Par i Qvarnis på Elmia, It´s Fun 2 äntligen bänkad

Det är roligt! It´s Fun-Porschen lär bli vad den heter. Vi har just bevittnat slutbänkningen av 3,6-litersmotorn, som med hjälp av lite kul racesoppa, dubbla turboaggregat och lustgas lär skrämma slag på många kändisar på strippen. Men det är som bekant inte ett bygge enkom för raksträckan, Qvarnis har byggt den första MPS:en. Familjebilen står M5:an Qraftwerket för, och båda kan ni se på Elmia i helgen.

Av Bo Lundvang

Multi Purpose Sportscar betyder förstås vår påhittade förkortning, som innebär att sportbilen ska visa var scoopet ska stå i fler grenar än framåt. Det är varken en ultimat strippbil, banbil eller ljudbil. Den hamnar nånstans mittemellan, enligt den gyllene svenska medelvägen. Tanken är att den ska imponera lite här och där, utan att vara så där extremt broder duktig på något särskilt. Men visst får man intrycket av att den kan bli giftig överallt? Strippen ligger dock sist på prioriteringslistan, men i år hoppas han att det hinner bli några riktiga repor.

En noga utvald skara åskådare bjöds in för att med egna ögon få se vilken brutal maskin som tagits fram för den minst lika superlativa karossen. Motorn har under ett helt år hängt i taket hos Kenneth Andersson, som driver Motortjänst i Saltsjö-Boo sen 1996. Kenneth har många roliga maskiner på sitt samvete. Nämner jag Jakan och Jocke Sahlin så vet nog de flesta av er vad jag pratar om. Snabba tyskar som fått det redan hysteriska trimmandet att nå nya höjder, både vad gäller monstruösa gatbilar och bilar för 402 meter. Men det är inte bara lekfulla äldre barn som får sina hjärtebarn upphausade hos Kenneth, han ser över många äkta rallyjärn också. Faktum är att han har levererat motorer lite varstans i världen. En jamaicansk motor spenderade ett år hos honom. Andra länder som fått svettigare trafikpoliser är Ungern, Österrike och Belgien. Med mera. Sa vi att Kenneth är själv i firman? Han har en sund inställning till sitt jobb. Han försöker hjälpa alla han kan, men det får ske när det är möjligt. Vill man ha hans hjälp får man räkna med att tidigare projekt måste avslutas först, det får inte plats mer än en motor i bromsbänken. Under ett skynke ligger Jakans motor och väntar på en välsignande hand och lite finslip, lite längre bort i lokalen finns en Volvomotor som ägs av rallyföraren Kenneth Eriksson. Ett projekt som numera mäter ett par år i längd. Bara för att bilen ska gå fort behöver inte jobbet göra det! Allt har sin tid, och Motortjänsts Kenneth tar varje dag för vad den är. För tio år sedan var han med om en otäck rallyolycka när han mappade en bil i England, som i 200 knyck över ett krön inte hann stanna för bilar som var parkerade över vägen. Föraren dog omedelbart, och Kenneths liv hängde på en skör tråd. Men han har långsamt men säkert tagit sig tillbaka, och där han befinner sig i dag tycks han helt återställd från olyckan som höll på att kosta honom livet.

Hängande i kedjor från taket gungar motorn i takt med Kenneths vana knapptryckande via datorn på andra sidan glaset. Med en acceleration av 600 varv per sekund når motorn de inställda 7.300 varven, och direkt får vi resultatet i form av vridmomentkurva och effektkurva på datorn. Den tunga ståldörren till själva bromsbänken är stängd, och vi ser på en termometer hur rödglödgade turboaggregat får värmen att stiga. I det stängda rummet där motorn hänger skapas ett undertryck som gör dörren enormt svåröppnad, och Andreas som filmar där inifrån blir yr av avgaserna. Utan hörselkåpor hade han fått svårt att sova i natt, vrålandet från den luftkylda boxersexan är lika underbart på håll som det är öronbedövande när man står intill.


Så här ser resultatet av en tidigare bänkning ut. Vilket som är hästar och vridmoment får ni gissa själva, liksom hur mycket krut det är i burken!

Vi som följt farsen med It´s Fun 2-motorn under året som gått har förstått att turen kommit och gått ett antal gånger.
Orsakerna till problemen är lika många som hästarna, åtminstone känns det så för de inblandade. Kenneth försöker klargöra för vad som gått snett, men det är inte lätt efter alla dessa omgångar. Från början hoppades man kunna komma ut med bilen redan till sommaren 2002, men de planerna sprack snabbt. Trasiga turboaggregat som täckte hela skogen utanför Motortjänst med blå rök ersattes efter långt om länge av helt fel sort, vilket ytterligare sinkade. Sen blev det ännu fler bromsklossar, om uttrycket tillåts. Det behövdes värre kammar, och motorn krävde mer luft, mycket mer luft. För att kunna mäta trycket och leta ett eventuellt fel i cylindrarna använde Kenneth ett av honom införskaffat specialstift för 25.000:- som mäter det mesta, förutom skostorleken. Det visade sig vara ventilfjädrarna som behövde spännas och schimsas hårdare för att inte laddtrycket skulle försvinna genom ventilerna. Nej, det är inget budgetbygge vi snackar om, men svångremmen är ändå hårt åtdragen. Det är bara tack vare sponsorer, vänner och förstående familj som det här projektet har gått i lås. Känner ni igen problematiken?

Det ligger som sagt mycket arbete bakom alla de finjusteringar som krävs för att optimera prestandan. Nu är maskinen inställd för att ge en härlig extra skjuts i början, men som kurvan ser ut matas bilen med kraft genom hela registret. Det är med en oerhörd styrka av 960 Nm som motorn visar vad den går för. Effektsiffran? Den får du fantisera om. Vi säger inget. Qvarnis är nöjd över förväntan, och vi är stumma av förundran. Vridmomentet saknar motstycke i sportbilsvärlden. Glöm McLaren F1 och Porsche GT1. En bil som börjar närma sig It´s Fun 2:s höjder är 15 miljoner kronors-bilen Mercedes CLK-GTR. Den har 775 Nm. Vi kan ju nämna folkamonstret Touareg också, den kan fås med en V10 diesel som ger 750 Nm. Men den spelar i en lite annan division, både drivmedelsmässigt och rent allmänt. It´s Fun 2 ger sig absolut inte ut på några offroad-äventyr, får vi hoppas i alla fall. It´s Fun-Sierran åkte ju på lövskogssafari i slutet av Anderstorps långa raka, och det ska vi inte ha någon repris på.

Nu far motorn ner till Jan Tolli Motorsport i Helsingborg för en sista finputsning innan det är dags att baxa in den i bilen. Som det verkar lär det behövas både en och två kofötter för att kolossen ska få plats – men ner ska den! Det har Qvarnis bestämt, och säger Qvarnis nåt så blir det så.

Text, foto: Bo Lundvang


Qvarnis mötte upp i sitt andra skötebarn (eller tredje om man räknar dottern Jacqie…) Qraftwerket, en BMW M5 av det mer extrema slaget. Avgasrören är i storleksordningen stuprör, och mäter 5 tum. Perverst stort! Se mer av bilen i Zatzys monter på Elmia.

Fakta om projektet och bilen

Bil: Porsche 911/930 turbo ­78.

Målsättning: Bygga en av Sveriges snabbaste allround-gatbilar alla kategorier. Konkurrenskraftig såväl på gata, racerbana som på strippen, med en mäktig multimediaanläggning och utställningsfinish. Men också plats för fästmö, barn och barnvagnen på takräcket.

