.
En hel arbetsvecka av övningskörning och utbildningar i hur banorna ska tas väntar inför det stora kvalet nu på fredag. Är han en av vinnarna får han sin D1-licens och får köra mot proffsen under helgens stora tävling.
– Det blir inte lätt, bland annat kommer 40 proffs från Australien med sina bilar, berättar han.
Ebisu Circuit är ett gigantiskt komplex med nio banor specifikt byggt för drifting. Ägarna är Team Orange, som med sin vilda körstil även har tävlat och showat på flera banor i Europa.
Här är en film från svensk drifting 2007 där Micke kör sin svenskmålade Z3.
Från Jokkmokk till New Port Beach på en bredsladd
Det här är den långa historien om norrlänningen och testföraren Samuel Hübinette, och hans väg till ett toppyrke inom världens färskaste motorsportgren drifting. Han är segrare i den amerikanska Formula Drift-serien, och den enda amerikan som får tävla i Japan. Läs mer om ”The Crazy Swedes” 550 hästkrafter starka tävlings-Viper, och hur han fick ett fabrikskontrakt av Mopar!
Av Bo Lundvang
Samuels bana som utnyttjare av spinnande bakhjul började redan när han var åtta år. Åtta? Jojomen, pappa överlät ratten till honom redan som liten knatte, på isarna utanför Jokkmokk. Det är så det funkar där uppe. Med en polis som skulle täcka hela länet fanns det inte många som hade åsikter. Bilen var en Mercedes 300 turbodiesel, och den hade tillräckligt med pulver för att sprätta både is och snö. Han blev snabbt sjöarnas okrönte sladdmästare, och lärde sig att hantera bilen både framåt och sidleds. Senare blev det en hel del buskörning på grusvägar, vilket slutade med en folkracelicens som sextonåring. Uppbackningen från föräldrarna var inte den bästa, det tog för mycket tid och tekniken krånglade alltid. Dessutom körde han redan motocross, vilket tänjde på mamma och pappas ork.
Teknisk bakgrund
Den första yrkesdrömmen var som så många andras att bli polis, och han pluggade som ett svin för att bli bäst i klassen. Men i nian kom han på andra tankar.
– Det är ju bättre att vara långtradarchaffis! skrattar Samuel, redo att följa sin fars fotspår. Pappan hade åkeri, och det hade satt sina spår i Samuel.
Efter en treårig omgång med den för yrket lämpliga utbildningen fordonsteknik ryckte Samuel in som brandman i det militära, och hamnade i Stockholm. I slutet av värnplikten fick han höra att Volvo kanske sökte en förare till deras nyligen flyttade testanläggning i just Jokkmokk. Han fick ett nummer till Volvo i Göteborg, som kunde koppla honom till rätt person. Personen i luren tyckte att Samuels tekniska bakgrund var intressant, och han lovade att höra av sig. Det gick två veckor utan så mycket som ett pling från telefonen, men plötsligt ringde det. ”Vi vill träffa dig” sa rösten, och Samuel slängde sig in i bilen och for de 25 milen upp till Kiruna där kontoret fanns. Vips så var det klart. Han anställdes som testförare i hemstaden, och fick snabbt en inblick i Volvos framtida planer.
Volvo S40 redan 1992
Jobbet som testförare bestod i att på ett tidigt stadium provköra och utvärdera prototyper av kommande bilmodeller. Ett av hans första jobb var 1992, när han påbörjade jobbet med Volvo S40, som fanns hos konsumenterna först fyra år senare. Den första prototypen var gjord i Japan, av alla ställen. Testbilarna ligger alltid 3-5 år före leveranstid, och sekretessen som omgärdar projekten är förstås stora. Men Samuel är mer sladdkille än sladderkärring, han kan behålla sin arbetsgivares hemligheter.
Yrket som testförare innebär att man rent praktiskt provar ut olika tekniska varianter och lösningar, och att man ständigt kommunicerar med teknikerna som gör jobbet. Därför var det viktigt att föraren hade en bakgrund inriktad mot fordonsteknik. Men hans jobb innebar också att officiellt köra Volvos nya bilar, bland annat i reklamfilmer. Han vet inte hur många gånger han har figurerat i bland annat Bingolotto, där vinstbilarna körs på läckra vägar i Spanien – eller Jokkmokk för den delen. Alltid när en Volvo visades i TV var det Samuel som satt bakom ratten.
