Provkörd: Chevrolet Corvette 1958

Det känns att man kör en legend, när man sitter bakom ratten på denna exklusiva bil. Sportbilen.se tar dig med på en resa i en riktig pärla, nämligen en Chevrolet Corvette av 1958 års modell.

Av Martin Ström

Idag står ofta prestanda, prestige och ny teknik i centrum när en kund köper en ny bil. Nya Corvette C5 erbjuder naturligtvis dessa egenskaper, samtidigt köper kunden en bil med fin “stamtavla”. Det är få bilar som sålts under samma namn på ett lyckosamt sätt i över 40 år, som Chevrolet Corvette. Dagens C5 är som sagt teknikspäckad men har samtidigt en lyckad design. Där hittar vi knutpunkten till vår testbil. Corvette från 1958 sprudlar nämligen av design och dess smyckessköna linjer kan få vilken förbipasserande som helst att vrida på huvudet. För att inte tala om fotografen, som endast hejdas av antalet filmrullar som finns tillgängligt.

Efter en gedigen fotosession är det nu dags att byta från position från kamerabilen till det röda lädersätet i Corvetten. Min längd hindrar mig än en gång från att sitta perfekt i en sportbil, men det är en petitess som lätt går att förbise när man blickar ut över den formsköna och långa motorhuven. Efter att ha bekantat mig med den vackra inredningen vrider jag om startnyckeln och ett härligt V8-muller strömmar ut från de två avgaspiporna. Ljudet är magnifikt och man funderar ett ögonblick över varför inte nya C5 begåvats med en liknande skönsång. Att bullerrestriktioner sätter stopp för dagens tekniker att återinföra dessa ljuvliga klanger är troligtvis en orsak. En annan kan säkert vara att dagens Corvette också skall vara anpassad för långa dagsetapper, och då föredrar säkert ägarna en mer stillsam ljudkuliss i kupén. Nu är motorn varm och föraren redo. Växel nummer ett av fyra glider i med ett “klick klick” och vi rullar, eller snarare glider sakta iväg. Hela färden betonas förresten av att glida runt i sakta mak, dels av respekt för bilens historiska värde men framförallt för att jag är ovan vid bilens bromskapacitet.

Servoassistering existerar naturligtvis inte och de gamla trumbromsarna inger samma känsla som om man monterat farfars gamla cykelbromsar på en 24-meters lastbil. Det händer nämligen ingenting! Visst, bilen stannar efter ett tag och när man väl vant sig vid detta karaktärsdrag vållar det inga större bekymmer. Problemet ligger väl egentligen i att V8:an levererar 220 friska hästar som gärna galopperar i rask takt framåt, vilket var och en förstår kan trissa upp farten emellanåt. Med god framförhållning och accelerationer endast på raksträckor med god sikt undviks problem. Styrningen passar utmärkt in i en amerikansk film från 50-talet då föraren utför den tidstypiska manövern, nämligen att korrigera färdriktningen nästintill ständigt. Efter lite träning känns framfärden inte lika vinglig och jag börjar få kontroll på var bilens fyra hjul befinner sig på vägbanan. Då och då slänger jag en blick på hastighetsmätaren som pendlar mellan 50 och 80 på de små slingriga Hallandsvägarna. Detta känns som en utmärkt hastighet och att köra mycket fortare utan mer träning verkar för mig som vansinne.

Istället njuter vi av den varma luften och solen som skiner på våra huvuden och av alla människor som nyfiket tittar på vår framfart i denna pärla. Att luften är varm beror förresten inte på den svenska sommaren utan på att V8:an värmer upp vår sittbrunn, ibland så till den milda grad att vi måste nyttja friskluftspjället som sitter bakom motorhuven (en utmärkt uppfinning). Motorn är det bästa med denna bil, utseendet undantaget. Den låter trevligt, drar urstarkt från tomgång och så låter den fantastiskt trevligt. Nej, jag upprepade inte, jag ville bara förtydliga för er som inte hört denna motor i verkligheten att det är en mycket njutbar upplevelse. Växellådan är en annan godbit, något som faktiskt förvånade mig. Jag förväntade mig inte av en gammal amerikansk låda att den skulle vara så trevlig. De fyra stegen samt backväxeln är alla lätta att hitta samtidigt som lådan bjuder lite på sportiga egenskaper. Egentligen behöver man inte använda växellådan alltför ofta. Motorn klarar nämligen 40 km/h på fyrans växel utan den minsta antydning till protest. Därifrån kan man sedan effektivt glida upp till marschfarten på 70 knyck och sedan är det bara att luta sig tillbaka och insupa omgivningens skönheter och lyssna på det mullrande motorljudet. En härlig sommarupplevelse vill jag lova.

Text: Martin Ström
Foto: Tomas Jerson

Delad nyhet är dubbel glädje!