Ett projekt av: Jocke Qvarnström, JTI Motorsport och Thomas ²Swippe² Westman på MDS Västerås i samarbete med bl.a MDS Sverige, Yokohama, OCL Brorssons, Bilskräddarna, Mickey Thompsson, Race Fuel 66, Ferrita, sportbilen.se, zatzy.com, Tommy Hjellström & Co Dekor & Design och BGM Motor.

Kaross: Strosekbreddad. Dörrar, huv, bakvinge, lucka, fram och bakskärmar i glasfiber. Egendesignad frontspoiler med delar från bl.a Porsche 993 RSR, 964 RS, 964, 944 och DTM vinge i kolfiber. Egendesignad bakvinge med delar från bl.a 993 GT2 och DP3 med vingplan i kolfiber. 993 dörrhandtag och 993 takspoiler med inbyggt bromsljus. Framlyktor från Fiat Coupe. Ruf backspeglar. Avgasskydd i kolfiber.

Motor: 6-cylindrig boxersugmotor på 3.6 liter från Porsche 964 Carrera.
Dubbelturbokonverterad med Garret GT30BB och dubbla wastegates.
Dubbeltändning med 2 tändstift per cylinder. Keramikbelagda smidda kolvar.
Specialtillverkade Verdi vevstakar. O-ringat block och topp. Justerbara kamdrev. Hemliga kamaxlar. 993 Super Cup vipparmar. Natriumkylda ventiler.
Rochester 960 cc spridare. MBE 941 insprutning med bl.a responssystem och launchcontroll. Dubbla plenumkammare med dubbla spjällhus och 6 st NOS nozzlar. Extraktorgrenrör med 3² dubbelt avgassystem i rostfritt med dubbla 5² slutrör. Kompression 7:5.1. Justerbart turbotryck. Allt viktjusterat.

Effekt: Tillräckligt? (Original Porsche 911/964 3.6 turbo, 360 hk).

Prestanda: Teoretisk toppfart vid 7500 rpm ca 332 km/h.

Transmission: 5-växlad Porsche G50/52 med lamelldiff. Sachs sinterlamellkoppling. 964 RS svänghjul. Slutväxel 3:44.

Hjulupphängning: Modifierade Bilsteinfjäderben fram och bak av coilover typ.
H&R fjädrar fram och bak. Rörkrängningshämmare. Fjäderbensstag.

Bromsar: Porsche 930 3.3, samma som Le Mans vinnaren Porsche 917. Orangea Pagid racingbelägg. Racing bromsvätska. Aluminiumomspunna bromsslangar.

Fälgar: AEZ Olymp 8.5 x 18² & 10 x 18². BBS magnesiumfälgar 11 x 15².

Däck: Svarvade Yokohama AVS Sport 245/35-18 & 295/30-18″ alt Yokohama Advan 048R däck 225/40-18″ & 285/30-18″. Mickey Thompsson 26 x 11.5 x 15².

Lack: Lamborghini-orange candy pearl av Swippe. Design av Ari Harjunpää.
Dekor av Tommy Hjellström.

Inredning: Rött skinn och matta. Sabelt-stolar omklädda i röd och svart alcantara. Heigobur. Dubbla brandsläckare.
Sabelt 6-punktsbälten. TV-tuner, CD, DVD, Kenwood KVD 920. MDS Fanatic 4600 förstärkare, MDS 6,5³ TV skärm bak. Framsystem Dynamic 6.5² och MT-9 diskanter. Fanatic 10² bas. Porsche 959 hastighetsmätare till 350 km/h, Porsche Motorsport 2.0-bars laddtrycksmätare med skvallernål, Autometer-varvräknare med shiftlight.
Laserstörare, laservarnare, radarvarnare och polisradio. Mockaratt med snap-off.
RS innerdörrhandtag. Alupedaler och fotstöd. Solfilm.

Provkörd: Lexus IS300 Sportcross

Sportcross är namnet på Lexus IS300 i kombiutförande, en kvick bil i mellanstorlek med en extra touch av lyx. För det är just lyx det handlar om när Toyota bygger märket Lexus.

Av Bo Lundvang

Vår testbil var försedd med automatlåda och möjlighet till knappväxling i ratten; uppväxling på undersidan, nedväxling på ovansidan. Ett snäpp närmre dataspelskänsla, en ganska onödig funktion men riktigt kul om man är på rätt humör. Och det är ganska lätt att komma i rätt humör i den här bilen som känns välbyggd och sportig från början till slut. Maskineriet består av en rak sexa på tre liter, därav siffrorna 300 i modellnamnet. Lillebror IS200 är även den utrustad med den raka sexan, men då med ganska snålt tilltagna 155 hästkrafter till skillnad från de 214 kusarna i IS300. Men då kostar bilen makalöst mycket mer, lägg till hela 120.000 på de 270.000 som IS200 Sportcross kostar och du får en IS300. Det rullar inte många IS300 på de svenska vägarna, det är än så länge en ovanlig bil.

IS300 – BMW-utmanare
Det är en direkt utmanare till BMW:s populära 3-serie, som även den i klassiskt manér drivs med hjälp av bakhjulen. Många hästar i kombination med bakhjulsdrift och snömodd, hur går det ihop i praktiken? Inget vidare. Vi körde bilen längs ett snöigt E18, och flera gånger stack baken iväg så mycket att det kändes som om vi var på kollisionskurs. Detta trots att knappen ”snow” var intryckt, och självklart med ett aktivt antispinnsystem. Systemet verkar koppla in lite för sent hela tiden, vilket får bilens bakvagn att glida i sidled. Riktigt otäckt när det handlar om längre transportsträckor, men vid lite lattjo stadskörning är det bara kul att märka var driften kommer ifrån. Efter tiomilaresan i slöslask på motorväg bytte vi till en Octavia RS – framhjulsdriven – och körde samma väg tillbaka. Plötsligt vågade jag göra omkörningar i den sämre uppkörda vänsterfilen, och faktiskt hålla normal motorvägshastighet trots väglaget.

En skön körmaskin på torra vägar
Från uselt väglag till torrt märker vi en milsvid skillnad med IS300. Plötsligt blir bilen rolig att köra, kvick i både gasrespons och styrning. Och bäst av allt, ett grymt väggrepp. Motorns ljud är en skön sång för de som gillar sportiga bilar, och kör man med gasen i botten växlar den inte förrän vid dryga 6.000 varv. I sportläget drar den ännu längre på höga varv innan den växlar.

Sportiga utrymmen
Utrymmesmässigt är den precis som exteriören antyder – sportig. Det betyder att kombiutrymmet är halvt kapat av en lutande bakdel, och kupén för övrigt är ombonad men inte så vräkigt tilltagen. Helst sitter man bara två i baksätet, då kan man jäsa över på det breda armstödet i mitten. Sportigheten kommer också i styvare fjädring, hålborrade pedaler, feta fälgar, korta överhäng, sportratt med knappväxling och så vidare.

BMW 3-serie plockar poäng
Vill man fylla bilen med packning är baksätet fällbart, det ökar utrymmet från 480 till 1050 liter. Det är tyvärr inget mot motståndaren BMW 3-serie i touring-utförande, som lastar nästan 300 liter mer. På pappret ser BMW:n ut att vinna på fler punkter än så; den väger hundra kilo mindre, drar 0,22 liter mindre per mil i snitt, gör 0-100 lika snabbt trots 170 hästar mot 214 på IS300, och så BMW:s goda rykte till det. Så varför ska man köpa en Lexus istället? Kanske för att sticka ut lite från mängden, eller för att åtnjuta alla de fördelar man får som Lexus-ägare. De tre första åren har man en heltäckande garanti som ger en hjälp nästan oavsett var man befinner sig om bilen slutar gå. Lexus tar enligt dem själva ett stort ansvar för ägaren.

