Magnus Wallinder heter en 34-årig Västeråsare som ni förmodligen hört talas om innan. Han har ett förflutet som framgångsrik racerförare inom flera grenar, bland annat har han kört Porsche GT1 i brittiska GT Championship, mot superbilar som McLaren GTR F1.
Av Bo Lundvang
År 2002 innebär nya utmaningar, han har nämligen blivit stallkamrat åt Henrik Roos – svensk mästare i GTR både 2000 och 2001. Tävlingsbilen är som ni troligtvis förstått vid det här laget en Chrysler Viper GTS/R som ska gå i både svenska mästerskapen och Euro-GT som körs i Belgien på banorna Spa och Zolder, och på Nürburgring i Tyskland.
Gokart bra start för racerförare
Magnus började sin bana inom motorsport med att köra gokart. Det är en bra start för den som vill få in foten i motorsportvärlden och jobba sig uppåt mot värre åk; man lär sig kurvtagning och kanske viktigast av allt – man får in de automatiska reflexerna som är ett absolut måste när det gäller racing. Intresset för motorsport kom genom pappan, som körde rally.
Ingen billig lekstuga
Ekonomin för en racerförare är ofta beroende av en inkomst vid sidan om själva tävlandet. Det är inte många som har turen att få köra för ett professionellt stall som kan betala ut löner till förarna, som de stora F1-stallen till exempel. Tyvärr verkar det mer och mer som om det bara är förare som har det gott ställt som når höga positioner. En mycket bra förare kanske inte har råd att komma långt, utan får kliva åt sidan för de med pengar. Kommersen kring motorsporten har gått långt tycker Magnus, som driver ett eget företag vid sidan om. Utan sponsorer hade det inte gått att hålla igång deras tävlande. Ett 24-timmarslopp på Le Mans kan kosta teamet upp till en miljon kronor i form av slitdelar, träning, löner till anställda och alla andra kringkostnader. Ett set däck till bilen kostar ungefär 12.000 kronor, och 18-tumsfälgarna måste skrotas efter hundra timmars körning. En stor kostnad är motorrenoveringen som måste göras både före och efter en stortävling – den kan kosta 250.000 kronor bara den! Nu är ju som tur var 24-timmarslopp inte den vanligaste tävlingsformen, men det duger ju bra för att inse kostnaderna kring racing. Henrik Roos team har tre heltidsanställda i stallet, som totalt består av 20 personer.
40 kilos-kaross
Teamets gemensamma gatbil är till skillnad från tävlingsvarianten en Viper GTS i originalskick – under huven. 450 hästar räcker gott och väl till på svenska vägar, och med en dovt mullrande V10-motor på 8 liter så är det en maximal njutning både inifrån och utifrån bilen. Motorn är från början en lastbilsmotor, därav den kopiöst stora cylindervolymen. Karossen i gatbilen är glasfiber som standard, som är både tung och ohållbar i jämförelse med karossen på tävlingsbilen. GTS/R:en är nämligen gjord i kolfiber, och totalt väger karossen ynka 40 kilo! Om nosdelen får sig en smäll och går sönder blir det dyrt, den kostar från fabriken 90.000 kronor. Nu har teamet som tur var en svensk byggare som gör det för 40.000.
Uppseendeväckande tungviktare
Gatbilen används främst som promotionbil för teamet, och sponsorerna har möjlighet att hyra bilen. Den är otroligt uppseendeväckande, folk vänder sig om var man än befinner sig. Jag fick chansen att köra bilen, och jag kan garantera att det är en speciell känsla att trycka gasen i botten och känna den stora klumpen till bil sticka iväg. Det är en stor bil på nästan alla mått, och den bulliga huven som försvinner i fjärran kräver att man tänker till lite innan man börjar svänga. Kopplingen var rejält seg att trycka ner, och det gällde att den var i botten innan nånting kunde börja hända. Det gjorde att jag fick sitta i en lite egendomlig ställning, med stolen framdragen så långt det bara gick. En mer bakåtlutad ställning hade ju varit att föredra framför rallystuket, jag får väl skaffa högklackat till nästa gång! Bottendraget i bilen är mycket påtagligt, den enormt starka motorn ger 664 Nm redan vid 3.700 varv. Man kan i princip köra på treans växel hela tiden, utan att förlora i acceleration i lägre hastigheter. Tyvärr blev vår testkörning av bilen något begränsad eftersom racerföraren Magnus har för många bollar i luften samtidigt. Vi hoppas kunna återkomma med ett mer omfattande reportage om hur det är att köra en Viper.
Frågor från besökarna
Vi fick in några frågor från våra läsare innan intervjun, här är frågorna och svaren:
Micke undrar: Hur många hästar kan man max få i en Viper?
– Henrik Roos svarar: Utan att koppla till lustgas och turbo kan man få ungefär 800 hästkrafter. För att lyckas med det bör man byta headers, slänga i titanstakar som håller för trycket och dessutom modifiera kopplingen rejält. I vår tävlings-Viper sitter en treskikts kolfiberkoppling, den håller garanterat! Det som lätt går sönder är växellådan och diffen.
Mashi undrar: Hur länge ska ni köra med den här modellen, nu när den nya competition-coupén har kommit ut?
– Henrik Roos svarar: Det är en för stor kostnad att bara byta bil rakt av, vi låter Chryslers fabriksteam Oreca utveckla modellen färdigt först innan vi ger oss in på det.
Calle J undrar: Vad gör man först och främst för att få ut mer effekt ur den stora motorn?
– Henrik Roos svarar: Först och främst bygger man om luftfilterboxen, byter ut headers, avgassystem och kamaxel, och portar motorn.
Nöjd testchaufför – undertecknad.