Långlopp för skojs skull
Efter några år flyttade Samuel ner till Göteborg, där Volvo har sin huvudsakliga testanläggning. De har inte mindre än tolv olika sorters testbanor, varav en 6,2 kilometer lång fyrfilig ovalbana, perfekt för högfartstester.
Vid det laget körde Samuel ett team i långloppserien ”Endurance for fun” vid sidan om jobbet. Teamet hette TDR – Test Drivers Racing – och de körde förstås Volvo. Här fick han smak på racing på riktigt, när han pressade bilar till det yttersta på bland annat Knutstorp, Anderstorp och Falkenberg.
Uttråkad på testföraryrket
Som ni förstår blev det många resor över världen, bland annat till USA. Där hade han också spenderat många semestrar under sin uppväxt. 1998 började han känna sig lätt uttråkad på sitt toppenjobb, och fick tjänstledigt ett år. Han for över till staterna, och med hjälp av en tjejkompis i Newport Beach började han plugga engelska på college. Det var inte mindre än nittonde gången han flög över Atlanten, och suget har alltid varit stort att stanna där. Men det skulle dröja några år innan det blev verklighet, och efter studieperioden reste han hem igen.
Innan han for till USA så var releasen av Volvo S80, på sommaren 1998. Då kom ett amerikanskt team över till Sverige för att demonstrera den nya bilen, och Samuel passade på att kontakta dem i hopp om att få ett extraknäck i USA att finansiera studierna med. Visst, vi fixar ett jobb sa de, men det blev inte mer än så. Istället blev det till att sälja datakomponenter några timmar om dagen för att få råd med pluggandet. Året därpå blev hans kompis inbjuden till ett BMW-evenemang med nya bilar, en inbjudan som Samuel tog över med varm hand. Det var amerikansk premiärvisning av BMW 330, och tidigare BMW-ägare (och Samuel…) fick se vad bilen kunde prestera på en testbana. ”Nu har jag min chans att visa vad jag kan” tänkte Samuel, och gav järnet på banan. Kamikaze-stilen gav utdelning, och han spöade två av instruktörerna, vilket aldrig hade hänt innan.
– Jag körde som ett svin så de skulle undra vem jag var! säger Samuel med ett leende på läpparna.
Han nöjde sig inte med en dags förnedring av instruktörer, utan tog med en kompis och lät historien upprepa sig nästa dag. Genom lite avancerad ”namedropping” fick han tag på numret till den som anställde testförarna. Det var Skip Barber Racing School som höll i eventet, och han lämnade ett meddelande på deras telefonsvarare. Lätt tveksam över att någon skulle höra av sig till en snubbe som säkert var en i mängden la han ner projektet. Två månader senare råkade han hitta lappen med telefonnumret igen, och gjorde en chansning. Den här gången hade han mer tur, och fick napp. Han flögs till Boston för ett möte med företaget, som tyckte att Samuel var mycket intressant för jobbet. Dessvärre var visumets slutdatum nära förestående, och han fick flyga hem till Sverige en vecka senare. Efter det for han tillbaka för några kortjobb på en BMW X5-turné tillsammans med Skip Barber Racing School.
Turgubbe
Samuel deltog i en tävling, och vann ett grönt kort – eller snarare möjligheten att få ett grönt kort. Jänkarna är snåla med att släppa in utlänningar på långjobb, och ett grönt kort är enda möjligheten. För att få det gröna kortet krävs det att man har kontakt med ett företag som är villigt att anställa en. Det hade Samuel, och det här blev hans stora chans. Han sålde sina möbler, bilen och packade resten.
– Det kändes som ett enormt steg att ta, jag var både nervös och fylld av förväntan, berättar Samuel.
Rasad marknad
Den sjunde februari 2001 fick han sitt gröna kort, och i augusti samma år sa han upp sig för gott från Volvo och flyttade till USA. Han hann köra en tour i San Fransisco, innan marknaden stannade av. Orsaken: 11 september. Hela landet lamslogs efter terrorhandlingarna i New York, och en depression spred sig snabbt. Biltillverkarna vågade inte ordna några större evenemang av rädsla för vad som kunde hända. 2002 blev ett tufft år, med mycket få lediga jobb. Samuel fick göra en lätt kovändning, och börja sälja bilar istället. Han hängde med på bilauktioner och fick lära sig hur yrket fungerade. Det var främst gamla leasingbilar som såldes vidare till återförsäljare, under så kallade ”dealer auctions”.