Testkörd i januari/februari 2003
Sträcka: cirka 160 mil
Underlag: torrt, blött, snömodd, is

PLUS
+ En vacker, ovanlig bil som nästan ser stylad ut i sitt originalskick
+ Varvvillig motor med trevligt ljud
+ Gedigen kvalitetskänsla
+ Korta överhäng ger bra väghållning och lättstyrdhet
+ Sport- och lyxkänsla!

MINUS
– Inget svankstöd i stolarna
– Stor bränsletörst i stadskörning
– För dyr i jämförelse med IS200 Sportcross som är ett bättre köp
– Bilen glömmer att man tryckt in snow-knappen om man startar om den

Tekniska fakta IS300 Sportcross (IS200 Sportcross inom parentes)
Motortyp: Rak 6-cylindrig twin cam 24 ventiler VVTi
Cylindervolym: 2997 cc (1998 cc)
Max effekt: 214 hk vid 5.800 v/min (155 hk vid 6.200 v/min)
Max vridmoment: 288 Nm vid 3.800 v/min (195 Nm vid 4.600 v/min)
Växellåda: 5-växlad automat (6-växlad manuell)
Topphastighet: 230 km/h (215 km/h)
Acc 0-100 km/h: 8,4 sek (9,5 sek)
Bromsar fram: ventilerade skivor 296 mm
Bromsar bak: skivbromsar 307 mm
Fälgar: fram 7×17, bak 7,5×17 (6,5×16)
Däck: fram 215/45ZR17, bak 225/45ZR17 (205/55R16)
Bränsleförbrukning blandad körning: 11,2 l/100 km (9,8)
Bränsleförbrukning landsväg: 8,4 l/100 km (7,8)
Bränsleförbrukning stadskörning: 16,1 l/100 km (13,6)
Tankvolym: 70 liter
Längd/bredd/höjd mm: 4505/1725/1430
Tjänstevikt: 1.615 kg (1.485 kg)
Totalvikt: 1.950 kg (1.870 kg)
Pris: 391.200:- (269.600:-)

Provkörd: Subaru Impreza WRX Sti 2001

Tidigt 2003 släpper Subaru en ny Impreza. Då kommer de två sportvarianterna WRX och WRX Sti naturligtvis att finnas med. Innan dess står nuvarande modell till buds. Tidigare gjorde vi ett grundligt test av en specialversion av WRX, nu är det en klassiskt Subarublå Sti som har pressats till max.

Av Martin Ström

Tyvärr är bristen på bra grusvägar i mitt verksamhetsområde stor. Där det finns lite lösgrus är bebyggelsen för tät. Således har vi hållit oss till asfalt och på detta snabba underlag är det sannerligen ingen brist på underhållande vägar. Eftersom Subaru byggt Impreza WRX som en grund till en vinnande rallybil är förutsättningarna för ett högt underhållningsvärde goda. Den uppenbara skillnaden mot en vanlig 218-hästars WRX är att Sti har mer krut, 265 hk, och bättre väghållning. Detta märker man efter fem minuter bakom ratten på de bägge bilarna.

Efter en längre tur upptäcker man andra sidor hos bilen. Den är stenhård, bullernivån är hög med mycket väg- och vindbrus och komforten är allmänt stötig. Men, det är inte för glidare eller komfortfreaks som Subaru byggt denna bil. Det är för aktiva förare som kan köra rallybil och gillar att känna varenda liten sten fortplanta sig genom styrning och kaross hela vägen via de skålade sportstolarna till förarens ryggslut. Hela bilen andas aggressiv sportighet och uppkäftighet. Därför är det med stor besvikelse som man noterar ett mycket klent avgasljud. När det ändå bullrar och är allmänt okomfortabelt så hade det inte skadat med lite mer ljud i skällan. Mer boxermorr hade istället förstärkt bilens råa framtoning. Bättre sportavgassystem ordineras!

Inredningen är i stort sett identisk med vanliga WRX. Stolarna är tajtare, nästan lite väl tajta kan man tycka efter en längre tur. En mer inspirerande växelspaksknopp än den gummi/plastvariant som stod till buds hade väl inte varit några problem för Subaru Technica International, Sti, att skruva dit. I övrigt är inredningen funktionell och ganska trevlig, men fortfarande lite plastig. Om själva knoppen inte är någon höjdare så är lådan desto bättre. Den kortslagiga växellådan ger bra känsla och växellägena ligger oerhört tätt, bara att vicka till lite med handleden så åker nästa växel i. Ibland är det dock svårt att hitta fyran och sexan åker i istället, något irriterande när man vill köra ifrån någon. En kul detalj är en inställbar växlingspåminnare, som piper och blinkar när det är dags för nästa växel. Exteriört har Subaru gjort bilen betydligt sportigare än WRX. Utseendet drar till sig blickarna, säkert mycket tack vare att den liknar en riktig rallybil med sina dekaler och feta vinge med mera.

Accelerationen är i hästsparksklass på ettan och tvåan vid cirka fyratusen varv. På högre växlar mattas accelerationen avsevärt. Något som jag blev högst medveten om när en till synes vanlig BMW 325 (E36) körde om mig vid en liten, helt anspråkslös, motorvägsduell. Som tur var, och som jag redan anat, var det inte en helt vanlig 325:a. Senare läste jag i Bilsport att killen har turbo och runt 500 hästar i sin bil, han bara lekte med mig helt enkelt. Det är därför bäst att hålla sig till krokiga vägpartier om man vill visa sig på styva linan. WRX Sti är oerhört stabil på vägen och krängningen är minimal. Styrningen lyder minsta vink från föraren. Det är en härlig känsla att göra spontana filbyten på motorvägen. Bilen suger sig fast i asfalten. Vanliga WRX är klart mjukare vilket märks på vid ett test på den knixiga favoritvägen. Där går det att åka ruskigt fort med en Sti. För maximalt utnyttjande bör man dock vara en duktig förare. Bilen understyr gärna men detta kan avhjälpas med ett rejält och distinkt gaspådrag. Fyrhjulsdriften är permanent som vanligt i en Subaru. När det är dags att minska hastigheten står riktigt vassa bromsar från Brembo till förarens tjänst. Vid normal körning räcker det att bara lägga foten på bromspedalen. Trycker man till stannar bilen effektivt och tryggt.

Slutsatsen efter en veckas test blir att WRX Sti är bilen för de som vill (och kan) känna sig som en rallyförare lite då och då för att lätta upp vardagen. Rå som sushi är tyvärr ett passande uttryck i sammanhanget.

