Avengers störiga brorsa: Charger R/T Daytona Hemi V8

Vad ska man göra när familjen plötsligt växt ur Vipern? En Charger Daytona R/T är inget dumt substitut, och fortsatt höga bensinräkningar får man på köpet! Vi testar en bil som du inte hittar i det ordinarie svenska Dodge-sortimentet. Huka er, miljötalibaner!

Av Bo Lundvang

Okej grabbar, inga burnouter nu, bilen är helt ny. Så låter reglerna när vi lånar en sprillans knallgrön monster-sedan från Exclusive Cars i Stockholm. Men det är lättare sagt än gjort, för bilen tycks vara gjord för precis det! Under huven sitter en Hemi-V8 på 5,7 liter. Med 350 hästar på bakhjulen och ett vrid som spelar i en högre liga vill det till att man är snäll på pedalen.
Saktar man in och stämplar fullt sätter sig bakvagnen, och ett stegrande bröl kastar bilen framåt. Det gäller att hålla hårt i ratten, och bromsa i tid.
0-100 går på ungefär sex sekunder, och det känns ruskigt snabbt i en så stor och tung bil. Men det finns två värre modeller, och det är SRT8 och specialserien SRT8 Super Bee. Båda med 425 hästkrafter ur en 6,1-litersmotor.
Dodge är som bekant tillbaka på svensk mark, men den här modellen finns inte officiellt importerad. Det är förbaskat synd, för jösses vilken familjebil! För ett par år sen tog Dodge in Avenger i sitt modellprogram, det var det väl knappast någon som märkte. Det är i grunden samma bil som Charger, men med ett snällare tryne. Bulkigare hjulhus, och motoralternativ som heter 2,0 och 2,4. En Charger röker en Avenger på första pedaldutten! Sportig pensionär eller bindgalen flåbuse – här finns alternativ för båda sorter.


Det behövs inget tränat öga – eller öra för den delen – för att förstå att det är något unikt med den här bilen.

För väg och bana
Det här är en R/T-modell, vilket står för Road and Track. Det betyder lite råare front, bakspoiler, 20-tums kromfälgar och förstås lite dekaler. Rejäla Brembo-bromsar gör allt för att sätta stopp för det två ton tunga ekipaget, inget lätt jobb.
Ursprungsmodellen av Charger var bilen alla ungdomar ville ha i USA. Det var en speedad fastback-modell baserad på mellanmodellen Coronet. Ett riktigt as med möjligheter till prestanda i dragraceklass, som dök upp 1966 och försvann 1974 när oljekrisen tvingade upp bränslepriserna. Till skillnad från originalet har nya Charger fyra dörrar, och är en betydligt större bil. Ungefär lika stor som BMW:s fläskiga 7-serie, eller Mercas S-klass. Intill en herrgårdsvagn från Torslanda ser den rent skräckinjagande ut. 510 centimeter är 30 cm längre än V70!

Tung kluns
Pressar man bilen i en kurva märks den höga vikten direkt. Den understyr en hel del, och genast känns det att det är en riktig jänkare jag kör och ingen Porsche. Men jämfört med den gamla Chargern är det här en banracingbil! Den hårda fjädringen hindrar karossen från att kränga, och de breda sulorna biter sig krampaktigt fast i underlaget – så länge det är torrt. ESP är standard, den lär få jobba en hel del med en inspirerad förare bakom styret. Fjädring och dämpare tillverkas av Mercedes, men förstärks i Dodge fabrik i Indiana för att palla den höga vikten ännu bättre. Mercedes bygger förresten växellådorna också.


Ilsket lackad motorkåpa döljer en 5,7-liters V8 som kan slå ifrån fyra cylindrar vid (o)behov.

Snålfunktioner
Vid lägre belastning av gaspedalen kopplar motorn bort hälften av cylindrarna, vilket spar upp till 11% soppa. Det kallar Dodge för MDS, Multi-Displacement System. Skiftet sker på 40 millisekunder, så det är inget som märks bakom ratten. Automatlådan har ett slags overdrive-läge som skuttar in och förbättrar ekonomin i långfärdsåkning. Men det blir aldrig särskilt snåla mil, det är som sagt en riktig bjässe vi har att göra med. Använder man bilen i Stockholms köer lär förbrukningen snabbt landa på två liter milen.
Växlingarna går silkesmjukt i fas med varandra, det är bara ljudet som avslöjar skiftena. Vill man går det bra att fippla manuellt med spaken i ett tiptronic-liknande läge, varför man nu skulle vilja göra det.


Mätarna mitt i synfältet är Viper-inspirerade rundlar kantade av aluminium.

Prisvinnande interiör
Kvaliteten på interiören känns inte alls sådär plastig och skramlig som man är van med i jänkare. Kan det vara så att Mercedes haft ett par fingrar med i spelet? Interiören är så bra att den fick pris som Interior of the Year Award 2006. Den känns hermetiskt tillsluten i färd, och det är nästan så man önskar att avgassystemet och motorn hade hörts lite mer. Bara vid tramp på högerpedalen morrar maskinen till och skickar föraren bak i stolen, och mungiporna upp mot öronen. Med rutorna nere genom stan mullrar det som av ett annalkande åskväder in i bilen. Mycket inspirerande för alla som har ett lite skruvat bilintresse!
Stolarna är bekväma, men man sitter löjligt högt. Det är ingen sportbil, det är en GT-vagn och det känns. Utrymmet bak är väl tilltaget, och soffan är i lätt limoklass – bortsett pallen i mitten.
Med ett extra kryss i tillbehörslistan kan man få en tv monterad på armstödet mellan framstolarna, som man smidigt fäller ner när man börjar må dåligt. Är man musikfreak har man säkert nytta av den rejäla stereon med inbyggd 20 GB hårddisk och USB/Aux-uttag. Original får man en helt okej stereo som fattar vad en hemkopierad MP3-skiva är för nåt.