– Det var väl främst tack vare gud som jag klarade räkningarna! skrattar Samuel, som anser att den jobbiga tiden gjorde honom ödmjuk. Vetskapen om att det lika fort kan gå ner som upp gör att man inte tar något för givet.
2003 brakade det loss igen. Industrin hade på ett något sånär sätt återhämtat sig, och blickade mot en ljusnande framtid. Samuel flögs runt av Skip Barber Racing School och körde så kallade ”hot laps”, eller racetaxikörningar för oss som är mer vana med Nürburgring.
– Köra svinhårt har jag inga problem med! flinar Samuel, och vi är mer än övertygade om den saken efter att ha sett honom i en bil.
Småfjantiga japaner
På våren 2003 fick han höra talas om drifting för första gången.
– Det lät lite småfjantigt, med japaner som sladdade runt lite…
Samuel var skeptisk, men sen började polarna snacka. Det där var ju nåt man gjorde varannan dag hemma i Jokkmokk! Kanske skulle ett team bestående av några kompisar vara nåt? De visste sig ha kunskapen, och när det anordnades en ”drivers research” i juni för blivande sladdmästare kunde de inte låta bli att anmäla sig. Han och två kompisar bokade en Corvette C5 och en Nissan 350Z på en vanlig biluthyrning, men i sista sekund visade det sig att tanten som hade Corvetten innan förlängt hyran en extra dag. Så istället fick de med sig en Mustang Cab, som inte gick igenom besiktningen just på grund av avsaknaden av tak. De bytte däck på 350Z:an, och försökte se glada ut. Tre personer på en bil var ingen höjdare, men slutresultatet var mer än bra – Samuel vann före alla specialbyggda driftingbilar. Av 52 deltagare hade Samuel bäst kontroll på bilen, och han var gjuten till nästa D1-tävling. Han kom i kontakt med företaget Lateral D, som hade en nybyggd bil tillgänglig för honom om han ville. Tyvärr var oturen framme, och turbotrycket skenade iväg så att kolven smälte – samma morgon som tävlingen skulle gå av stapeln. Han fick åka som åskådare istället, den kanske mest besvikna av alla.
Suprakörning
Hösten gick, och en ny D1-tävling stod i faggorna. Nu fick han in foten hos Jasper Performance, som ställde en Supra Twinturbo till hans förfogande. Relativt original, med så kallad ”steering quickener” och trimmad till 500 hästkrafter. En kanonbil som tillsammans med ”the crazy Swedes” kamikaze-teknik gav honom maximal poäng under singelrepan. Driftkungen i juryn bugade sig inför hans mod – ingen annan vågade köra så nära betongväggen. Plötsligt kopierade alla Samuels linjer.
Sen var det dags för så kallad tandemdrifting, där det är två bilar som kör samtidigt. Här gick det inte lika bra, men så var det första gången han gjorde något liknande också. Han lärde sig läxan att inte titta på bilen som ligger alldeles intill, utan använda vidvinkelseendet istället. I tandemdrifting kommer två bilar farande intill varandra på sladd genom en kurva, ibland i farter över 150 km/h. Då gäller det att ha tungan rätt i mun för att inte snudda den andra bilen. Poäng får man om man ligger nära varandra, och om den som kör innerspåret lyckas sladda lätt framför motståndarens front och sedan tillbaka, innan nästa kurva kräver att bilens bak slänger åt motsatt håll. Samuel snurrade ut, och gick miste om viktiga poäng. Han hamnade ändå bland topp 10 som är garanterade plats på nästa tävling, och även rätten att få tävla i Japan. Faktum är att Samuel var den enda personen i USA som fick den möjligheten.