Text, foto: Martin Ström

Impreza 2.0 WRX STi AWD fakta

Mått och vikter
Längd mm 4405
Bredd mm 1730
Höjd mm 1440
Hjulbas mm 2525
Spårvidd fram mm 1490
bakmm 1480
Markfrigång mm 155
Tjänstevikt* kg 1525
Totalvikt kg 1880
Max last* kg 355
Släpvagnsvikt, max kg 1200

Motor
Typ 4-cylindrig vätskekyld, DOHC
16 ventiler, variabla kamaxlar, boxertyp, turbo
Borrning x slag mm 92.0 x 75.0
Cylindervolym cm3 1994
Kompressionsförhållande 8.0
Bränslesystem Multi-point insprutning
Bränslevolym l 60

Effekt
Max.effekt (DIN) kW(Hk)/rpm 195(265)/6000
Max. vridmoment (DIN) Nm/rpm 343(35.0)/4000
Max. hastighet (högsta växel) km/h 238
Acceleration 0-100 km/h sek 5.5
Bränsleförbrukning** l/100 km stad 16.7
landsväg 9.5
blandad 12.1
CO2-utsläpp g/km 290
Miljöklass 3

Elsystem
Batteri V-AH 12-52
Generator V-A 12V-75

Transmission
Drivsystem, normal drift fram/Viscokoppling med mellandifferential , 50/50
Koppling Enkelskivig torrkoppling
Växellåda 6-växlad
Utväxling 1:a växeln 3.636
2:a växeln 2.375
3:e växeln 1.761
4:e växeln 1.346
5:e växeln 0.971
6:e växeln 0.756
backväxel 3.545
Slutväxel fram diffbroms viskotyp 3.900
Slutväxel bak diffbroms viskotyp 3.545

Chassi
Styrning Kuggstång med servo
Fjädring fram Individuell, McPherson fjäderben, spiralfjädrar
bak Individuell, Dual-link McPherson fjäderben
Spiralfjäder med två nedre länkarmar per sida

Vändcirkeldiameter m 11 (rattvarv 2.6)
Bromsar fram Ventilerade skivbromsar
bak Ventilerade skivbromsar
Däck 225/45R17

*Tjänstevikt och max last varierar beroende på monterad utrustning
**Bränsleförbrukning enligt fabrik 1999/100/EC

Driftingen på väg in i Sverige med stormsteg

Att slänga in bilen på tvären i en kurva och hålla kvar bilen rykande i sidled är en hobby som tidigare enbart varit japaner och australiensare förunnat, men nu verkar det som om en våg av ”drifting” är på väg till Svea rike. Drifting betyder direkt översatt att driva, vilket är ungefär vad det går ut på.

Av Bo Lundvang

En av pionjärerna är Kristian Hesselmark, tidigare känd för sin babyblåa Honda CRX med en av Sveriges fetaste dubbel (eller var det trippel?)-vingar i aluminium. Den är nu såld till förmån för det nya projektet, en Toyota Corolla AE86. Just den modellen har blivit enormt populär i Japan och Australien tack vare den tecknade streetracingserien Initial D, där det driftas vilt. Det är det enda svenska exemplaret av AE86, Kristian hittade bilen i Danmark efter mycket letande. Hans planer för bilen är ganska omfattande. Ett turbosystem ska byggas till bilen, tillsammans med en S2-intercooler och ett T-25-aggregat och tilläggssprut. Effekten hoppas han landar någonstans kring 250 hästkrafter. Bilen väger i sitt originalskick blott 900 kilo, vilket lär ge riktigt roliga prestanda. Huven ska lackas mattsvart för ett korrekt racestuk, och en ruskigt gigantisk vinge från amerikanska APR ska nitas fast. Japp, Kristian har en förkärlek för enorma vingar!

Kopia för banbruk
Första idén Kristian hade var att göra en kopia av bilen som används i Initial D, men vid närmare eftertanke hade hans bil för fin plåt och lack för att förstöra på det sättet. Jo, driftingbilar blir lätt lite knöliga. Premiär hoppas han att det blir på Kinnekulle i april, men det är en del jobb med att få den registrerad och godkänd först.

Däcksponsor, vilken tur!
Det som går åt mest när man driftar är förstås det som ryker bort – däck. EuroMaster ställer upp med extragummi till tävlingarna i Xtreme Racings regi, och det tackar budgetracaren Kristian för.

Optimerad för drifting
Bilen tycks redan från fabrik vara optimerad för drifting, den är väldigt lågt växlad och gör bland annat 85 blås på tvåan vid 7.200 varv. 120 km/h i trean finns vid 6.500 varv. I 200 knyck gör den 6.700 varv. Kristians första tester visar att den är väldigt lätt att sladda loss med, i tvåan vid 4.000 varv slänger han i trean och bakvagnen bjuder på sladd en bra stund. En gång ville baken till och med loss vid gaspådrag på treans växel. Med 4-5 kilos lufttryck i däcken och hårdare dämpare och fjädrar bak tillsammans med en duktig sänkning så kommer det gå ännu bättre. Driftingdäcken kommer bli Kumhos 195/55/14-däck, medans vardagsdäck fram blir Kumhos 185/45/12 på 6 tum och 215/50/13 på 8 tum bak. Inga fetingfälgar, men det är inget Kristian försöker uppnå heller. Bilen blir inte heller någon poplåda, det blir möjligtvis något litet slutsteg tillsammans med en Alpine kassettradio och cd-växlare. Den japanska trallpoppen strömmar ur två 6,5-tumshögtalare.

GTI-motor
Under locket tickar en 1,6-litersmotor med twincam och 16 ventilers topp, samma som återfinns i Corolla FWD -88 GTi. Den lämnar 132 hästkrafter runt 6.800 varv, och toppar 200-210 km/h. 0-100 går på 8,5 sekunder, vilket Kristian lär kapa en hel del på om han når önskade 250 kusar.

Så fort vi får tag på actionfilm med denna småfula japan postar vi det i filmarkivet!

Text: Bo Lundvang
Foto: Kristian Hesselmark

Gandalfs Agent Orange siktar mot skyarna

Ni som läst i tidningen Bilsport om Gandalfs Fiat Uno Camel Trophy Version ser mönstret i hans byggen, vanliga bilar i ovanlig skepnad. Det är folks förvåning över att något vanligt kan byta skepnad så totalt som är hans drivkraft. Nog höjer den folks ögonbryn alltid, den här gamla klassiska Saaben som tycks parad med en viss Supra från en särskilt snabb och ilsk streetracefilm…

Av Bo Lundvang

Bygget satte fart för drygt två veckor sedan. Ja, ni läste rätt – två veckor sedan! Har man bokat in sig på en motormässa och saknar bil får man skynda sig och bygga en. Ingen lär beskylla Gandalf för att ha legat på latsidan, möjligtvis hans chef. Men det är en chef av den mer förlåtande och förstående sorten, som har tillåtit honom kröka sin egen plåt istället för kundens. Bilen ska funka som firmabil för Däckspecialisten i Huddinge, så lite mer än personlig passion handlar det faktiskt om. I sommar blir det både utställning och uppvisning på bana.

Tiodubblande av hästarna
Ursprungsbilen är en hyfsat fräsch Saab V4 från 1976, som utan att vara ett skogsfynd innehöll delar som fortfarande funkar till belåtelse. Bland annat originalmotorn, som är en 1,7 liter stor V4 (ja, vad trodde ni?) på fisljumma 62 ponnies. Den skickas snart ut, och istället bereds en betydligt roligare Ford-motor plats, nämligen V6:an på 2,9 liter och flerdubbelt många hästkrafter. I nuvarande skick behövs knappast någon downforce i den storleksordning jättevingen bjuder, den är mest ett fränt pynt som får folk att haja till. Gandalf ville ha nåt stort och brutalt, och nog har han väl hittat rätt?

Monstersaab på gång
V6 istället för V4 räcker inte, Gandalf har vildare planer än så på gång. Det ska i både turbo och lustgas innan bilen är klar för start, och då hoppas han kunna sprätta asfalt med 3-400 hästkrafter. För att ha koll på turbotrycket sitter det redan nu en laddtrycksmätare monterad utanför vindrutan. Den är av industrimodell och ger jämfört med de övriga på bilmarknaden lika mycket bättre noggrannhet som den är dyr – 12-16.000 kronor! Ska det vara så ska det.