Mumsiga fruktnamn
I ett land där silvergråa V70 är standard sticker den här bilen ut något helt otroligt. Vi syns förmodligen redan vid horisonten, och passerar inte obemärkt någonstans. Färgen heter humoristiskt nog ”Sublime green”, och storslaget lime-grön är precis vad den är. Frukter var ett tema på Dodge färgnamn redan när pappa var ung. Vad sägs om Plum Crazy, Go Mango eller den smarriga Banana? Mest känd från muskeltiden är ändå Hemi Orange. Tunga muskedunder som Charger, Challenger och Cuda kunde fås i hippieglada färger, idag är de flesta köpare riktiga fegisar när det kommer till färgval. Det är glädjande att se så många roliga Charger-färger där ute, men vill man ha Hemi Orange eller Top Banana måste man köpa den dyrare Daytona-versionen.

Inte riktigt retro
Retro-stuk har varit inne ett bra tag, men Charger är inget riktigt bra exempel på hur en ny muskelbilsikon borde se ut på 2000-talet. Om jag hade pengar som brände i fickan hade jag lätt slängt dem på nya Challenger. Där kan man snacka om att återanvända älskade muskelformer! Dodge Charger är egentligen bara en plåtpimpad Chrysler 300C, och inget man imponerar på raggare med. Så vill du bli cruisingnattens okrönte kung är det en Challenger du måste ha.


Ännu ballare retro är Dodge Challenger SRT8. 425 hk Hemi V8!

Maxi-Kermit-fakta
Bil: Dodge Charger R/T Daytona 2007.
Motor: 5,7-liters Hemi V8 MDS.
Effekt: 350 hk vid 5.000 rpm, 390 Nm vid 4.200 rpm.
Toppfart: Cirka 235 km/h.
Prestanda: 0-100 km/h på cirka 6,0 sekunder.
Bränsleförbrukning: 15,6 l/100 km stad, 13,0 l/100 km blandad, 10,2 l/100 km landsväg.
Transmission: 5-vxl automatlåda med tiptronic och overdrive. Bakhjulsdrift.
Viktfördelning: 54% fram, 46% bak.
Fälgar: 8×20-tums kromade aluminiumfälgar.
Däck: 245/45/20 Goodyear Eagle runt om.
Bromsar: Brembo 4-kolvsok.
Vikt: 1.960 kg (totalvikt 2.410 kg).
Längd/bredd/höjd: 510/190/148 cm.
Färg: Sublime Green med mattsvart Daytona-dekor.
Interiör: Sportstolar i läder med mockainlägg, AC med två klimatzoner.
Övrigt: Keyless entry, däcktrycksvarning, farthållare, bromsassistans, reservdäck, tvåtons-tuta.
Pris: 35.930 dollar i USA.


Wow, ett riktigt reservdäck för en gångs skull!

Gulligt! Självlysande handtag att dra i när man tvingats ner i bagageluckan av en avundsjuk granne. Finns även i Ford Mustang.

Mjukt formad bakvinge hänger med i R/T-paketet. Snyggt med mattsvart!

Charger-historik
 Dodge första fastback-modell Charger byggdes 1966, och var baserad på Dodge Coronet.
 Motorer fanns från 230 hk V8 till den legendariska 425 hk Hemi-motorn.
 Priserna var lågt satta för att ungdomar skulle ha råd med dem.
 Mindre än två procent av alla Charger förseddes med Hemi-motor.
 Dodge Charger -69 blev en kändis efter sju säsonger av tv-serien ”Dukes of Hazzard”, där Bo och Luke Duke använde den som ”getaway-bil”.
 Specialmodellen Dodge Charger Daytona byggdes 1969 för att tävla i Nascar. Den hade en 147 cm hög bakvinge, och en lång aerodynamisk front. De hade antingen en 440 Magnum cid-motor, eller 426 Hemi. Under ett år vann de 45 av 59 race.
 Tävlingsföraren Buddy Baker var den förste att nå den magiska 200 mph-gränsen (320 km/h), bilen var en Hemi-utrustad Charger och året var 1970.


Så här ball kan Dodge Avenger bli, med hjälp av tunern Startech. Namnet är förstås Stormtrooper – vad annars? KW-fjädrar med coilovers, Borla-utblås, F1-paddlar, StopTech-bromsar och allmänt uppstudsig. George Lucas firmabil?

Dodge Charger – Fast & Furious -69

Vem var det som sa att en bil som är ”Fast & Furious” måste vara en riskokare, överöst med grälla dekaler och aluhyvel på bakluckan? I filmen från 2001 med samma namn som det uttjatade designtemat rattade Vin Diesel faktiskt en 900-hästars Dodge Charger. Där kan vi snacka om snabb och elak! Street Xtreme har spanat in en hårresande kärra som lätt frustar bort både Civicar och Celicor från gatscenen.
Fortsätt läsa “Dodge Charger – Fast & Furious -69”

Viper RT/10 – en bil med amerikanska mått

Vi har träffat Martin som äger en Dodge Viper -94. Vi tog ut bilen på en sväng längs Ekerös krokiga landsvägar för att känna fartvinden piska. Det är en bil som man gör bäst i att släppa lös längs långa härliga vägar på landet, för i stan är den något svårkörd med sin tunga koppling och förarens låga sittställning som ger ganska dålig sikt. Fortsätt läsa “Viper RT/10 – en bil med amerikanska mått”