Fabrikskontrakt
Plötsligt var han upptäckt i USA:s driftingvärld, tack vare sin snygga singelrepa. GM hörde av sig och ville att han skulle bli deras andreförare, i en Pontiac GTO. Rhys Millen som är deras försteförare känner Samuel sedan tidigare, så det var jätteskoj. De hann göra en snabb reklamfilm dagen efter att han hade tackat ja, men några papper skrevs inte på. Samma vecka ringde Mopar, som är Dodges företag för trim- och eftermarknadsprodukter. De hade ett erbjudande som det inte gick att tacka nej till, så Samuel skrev på fortast möjligt, och gav GM kalla handen. Mopar helsponsrar två bilar i rally, två bilar i dragrace och slutligen en Viper i drifting. Det blev Samuels roll att axla försteförarjobbet, som innebär att vara deras frontfigur under Formula D-serien. Men bara för att han hade skrivit under var det inte klart. Det var nära att försteförarrollen gick till ”Tarzan”, en duktig japansk förare från JGTC-serien. Det föll dock på att han inte kunde ett ord engelska, så hur skulle han då kunna företräda det helamerikanska Mopar? Tarzan dök plötsligt upp som en av tre domare i Formula Drift-serien, och Samuel var först orolig för att hans bedömning skulle bli orättvis. Men han har haft en jättebra dialog med Tarzan (om än genom tolk…), och han har till och med kallat Samuel för ”driftkungen”, en titel som traditionellt ägs av Keiichi Tsuchiya, mannen som satte fingret på drifting som sport. Tarzan showar själv med en svart Viper, och vet hur svårsladdad den egentligen är.
Allmän kännedom
Drifting börjar bli allmänt känt i USA, alltså inte bara i motorsportkretsar. Men någon hysteri kring Samuels person har han inte varit med om än, men saker håller på att hända. Under hans korta vistelse i Sverige hann två amerikanska landsomfattande tv-program visa Samuel och hans bil i action. Här i Sverige försökte både SVT och TV4 få i ordning en intervju med Samuel, men vi på Sportbilen.se var de enda som höll sig framme i tid.
Genomslagsår för drifting
År 2004 har blivit ett stort genomslagsår för drifting i USA, och många lokala klubbar följer utvecklingen med egna mindre events. Club 4AG har till exempel haft flera lyckade driftövningar på Irwindales stora parkering.
Den stora Formula D-tävlingen arrangeras av Slipstream Global Marketing i samråd med SCCA, Sports Car Club of America. Denna serie är den högsta inom amerikansk drifting, och har starka band till den japanska Formula D-serien där allt startade. Vinnaren i varje deltävling vinner 2.000 dollar, andrapristagaren 1.000 dollar och tredjepristagaren 500 dollar. Serievinnaren får 7.000 dollar, andraplatstagaren 2.000 och för bronsplats 1.000 dollar. Av naturliga skäl är däcktillverkare ofta inblandade som sponsorer, liksom företag av trimdelar.
Superbil till låns
Vipern som Samuel kör är en Competition Coupé, en värstingversion av den vanliga Vipern som bara är tillverkad i 52 exemplar. En regel är att en driftingbil i D1-serien ska vara serieproducerad, och då räcker den här upplagan. Det som skiljer den från standardbilen är att den är byggd på ett rörrams-chassi, och har 525 kusar istället för 500 som i original-Vipern. Samuels bil har dock en annan kam och ett annat avgassystem, vilket ytterligare adderar minst 25 hästar. Bilen som kostade cirka 140.000 dollar ägs av en förmögen man i Las Vegas, Marko Radosavljevic, som mycket frikostigt har valt att låna ut bilen till Sam och hans team. Han är ordförande i Las Vegas Viper Club, och tävlar själv på hobbybasis med Vipern. Den var redan uppstrajpad med Mopars logotyp över hela bilen, det hade Marko gjort själv för att det skulle se fräckt ut. Han är av den modiga typen, som tycker det är fränt att se sin bil i action. Och action är precis vad det är, när Samuel kastar in bilen på sladd i 160 blås, trettio centimeter från en annan bil.
– Jag är inte ett dugg nervös när jag kör hans bil. Racing är racing! flinar Samuel.
Den här lösningen var perfekt för Mopar, som la sin budget för sina olika engagemang i motorsportaktiviteter redan förra året, långt innan man valt att göra ett försök inom drifting. Det lär man inte ha ångrat, nu när Samuel står som totalvinnare för hela den amerikanska serien.