Framgångsrikt chassi
Gissa om det blir till att göra något åt originalväxellådan innan start, den är nämligen anpassad till de modiga 62 originalhästarna. Något byte rakt av blir det dock inte, den som sitter i går nämligen att varsamt bygga ut med rätt metod, och enligt de som kan saken finns det mycket i lådan som står pall för de hästar Gandalf planerar för. Karossen är ett annat bra kapitel i Saabs historiebok, den kan nämliga ståta med att ha suttit på en av världens mest framgångsrika rallybilar. Den vann bland annat i Monte Carlo ett antal gånger.

Poppis färg bland snabba bilar
Vi har sett en del bilar i en kulör som kan hamna nånstans kring orange på sistone. Dels har vi Fast and Furious-Supran, sen har vi It´s Fun-Porschen och nu även Agent Orange. It´s Fun-Porschen använde sig av samma färg som Lamborghini Murciélago, den hette nåt i stil med Lamborghini-pearl-metallic och kan även återses på byggaren Swippes halva Volvo 740, det blev visst en skvätt över. Beskrivningen av Gandalfs egen mixtur är ”nånstans kring fruktansvärt orange och jävligt orange”, och det håller väl publiken med om? Att ha en färg besläktad med de övriga tu förpliktigar givetvis, så nu är det upp till bevis om den inte ska tvingas till omlackning. Hur mycket i bilen som egentligen är en drift eller skämtsam flört med bilvärlden är upp till betraktaren, men det står klart att Gandalf har seriösa mål med bilen. Han är en skämtsam och lättsinnig garagekonstnär, och nog vore det kul att se ett race i sommar mellan en viss Saab V4 och en Porsche, även om tysken verkar få en enorm effektfördel?

Osynlig breddning
Det är inte många som ser att Saabstackarn genomgått en expansion modell större i sidled, vilket visar hur snyggt det är gjort. Breddningen är på hela 16 centimeter där bak, det var en nödvändighet för att 18-tummarna från Specialfälgar skulle passa. De är 8,5 tum breda och rullar på 225/35/ZR18, goda för något mer än den toppfart bilen har med originalspisen. För att knö in fälgarna krävdes specialadapterplattor, från början var de 170/5, något som numera raskt förändrats till 108/4.

Momo-knopp på rattväxeln
Ska vi gissa att det är en av de enda personbilarna med rattväxel som fått äran att mantla en knopp från Momo? Så står det för övrigt på en rad interiördetaljer i bilen. Bland annat på de fem kilo tunga stolarna i karbonkevlar. Fjädervikt till blypris; 9.500:- styck får man slanta upp om man vill följa lightkonceptet. Fyrpunktsbältena kommer från Motorshop, och inte helt oväntat är en bur på gång för att matcha rallystuket.

Utbuad av originalfantasterna?
På mässan hamnade bilen lämpligt nog lagom i ögonvrån för Saabs originalklubb, där man hade en rad fina Saab V4 utställda. Så där på rak arm hade åtminstone jag gissat på att man skulle ha svurit och spottat åt den grymma skändningen av denna svenska klassiker, men det blev nästan tvärtom. De visade glatt sitt intresse åt ombyggnationen, men om det blir inbjudan till en originalträff med just den här bilen återstår väl att se. Gandalf har för övrigt varit Saabfrälst sedan födseln, och vet vad han tycker om våra (åtminstone för några år sedan) svenska bilar. Saab kör man, Volvo åker man.
Mer Saab blir det i sommar, när hans ljudbil som är en Saab 9000 ställer upp i Sascas tyngsta klass. Vi sa att han gillar Saab va?

Se upp på bana och stripp i sommar!
När säsongen slår ut i all sin prakt är förhoppningsvis Agent Orange redo att ta sig an raksträckor, chikaner och hårnålar. I mån av tid blir det både 402 meter och bankörning. Närmast till hands ligger Bilsports En dag på strippen. Men det är mer än småpill kvar – karossen ska styras upp med bur, sportiga fjädrar och krängningshämmare ska dit och dämpare ska uppdateras. För att inte tala om motorbygget med turbo och lustgas! Vi får hoppas att Gandalfs chef fortsätter att vara av den trevliga sorten. Får man gissa att han åker med i första testrepan? Jag tänker också hålla mig framme, det ser nämligen ovanligt sportigt och spännande ut i den här V4:an, som åtminstone interiört har antagit en hundraprocentigt ny skepnad än den ursprungliga gubb-looken. Utanpå lär den fortsätta ha de mjuka gulliga linjerna, om än med den fasligt vassa och breda vingen som avslutning. Nån mer än jag som tror att Saab är latin för ”jag flyger”?

Text och foto: Bo Lundvang

Fotnot: Bilen Agent Orange har ingenting med en viss giftgas med samma namn under Vietnam-kriget att göra…

Provkörd: Audi RS6 – en originalbil med Ferrariprestanda

Vi har spenderat några snabba dagar i Audis brutalaste produktionsbil RS6, dagar som lämnat vårt bensinkonto tömt. Men det är sånt man glömmer i Audi RS6, för fler smil per mil är svårt att komma upp i på den här sidan miljonen. Den kostar en hel del sköna slantar, närmare bestämt 850.000 kronor för sedanmodellen. Och tur är väl det, för det här är ingen bil som man vill ha många av på vägarna. I fel händer är det nämligen en livsfarlig bil, som med en susning är uppe i svindlande hastigheter. Den kraft som bilen besitter överstiger det mesta som rullar. Fyrhjulsdriften tar ner kraften i marken på ett mäktigt sett, och den medföljande femstegade automatlådan växlar mycket mjukt och ger kroppen en rejäl omgång g-krafter.

Av Bo Lundvang

För att förhindra att bilen niger och kränger på grund av fart och underlag har den utrustats med ett helt nytt upphängningssystem som man kallar DRC, Dynamic Ride Control. Det får bilen att gå jämnare och lugnare genom att ett styrtryck med automatik fördelas till den stötdämpare som behöver det mest för stunden. Det begränsar fordonsrörelser och krängningar, och får bilen att kännas stadig även i kurvor som borde tas långsammare. Systemet är på gott och ont – alla försök att få bilen att klara högre och högre fart utan att det märks i kupén kan bli farliga.

Osannolikt snabb
Bilen växlar så mjukt och snabbt att man knappt märker att bilen nästan direkt är uppe över tillåten hastighet. Att det är en bil som bara är 0,3 sekunder långsammare än en Ferrari 360 Spider upp till 100 km/h märks, men det är ett så komfortabelt sätt att accelerera så det nästan blir omärkbart. Utan att högljutt vråla eller våldsamt rycka sticker bilen iväg med en ryslig fart som får hela kroppen att sugas bakåt i de skålade Recarostolarna. Ända upp till 130 km/h är det samma otroliga drag i bilen om man kör med fullgas, och det är sannerligen svårt att låta bli. Omkörningar blir mer en sport än något man tvingas till för att någon kör långsamt, och ibland finner man sig själv på Autobahn – fast i Sverige. Det är naturligtvis en fara för både sig själv, andra och körkortet. Bilen känns nästan lika stabil i hundra som i det dubbla, och oavsett hastighet så blir man imponerad över hur mycket kraft man frigör med ett enkelt tramp på gaspedalen. Det finns nästan ingen som hänger med, men en trimmad Alpina B8 med helt blankslitna däck blev för mycket även för RS6:an. Vill man ge någon torsk så är det i starten, det är där bilen plockar hem den största bucklan.

Lågsniffare
Det enda jag saknar är möjligheten att genom luftfjädring höja bilen för att kunna ta sig fram på sämre vägar. RS6:an går lågt, och det behövs ingen stor snöhög för att det ska skrapa i. Men det signalerar väl vad man vill med bilen, det är mer ett motorvägsmonster än en SUV. Vill man åka offroad finns ju Allroad Quattro som gör jobbet galant – till halva kostnaden. Priset på 851.000 räcker förresten till både en Allroad Quattro 2,7 T biturbo för vardagskörning och en Honda S2000 för inspirerande landsvägskörning. Och då har man 90.000 kronor över till bensin!

