Det är med spänd förväntan och stor glädje som jag tar emot nycklarna till denna brutala amerikanska sportbil. Viper är och förblir en av de absolut fräckaste gatbilarna i historien trots att den inte är en fulländad tysk eller en skön italienska. Den är likväl en brutal amerikan ut i fingerspetsarna.
Av Martin Ström
Lyckliga är alla vi bilälskare för att Chryslers ledning valde att ta det där okonventionella beslutet den dag då Viperns framtid klubbades igenom. Det verkar nu också som om en ny vagn är på gång men vi tar inget för givet, det bör man inte göra när det gäller sportbilar i det allra översta skiktet. För trots att man knappt vill erkänna det är det ett faktum att få bilar i den här ligan överlever prototypstadiet och går vidare till serieproduktion. Hur länge har vi t.ex. inte väntat på att VW skall börja producera den Bugatti som säkert fler än jag har gått och drömt om eller att Volkswagen själva skall släppa sin VW12, något som knappast är givet.
Hursomhelst, låt oss nu återgå till den Dodge Viper RT/10 från 1994 som är dagens, ja kanske hela sommarens glädjeämne för min egen del. Jag minns den gång en mycket lycklig Carl Ingemar Perstad fick ratta Vipern för första gången i Trafikmagasinet. Nu när han på ett bittert sätt fått säga adjö till testbilarna i tv-magasinet kan han i alla fall tänka tillbaka på den härliga åkturen i bilens hemland USA. Det är nämligen en upplevelse med lång eftersmak som en åktur i en Viper kan ge. Bilen har sina brister, visst, men den har också ett stort hjärta och då tänker jag inte enbart på den enorma 8-liter stora V10:an utan mest på bilens karaktär.
Till skillnad från nästan tråkigt perfekta bilar kan en bil med stort hjärta leva med små ofullkomligheter. Tänk dig själv en nioelva med dåliga bromsar, den åker ”omedelbums” ner i Sverkers gröna papperskorg medan Vipern i sitt första utförande kan ta den smällen utan att ägaren grinar för mycket över det hela. Förutom undermåliga bromsar klagade motorpressen även på en alltför framtung vagn och en medioker detaljkvalitet när bilen lanserades. Idag spelar det inte så stor roll. Flera tävlingsstall har vunnit enorma framgångar på banan med Vipern, visserligen med den rejält förbättrade GTS:en men ändock, alla bilar måste börja sin bana någonstans och varför då inte som grunden till en utmärkt racerbil.
Nu är det dags att se vad tyglarna och framförallt det egna förnuftet håller för. Här gäller det nämligen att inte själv bli biten av den giftiga ormen som Vipern faktiskt är. Därför tar jag det lugnt i början, av flera skäl naturligtvis, men mest för att bilens rykte och en hel del avåkningar bland ägare och racerförare avskräcker från riktigt hård körning. Dessutom är Vipern inte en bil som man bara sätter sig i och sedan glatt och enkelt gasar för fullt med, i alla fall inte ostraffat och då kan det lätt gå åt skogen. Ingen kan väl påstå att det är värt att betala 160.000 kr för en ny motorhuv bara för att få nöjet att köra av vägen. Rakt fram vågar jag dock släppa loss all motorkraft och belönas därefter.
Accelerationen är mäktig och upplevelsen påminner inte så lite om när man ger fullgas på en vass mc. Utan tak ökar naturligtvis intrycken och över 200 km/h kör man inte gärna utan öronproppar, det blir ett fasligt vinande. Vid högre hastigheter än så förvandlas vinandet till ett olidligt dån som får bullret i en S2000 att framstå som uthärdligt. Dessutom gör bilens spårkänslighet att framfarten inte känns hundraprocentigt säker i så höga farter.
Istället bromsar jag in och lägger i den sjätte växeln som känns nästan som en överväxel eftersom motorvarvet går ner till 1100 v/min i motorvägsfart. Växeln nummer sex är emellertid inte alls en överväxel i ordets rätta bemärkelse då accelerationen även på denna sista växel är klart märkbar. Det är roligt att kunna starta på fyrans växel och låta den stora kraftkällan dra utan protest upp till långt över tillåten hastighet.
Möjligheten att cruisa runt på mindre vägar är alltså rent motormässigt mycket stor. Även de bekväma stolarna och att himlen utgör taket gör glidarkänslan total. Däremot tar det ett tag att vänja sig vid bilens mått och framförallt den enorma motorhuven som upptar stora delar av förarens synfält. Dessutom tycker jag att motorns brummande ljud som låter som en hybrid mellan en kompressormatad sexa och en stor lastbil blir lite påfrestande i längden. I stan kör jag nog helst inga längre etapper även om de intresserade blickarna från omgivningen säkert kan lindra lite av värken i ”kopplingsbenet”.
Bäst tycker jag att bilen går på lite bredare slingriga landsvägar. Då kan man göra bekymmersfria omkörningar och ta kurvor med hög precision i lite högre fart. Styrningen tillåter nämligen mycket precis kurvtagning, något som till en början överraskade mig då jag istället väntat mig den klassiska amerikanska känslan i ratten. Den responsiva styrningen kan liknas lite vid den på en go-cart. Därför är det inte heller så konstigt att man blir lite trött i armarna efter en stunds aktiv körning. Det är inte bara föraren som tröttnar efter lite aktiv körning. Bromsarna orkar inte riktigt med. De stoppar visserligen bilen och känslan i pedalen är bra men det är lätt att låsa frambromsarna och det märks tydligt att mycket tyngd är placerad över framhjulen. Om bromsarna inte riktigt lever upp till sportbilsstandard så är det annorlunda med växellådan. Den kanske inte är ett underverk av precision men har den rätta känslan även vid forcerad körning.
När det gäller kvaliteten så tycker jag nog att den känns bättre än vad motorpressen antydde vid lanseringen. Visst känns kanske inte alla reglage helt hundra men det verkar ju hålla så här åtta år efter att bilen rullade ut från fabriken i USA. Summa sumarum kan man säga att för en rimlig summa får man en brutal best och en amerikansk sportvagnsikon med vissa brister, men med ett stort och högst vitalt hjärta.
Text och foto: Martin Ström