Riskfylld introduktion
De åtta bästa förarna från föregående tävling får göra en egen introduktion av sig själv och bilen innan omgången börjar. Det brukar betyda mycket rök för att peppa publiken, och att muta dem med diverse prylar. En egen vald låt spelas i högtalarna, och föraren får göra sin grej. Samuel hälsar alltid publiken med en 360-graderssladd i fart, varpå han springer ur bilen och slänger kepsar. En gång gick det lite väl fort, och 360-graderssladden fick länkas in i nästa kurva. För att det skulle gå fort att komma iväg lämnade han bilen på tomgång, och rusade ut till publiken. I bästa kastställning och en keps i ena handen noterade han hur bilen började rulla i ögonvrån. Handbromsen i driftingbilar är nämligen gjord så att den inte ska stanna i låst läge, utan falla tillbaka för att underlätta snabba handbromssladdar. Äh, jag hinner nog tänkte han, och började jogga efter bilen. Den fick dessvärre upp ganska hög fart, och Samuel fick göra en spurt och slänga sig över motorhuven, för att hinna in i bilen. Publiken jublade förstås, och Samuel var helnöjd med prestationen. Introduktionen ska vara spektakulär, så här lyckades han med uppdraget.
– Jag är lite sjuk i huvudet, det är perfekt i den här sporten!
Att Samuel har fått smeknamnet The Crazy Swede är kanske inte så långt ifrån sanningen, kan vi konstatera. Annars är ju japanerna kända för att vara mer än nådigt uppstissade. De skriker, låtsasbrottas och ränner runt, allt för att sporra publiken.
– Ja, det är något av en Muppet Show, fastslår Samuel.
Tyvärr är denna Muppet Show på japanska, för inte ens de professionella japanska D1-förarna pratar engelska…
Omdiskuterad bil
Många är de som tycker att Samuels bil från början har ett övertag, något som Samuel inte nekar till. Mycket effekt är nödvändigt när det rör sig om höghastighetsdrifting, men samtidigt är den mycket tyngre än resten av motståndarnas bilar. Men det råder knappast några tvivel om att Samuel är en värdig vinnare. Hans körskicklighet består inte av att han sitter i en snabb bil, det är redan bevisat, till exempel när han klev in i en Supra för första gången i februari och kom tia i D1-tävlingen, och bäst bland amerikanerna. Den bilen hade en detalj som Vipern saknar, och det är ”steering quickener”. Det är helt enkelt en styrreducering som gör att man kan ratta mindre med mer styrpåslag. Den sitter monterad mellan ratten och styrväxeln. I Vipern däremot får han verkligen jobba med armarna. När bakvagnen ska kasta över till motsatt sida räcker det inte med att bara släppa ratten och vänta, utan han är tvungen att rycka ratten till rätt klockslag för bästa effekt. Annars ser sladden för mjuk ut, och det duger inte om man vill få showpoäng. En ytterligare detalj som är förändrad är styrstagen, som numera tillåter en skarpare styrvinkel. 45 graders vinkling av hjulen är bra, men inte bäst. Värst är Rhys Millens Pontiac GTO, som har hela 60 graders vinkling av hjulen. Rhys vann den sista deltävlingen i Irwindale med sin kanonbil, som liksom Samuels bil är allt annat än original.
Förra årets tävling vanns av en förare i en Toyota Corolla AE86, så det är inte självskrivet att man vinner bara för att man har en ny och dyr sportbil.
Slitande sladdteknik
Det finns en mängd olika sätt att få sladd på sin bil, men Samuel använder nästan genomgående samma teknik. För att framkalla en aggressiv sladd dumpar han helt enkelt kopplingen, varvar motorn och släpper upp kopplingen. Det orsakar ett direkt hjulspinn, som tack vare motorns effekt kan bibehållas genom kurvor och även på raksträckor. Det här sliter hårt på bilens delar, men Vipern tycks vara byggd för just den här sortens körning. När andra team går igenom tävlingar med knäckta drivaxlar, söndertrasade kopplingar och sprängda motorer byter Samuel bara bakdäcken och ser glad ut. Den stora 8,3-litersmotorn tuffar på som tåget samtidigt som hårt trimmade fyr- och sexcylindriga motorer skriker av smärta på höga varv. Det är förstås också en bidragande orsak till att röster har höjts om Samuels fördelar. Han kör oftast på andra växeln, men när farten börjar nå höga farter behövs trean. ”Småbilarna” tvingas ibland köra på både tvåan, trean och fyran. Ken Gushi kör en Nissan 240SX, och han har erfarit var de svaga punkterna sitter. Under en tävling gick det nämligen åt hela fem drivaxlar (!). Den här killen är 17 år, och har inte ens körkort än. Ändå är han en av de farligaste utmanarna i Formula D-tävlingen. Var det nån som sa att åldern har betydelse?