Sålt över förväntan
Bilen har sålts i 30 exemplar till mars 2003, då har man kunnat boka en bil under ett år ungefär. Audi räknade med att få 20 sålda, så det har varit över förväntan. Bilen knycker en del BMW M5-ägare, men också Audi S6-förare som vill kliva upp några snäpp på prylstegen.

Jänk-muller?
Motorn kommer i grunden från Audi S6, som är en stark 340-hästarsmaskin. På med två turboaggregat och dubbla laddluftkylare så kommer man upp i 450 hästar och 560 Nm. V8-motorn ger ifrån sig ljud som närmast för tankarna till en gammal jänkare. Det ”pluddrar” och morrar dovt, och i stadsmiljö ekar ljudet tungt, och ofta vänder sig människor om för att se vad det är som passerar. I fart blandas mullret ut med vinandet från biturbon, utan att för den sakens skull störa en eventuell diskussion mellan passagerarna. Men ger man full gas tystnar alla i bilen av någon anledning, stumma av skräck eller imponerade till max.

Audi RS6 mot BMW M5
Vi ställde upp Audin mot den något äldre BMW M5 E39, som tydligt utpekas som en utmanare av RS6. Sugmotor mot biturbo, bakhjulsdrift mot fyrhjulsdrift. Segern kanske låter självklar för Audin, men den riktiga utgången visade sig på en reservlandningsplats för flyget. Två bilar som närmar sig miljonen om man lägger på några utrustningspaket. Drömbilar som få får chansen att ens sitta i, nu uppställda intill varandra för att en gång för alla sätta den andra på plats. V8-motorer och dubbla utblås, i luften vibrerar bastonerna. Vi gör några försök med rullande start från cirka 70 km/h. Gaspedalerna i botten. M5:ans förare växlar så gott han kan med den manuella pinnen, i RS6:an är det bara att stå på gasen. Den automatiska växellådan inställd på sportläge pinar bilen på höga varv, och växlar vid ett optimalt varvtal. Bilarna ligger nästan sida vid sida, det är bara skillnaden i reaktionstid vid starten som avgör vilken bil som får ett försprång. När bilarna för länge sedan lämnat laglig hastighet och börjat närma sig de omtalade elektroniska fartspärrarna börjar den långa raksträckan ta slut, och motorbroms tillsammans med överdimensionerade bromsskivor stoppar bilarnas framfart. BMW:n gör ett mycket bra jobb, duellen slutar med lika segrar för båda. Vid stillastående start är segern hemma redan efter några meter. Audins förträffliga fyrhjulsdrift trycker ner kraften i marken, och på alla fyra sticker bilen iväg lätt och ledigt, med minimalt hjulspinn trots maximal acceleration. Tysk nummer två lämnas med skammen i bakvattnet – RS6 är oslagbar i starter. Och, får man tro, även när det börjar svänga rejält tack vare DRC-systemet. Vi låter M5:ans ägare ta en svängom i Audin, och han kommer tillbaka med ett lyckligt flin i hela ansiktet. RS6:an har gjort det man hoppades på – fått en M5-ägare att hamna i bilbytartankar!

På minussidan
– Lite slätstruken design.
– Uj vilket pris!
– Och snittförbrukningen sen… 2,18 i stadsmiljö enligt Audi!
– Förvaringsutrymmet i sätets mitt där bak öppnas i kortänden, och saker man släpper ner måste bromsas ut (!)
– Är bromsarna verkligen så bra som det sägs? Våra gnällde lite väl mycket. Hårt körd pressbil måhända?
– En tungviktare.

På plussidan
+ Massor av bagageutrymme (men mindre än BMW M5)
+ Osannolikt snabb
+ En värdig efterföljare till RS4

Körda mil: 90
Snittförbrukning: 2,02 (men det GÅR att köra på 1,4 på motorväg, men vi vet inte riktigt hur)
Underlag: asfalt med isfläckar och en del snöiga vägar


Utmaningarna duggar tätt när man kör RS6. Här är två andra svarta sportsedaner, som tiggde och bad om att få bli ifrånkörda. Skoda Octavia RS och Volvo S40 T4, kvicka bilar med en prislapp som mäter en fjärdedel jämfört med RS6:an. Overkill får en ny innebörd när man gasar mot dessa stackare, som redan i förväg var medvetna om vad som skulle hända.

Volvo Amazon -65 med 820 hästar under huven

Mitt första reportage skall inte handla om en ny bil. Vi kan kalla det en nygammal bil. Det är nämligen en Volvo Amazon -65, som byggts om för seriös stripåkning.

Av Marko Kangas

Ägaren heter Marcus Sundstén, 31 år från Sundby, Finland. Hans yrke är maskinskötare på en lokal plastfabrik, men på fritiden har han en hobby över alla andra, dragrace. Hans intresse för motorer började redan som barn, men efter att ha fått sin första moppe började motorerna få fart. Hans första seriösa bil för strippen var också en Volvo, modell 142. Maskinen är densamma som används i den nya bilen. Eftersom karossen inte höll längre i den gamla 142:an, beslöt man på slutet av 1999 att flytta över motorn i en mer lämplig bil. 142:ans snabbaste tid förblev 9,1 sekunder och hastigheten runt 235 km i timmen när bilen nått 402 meter. Egentligen är Marcus Saabfantast, men strippkörning med framhjusdrivet kom inte på fråga.

0-100 på 1,5 sekunder!
Bilen han nu har, är alltså en Volvo Amazon årsmodell 1965 som byggts om för dragrace. Prestandan är minst sagt imponerande, klassiska 0-100 avverkas på mindre än 1,5 sekunder och vid 402 meter når bilen en fart på 267 km/timmen, det med stående start. Tidsmässigt tar det 7,99 sekunder att nå sluthastigheten. Motorn är i grund och botten en Volvo B23 med ny bottendel. Motorvolymen har höjts till 2,4 liter, effekten ligger runt 820 hk medan vridmomentet är 930 Nm. Som jämförelse kan tilläggas att ingen fabrikstillverkad supersportbil kommer upp i den klassen. Resten av 1999 testades bilen ordentligt, likadant nästkommande år, och först 2001 kom man ner på en en låg 8-sekundersrepa.

Viktigt underskrida uträknad tid
Bilen körs i en klass som heter Competition Class och serien körs i hela Norden. Cupen heter Nordic Dragracing Series. Klassen är öppen för alla bilar och motorstorlekar. Beroende på vikt och motorstorlek finns en uträknad tid (index) som måste underskridas. För att ha en vinnarbil i klassen bör man köra 0,6 – 0,7 sekunder under index. Om någon kör mycket under index sänks den i hela norden. En ny klass för 4-cylinders turbobilar är på kommande, den kallas Pro Four. Som bästa resultat har Marcus en 3:e-plats från Piteå 2002, då med en sluttid på 8,08 sekunder. Även EM I Alastaro, Finland, är minnesvärd. Där sattes tiden 7,99 på plats.