Dyr förbrukningsvara
Samuel kör med Yokohamas däck med storleken 295/35/19. De kostar 350 dollar styck. Ett byte blir alltså runt 6.000 kronor, och däck är just det som går åt i drifting. Här har man förstås ett sponsorkontrakt, som ger honom fritt med däck. I höst släpper Yokohama ett nytt däck som ska ge bra grepp och massor av rök, men tyvärr har man inte fått till något DOT-märkning än, så det blir något för japanska tävlingar.
Käka sula? Nej, Samuel behövde inte äta upp sin sko. Han hamnade tillräckligt långt upp på poängtabellen under sista deltävlingen också, så han fick sin totalvinst med det. Däremot kan han tänka sig att sälja dojjan. Håll koll på hyllorna framöver!
Lyckat år
Ni som lyssnar på rykten från landet i väst kanske har nåtts av budskapet om att Samuel gör bra ifrån sig. Att vi har en svensk mästare i drifting är det inte många medier i landet som snappat upp, men det kanske blir ändring på det framöver.
De tre första deltävlingarna vann han, men i finalen blev det en omdiskuterad fjärdeplats. I kvalet var han dock tvåa.
– Det funkade bra som vanligt, men domarna ville nog inte att jag skulle vinna alla deltävlingarna…
Arga åskådare skriver på drifting.com:s forum att domarna överlät det slutgiltiga bedömandet på publiken, en publik bestående av ”icke regelkunniga fjortisar”. Samuel som förlorade mot Chris Forsberg och hans supermodifierade Nissan 350Z är ändå mycket nöjd med sin insats, och ser slutresultatet som positivt för sporten i USA, att samma förare inte vann alla tävlingar.
Hans totalvinst ger honom möjlighet att tävla i de japanska D1-tävlingarna, något han är ensam amerikan om att få. Men i skrivande stund väntar han på bud från de japanska domarna om hans Viper är godkänd enligt det japanska regelverket. Rörrams-chassit kan orsaka problem vad gäller den biten, så nu är det bara att vänta och se vad som händer. Det skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse att få tävla på japansk mark, driftingens hemland.
Intresset för drifting i USA är starkt förankrat hos amerikaner med asiatisk bakgrund, det märks inte minst när man kör i San Fransisco där USA:s största China Town finns. Asiater är också flitiga besökare av Hot Import Nights-evenemang, och det är alltid utställningar i detta tema i anslutning till Formula D-tävlingarna. Japaner ser av naturliga skäl att japanska bilar vinner, så Samuel får ofta utstå spott och spe för hans framgång. Åskådarna består av två stora grupper som ofta hamnar i diskussioner med varandra. Det tycker Samuel bara är bra, snacket driver utvecklingen framåt.
Väntans tider
Stormästaren själv går just nu och håller tummarna på att hans bil godkänns av de japanska domarna. I såna fall far teamet över till Tokyo den 17 september, och ännu en av Samuels drömmar uppfylls. Lycka till där ute, Samuel!
Text och foto: Bo Lundvang, sportbilen.se
Foto: Antonio Alvendia
Kort om Samuel
Namn: Samuel Hübinette
Nationalitet: Svensk
Ålder: 32
Aktuell som: vinnare i amerikanska Formula Drift-serien
Karriärstart: i pappas Merca 300 turbodiesel som åttaåring
Första egna bilen: Opel Manta (”En kanonbil!”)
Kör just nu: Svart BMW M3 -02 (köpt en onsdag – driftad på fredag. Se filmen!)
Bor: New Port Beach, Californien
Bästa europeiska bana: testbanor i Belgien och Holland. Ringen är inte fel heller!
Bästa svenska bana: möjligtvis Knutstorp
Bästa amerikanska bana: Laguna Seca (vacker, härliga nivåskillnader)
Tre bästa driftbilarna original:
1. Nissan 350Z
2. BMW M5 E39 (mycket lättare än M3)
3. Corvette Z06 (bättre styrvinkel och diff än Vipern)
Tack till:
Mopar
Yokohama
Sparco
Speedwell Foot Wear
Oakley
Driftingen på väg in i Sverige med stormsteg
Att slänga in bilen på tvären i en kurva och hålla kvar bilen rykande i sidled är en hobby som tidigare enbart varit japaner och australiensare förunnat, men nu verkar det som om en våg av ”drifting” är på väg till Svea rike. Drifting betyder direkt översatt att driva, vilket är ungefär vad det går ut på.
Av Bo Lundvang
En av pionjärerna är Kristian Hesselmark, tidigare känd för sin babyblåa Honda CRX med en av Sveriges fetaste dubbel (eller var det trippel?)-vingar i aluminium. Den är nu såld till förmån för det nya projektet, en Toyota Corolla AE86. Just den modellen har blivit enormt populär i Japan och Australien tack vare den tecknade streetracingserien Initial D, där det driftas vilt. Det är det enda svenska exemplaret av AE86, Kristian hittade bilen i Danmark efter mycket letande. Hans planer för bilen är ganska omfattande. Ett turbosystem ska byggas till bilen, tillsammans med en S2-intercooler och ett T-25-aggregat och tilläggssprut. Effekten hoppas han landar någonstans kring 250 hästkrafter. Bilen väger i sitt originalskick blott 900 kilo, vilket lär ge riktigt roliga prestanda. Huven ska lackas mattsvart för ett korrekt racestuk, och en ruskigt gigantisk vinge från amerikanska APR ska nitas fast. Japp, Kristian har en förkärlek för enorma vingar!
Kopia för banbruk
Första idén Kristian hade var att göra en kopia av bilen som används i Initial D, men vid närmare eftertanke hade hans bil för fin plåt och lack för att förstöra på det sättet. Jo, driftingbilar blir lätt lite knöliga. Premiär hoppas han att det blir på Kinnekulle i april, men det är en del jobb med att få den registrerad och godkänd först.
Däcksponsor, vilken tur!
Det som går åt mest när man driftar är förstås det som ryker bort – däck. EuroMaster ställer upp med extragummi till tävlingarna i Xtreme Racings regi, och det tackar budgetracaren Kristian för.
Optimerad för drifting
Bilen tycks redan från fabrik vara optimerad för drifting, den är väldigt lågt växlad och gör bland annat 85 blås på tvåan vid 7.200 varv. 120 km/h i trean finns vid 6.500 varv. I 200 knyck gör den 6.700 varv. Kristians första tester visar att den är väldigt lätt att sladda loss med, i tvåan vid 4.000 varv slänger han i trean och bakvagnen bjuder på sladd en bra stund. En gång ville baken till och med loss vid gaspådrag på treans växel. Med 4-5 kilos lufttryck i däcken och hårdare dämpare och fjädrar bak tillsammans med en duktig sänkning så kommer det gå ännu bättre. Driftingdäcken kommer bli Kumhos 195/55/14-däck, medans vardagsdäck fram blir Kumhos 185/45/12 på 6 tum och 215/50/13 på 8 tum bak. Inga fetingfälgar, men det är inget Kristian försöker uppnå heller. Bilen blir inte heller någon poplåda, det blir möjligtvis något litet slutsteg tillsammans med en Alpine kassettradio och cd-växlare. Den japanska trallpoppen strömmar ur två 6,5-tumshögtalare.
GTI-motor
Under locket tickar en 1,6-litersmotor med twincam och 16 ventilers topp, samma som återfinns i Corolla FWD -88 GTi. Den lämnar 132 hästkrafter runt 6.800 varv, och toppar 200-210 km/h. 0-100 går på 8,5 sekunder, vilket Kristian lär kapa en hel del på om han når önskade 250 kusar.
Så fort vi får tag på actionfilm med denna småfula japan postar vi det i filmarkivet!
Text: Bo Lundvang
Foto: Kristian Hesselmark