Hemliga detaljer kring bygget
Motorn är alltså en Volvo B23 från 1980-talet. Maskinen är väldigt stryktålig och är känd som en trimvänlig maskin. Marcus använder sig av BME alu-vevstakar och Venolia alu-kolvar. Vevaxeln är en Volvo original, men gjuten hos Bofors. Därigenom är den av starkare kvalitet än ”vanliga” B23-vevar. Största problemet med själva maskinen har hittills varit blocket. Snabbt räknat har tio block använts upp! En ny avancerad konstruktion är på kommande vilket har starkare skal, som sedan skall utfräsas och cylinderfodret nedsläppas uppifrån. Avancerat alltså. Såvitt han vet finns endat en nästan likadan konstruktion i Sverige/Finland. Oljesystemet är ett torrsumpssystem. Enkelt förklarat betyder det att ingen olja finns i oljetråget och att oljepumpen är placerad utanför maskinen. Tre pumpar håller igång systemet, två sugpumpar suger olja från maskinen till tråget och en pumpar det tillbaka. Topplocket är också en av Volvos egna, modellen heter 531 och har som original ventilstorlek 35/44 mm. Ventilsäten har slipats och storleken på ventilerna höjts till 40/46 mm för en bättre ”andning” i maskinen. Till hjälp med att få kanalerna formade har han en egen flödesbänk där han testar topplocken. När jag frågar honom om kamaxeln, avböjer han frågan med ett leende och säger att ”det är en hemlighet”. Receptet för en snabb Amazon får man alltså inte gratis. Turbon som används är av märket Garrett T51, och laddtrycket är runt 2,3 bar på tävling.

Koppling som får jobba hårt
Modellen är en hybrid. Separat Wastegate används. Intercoolern (luftkylaren), är av vattenkyld modell och den är i sin tur inbyggd i en vattentank med nedkylt vatten. Av kopplingen krävs det mycket vid sådana här hårda påfrestningar, och den är en 8-tums LT, som vanligen används i Pro-Stock-bilar. Kopplingen ställs mellan varje repa och lamellerna slipas. Sliret justeras också. Om sliret är ställt för hårt, riskerar man att bilen ”dör av” vid start. Slirar kopplingen för mycket påverkas tiden och kopplingen kan i värsta fall brinna upp.

Karossen väger 17 kilo
Växellådan är en G-force femväxlad låda, chauffören behöver endast ha gasen i botten och växla uppåt hela tiden. Bakaxeln är en Ford 9-tummare med Mark Williams-delar. 4-links upphängning används och den är ställbar. För att få ner all effekt i marken behövs det ordentliga sulor. Undertill sitter tossor av storlek 33 x 15 tum och framtill 24 x 5. Karossen är av kolfiber, och var vid tillverkningen den första kolfiberkarossen i Finland vilket också medierna uppmärksammade flitigt. Karossen är självgjuten och väger endast 17 kilo. När vi skulle fotografera bilen lyfte vi motorhuven på plats och för första gången fick jag uppleva vilket lätt material kolfiber är. Dessutom är det mycket starkt, men problem kan uppstå vid formgivningen.

Inga skador
Under 9 års tid inom dragrace har ingen i teamet skadats och så hoppas man att det förblir. Nöjet med det hela är att maskinerna inte kan köpas direkt, utan dom måste själv plockas ihop. Allt kan man dock inte göra själv. Genom att ha en egen testbänk i garaget är det lättare att testa maskinen och göra ändringar. Testbänken han använder är delvis en egen konstruktion av Superflow TAT-typ, och bilar med upp till 2000 hästkraftrer kan testas i bänken. Ett dataprogram som en vän gjort hjälper till med bromsningen av maskinerna. Många bekanta har kört sina maskiner i bänken och fler lär det bli.

Ett drivet team
Det finns förstås andra medlemmar i teamet. Kim Enholm sköter om chassit, Johan Saaris ansvarsområde är kopplingen, och Joakim Ahlström och Mathias Knuts fungerar som allt-i-allo-grabbar. Hittills har man kunnat kapa 0,5 sekunder av sluttiden per år. Preliminära målet är att köra snabbaste tid för en 4-cylindrig bil med turbo. Rekordet hittils är 6,99 sekunder, kört i USA. Intresse för att köra ”Over there” finns, men än lär det inte bli av. Nästa säsong byter man till 16-ventilers topplock, vilket ska förbättra resultatet ännu mer. Man ska även tävla mer i Sverige 2003. Sko Uno-festivalen (i år med annat namn) ska bli en intressant tävling säger Marcus.

På frågan hur de hinner testa allt före en tävling, säger Marcus att det finns två kvaldagar före varje egentlig tävling. På de två dagarna hinner man få bilens justeringar rätt. Maskinen körs och ställs in i brombänken och den lämnas nästan orörd under en tävling. För att få allting att gå ihop behövs ett välsvetsat team, brinnande intresse för bilar och mål man siktar mot. Allt detta har Amazon-grabbarna från Sundby, Finland. Jag önskar gänget lycka till inför kommande säsong och något inom mig säger att de här grabbarna kommer att bli farliga inför 2003.

Marko Kangas, Finland

Foton som ej är tagna i garaget har Jan-Erik Räfsbäck från Vasa tagit.

Pagani Zonda Roadster världsdebuterar i Geneve

Superbilen som klår det mesta på gatan får nu en öppen version i Pagani Zonda Roadster, som kommer visas under bilsalongen i Geneve som öppnar den 6 mars.

Bilen handbyggs i blott 40 exemplar, och liksom tidigare har man lagt stor vikt vid säkerhet, något som är ovanligt när det handlar om supersportbilar. Det nyframtagna chassiet är byggt helt i kolfiber, vilket gör bilen otroligt stark. Buren kring föraren är byggd i kolfiber och blandmaterialet ”krom-molybden-aluminium” som ska garantera maximal säkerhet vid en olycka.

Tokstark motor
Motorn som sitter bakom föraren är en specialtrimmad 7,3-litersmotor från Mercedes-Benz AMG. Den har alltså blivit 0,3 liter större sedan den täckta versionen av Zonda. Motorn levererar 555 hästkrafter och härliga 750 Nm. Hjul och fälgar består av 255/35/19 tum fram och bredare 345/35/19 bak. Det är Michelin som specialbyggt åt Pagani, för att ytterligare göra en helt unik skapelse av bilen. Köpa reservdelar på Biltema? Nej, det kan du glömma.

Det både smakar och kostar

Priset är som man kanske anar ganska högt, en gissning utifrån den täckta bilens pris är att notan hamnar kring 3,6 miljoner. Men då får man en bil som tack vare AMG-motor och 1.250 kg klarar 0-100 på 3,5 sekunder och toppar drygt 320 blås. Priset är betydligt över kommande Murcielago Roadster, vilket är en konkurrent i denna klass.

Mått på den täckta bilen
Längd: 4345 mm
Bredd: 2055 mm
Höjd: 1151 mm
Hjulbas: 2730 mm

Text: Bo Lundvang

Provkörd: Volkswagen Touareg

Lyxiga Touareg är Volkswagens första personbil med ambitionen att kunna ta sig fram i terrängen. I en liten snöig skogsdunge utanför Östersund bevisade man att det inte bara är tomma ord.

Där hade man preparerat en hinderbana med lutning åt alla håll, smala passager mellan träd och därtill några hål att se upp för. Det egna systemet 4xMotion för fyrhjulsdrift med torsendifferential fick jobba för högvarv, speciellt eftersom däcken var vanliga odubbade friktionsdäck. Bilen är försedd med lågväxel som kommer väl till pass när det handlar om att smygköra i svår terräng. Här har man även nytta av att kunna höja karossen för att lättare kunna gränsla ojämnheter, eller för att kunna vada i halvmeterhögt vatten. Bilen gjorde ett imponerade arbete, och ingen av de åtta testbilarna råkade ut för några skador, trots att det ibland var så trångt att man var tvungen att fälla in backspeglarna. De enda som råkade i trubbel var Motorjournalen-gänget, som efter alla strapatser gled ner i ett dike så illa att man fick kalla på närmaste traktorförsedda bonde.

Samma prisklass som XC90 och X5
Touareg tillhör den snabbt växande skaran SUV:ar, ”sports utility vehicles”. Det är en fordonsklass som tar en allt större marknadsandel i Europa, första halvåret 2002 ökade antalet sålda SUV:ar med 23 procent. Just detta exemplar har ambitionen att samtidigt som den klarar dåliga vägar även vara en lyxbil. V6-modellen som vi testade har ett ingångspris på knappa 400.000 kronor, vilket ligger ungefär i nivå med Audi Allroad Quattro, BMW X5 3,0, Volvo XC90 D5 med flera liknande SUV:ar.
Det ligger som alla vet i tiden att kunna erbjuda en bil av denna storlek och kapacitet, även om det är få köpare som utnyttjar möjligheterna i terrängen. Namnet Touareg kommer från Afrika, där ett nomadfolk med samma namn rör sig i områden där man gärna skulle haft ett avancerat fyrhjulsdrivet vrålåk.

Plötsligt fyrhjulssläpp
Vi tog en rejäl sväng med bilen längs hala jämtländska småvägar, och trots ett uselt underlag kunde man hålla en hög medelhastighet utan några värre ålningar eller hjulsläpp. I en svag kurva i ganska hög fart släppte bilen på alla fyra, men tack vare dataspelsreflexerna (eller var det antispinnsystemet?) så rätade vi ut problemet. Finns det ingen friktion så kvittar det hur bra systemen är, här hade förmodligen bara en uppsättning rejäla dubbdäck behållit väggreppet.

Modifierad sportmotor som gillar bensin
Våra testbilar var försedda med V6-motorer som levererar 220 hästkrafter och ett vridmoment på 305 Nm. Bilen är speciellt kvick med sportläget på, något som låter växlarna dra närmre rödmarkeringen innan uppväxling. Gasar man så slukar den stora mängder soppa, vår snittförbrukning på en timmes resa i varierande fart låg på drygt 1,7 liter. I papprena står det att blandad förbrukning för bilen är 1,35 liter, men det är nog en sanning med modifikation. Blandad mjukkörning i 80 kanske, men så kör nog inte så många. V6-motorn på 3,2 liter är för övrigt en modifiering av den som sitter i både Golf R32, Phateon V6 och udda sportbubblan Beetle RSi, men med en annan momentkurva för att få en jämnare kraftfördelning med högre vridmoment i låg hastighet. Den är även omgjord för att klara extrema lutningar, och att vada i djupt vatten.

Världens starkaste
Vill man vara värst kan man beställa bilen med en V10-diesel. Det är världens starkaste personbilsdiesel, med rysliga 750 Nm, och 313 hästkrafter. Motorn består av två femcylindriga motorer med gemensam vevaxel. Den här dragoxen går loss på ungefär 300.000 kronor mer än den billigaste modellen. Då får man en biturboutrustad offroadvärsting med en lång rad extrautrustning utöver de andra motoralternativen.

Ingen Passat
På bild ser Touareg ut som en Passat med stora däck, men när man står intill bilen inser man vilken bjässe det är. Trots mördarjeep-stuk på fronten är den snäll mot fotgängare som hamnat i vägen, och deformationszoner gör den mjuk även mot personbilar. Volkswagens uttalade mål är att bilen ska få de maximala fem stjärnorna i EuroNCAP:s oberoende krocktester, något som få lyckats med. Senaste Renault Laguna och Saab 9-3 är två som fått toppbetyget. Bortsett från fronten så ser Touareg nästan ut som sitt halvsyskon Porsche Cayenne, som utvecklats samtidigt i Volkswagen-koncernen. I bilarna sitter delvis samma komponenter, båda tillverkas i Volkswagens fabrik i den slovakiska staden Bratislava. Touareg har en nära nog knäpptyst kupé i motorvägsfart, vilket bidrar till god åkkomfort. I framsätena sitter man fint, men en bred mittkonsoll gör benutrymmet i sidled lidande. Vill man kan man beställa elektriskt inställbara stolar som åker långt bak för passagerare med jätteben.

Lyxbilskänsla
Det är mycket i Touareg som man känner igen från toppmodellen Phaeton, bland annat kan man få samma inredning, och ratten är likadan med sina fjorton knappar och en ”rulle”. Vill man betala för sig finns stora möjligheter att specialutrusta sin bil. Vad sägs om en bil med startknapp som låses upp bara nyckelbäraren nuddar handtaget, elektriskt inställbara framstolar åt inte mindre än tolv olika håll, parkeringsassistans både framåt och bakåt, fyra olika inställbara klimatzoner, Tiptronic-växellåda eller knappväxlar bakom ratten? Listorna på beställningsbart lull-lull räcker långt, men redan i grundversion får man massor av bil för pengarna. Volkswagens första tilldelning i Sverige är 700 bilar, varav 10-15% blir värstingen V10 TDI.

PLUS
+ God ljudmiljö i fart
+ Hög säkerhet
+ Klyftiga lösningar med delvis recirkulerad luft för att snabba upp

MINUS
– Tunga dörrar som inte alltid stänger sig som de ska
– Hög bränsleförbrukning

Tekniska fakta Touareg V6 (V10 TDi inom parentes)
Cylindervolym: 3189 cc (4921 cc)
Effekt hk/varv: 220/6400 (313/3750)
Max vridmoment Nm/varv: 305/3200 (750/2000)
0-100 km/tim sek: 9,9 (7,8)
Toppfart sek: 201 (225)
Förbrukning liter/mil
– stadskörning: 1,86 (1,66)
– landsvägskörning: 1,06 (0,98)
– blandad körning: 1,35 (1,22)
Hjul: 7,5 tum Jx17 235/65 R17V (8 tum Jx18 255/55 R18Y)
Bromsar: Skivor runt om, ventilerade fram. ABS, EPDB, bromskraftsförstärkare
Bromsar diameter fram bak mm: 330/330 (350/330)
Längd/bredd/höjd mm: 4754/1928/1726
Hjulbas mm: 2855
Vändcirkel meter: 11,6
Lastvolym uppfällt/nedfällt liter: 555/1570 (500/1525)

Text och foto: Bo Lundvang

Provkörd: Audi A4 Cabriolet 3.0 V6

Audi A4 Cabriolet är en helt fungerande vinterbil, förutsatt att vinterdäcken sitter på. Vårt test utfördes i oktober, en gränsmånad mellan höst och vinter som likt april månad kan bjuda på överraskande väglag.

Av Martin Ström

Testbilen, en oerhört läcker cosmicgul 3.0 V6, rullade på 215mm breda sommardäck. Eftersom testhelgen bjöd på en hel del snö var det med stor försiktighet som det dyra fordonet framfördes. Bilen är framhjulsdriven som standard vilket gör att den redan vid torrt väglag har en tendens att spinna loss i tid och otid. Treliterssexan är ingen racermaskin men ger definitivt tillräckligt med kraft för att slita ut däcksgummit illa kvickt. Vid det hala väglaget som rådde blinkade varningslampan för antisladdsystemet i stort sett konstant. Systemet gjorde dock framfarten möjlig över huvud taget och fungerade faktiskt mycket bra, framförallt är dess ingrepp mycket mjukt och det spelar ingen roll hur mycket föraren gasar, systemet stryper ändå effekten. Bortsett från svåra förutsättningar för ett riktigt test fungerade bilen utmärkt och ett tydligt habegär växte fram.

På de torrare delarna av testet märktes att karossen är vridstyv och att bilen förmedlar en god vägkänsla. Bilen understyr vid provokation, men är ändå en underhållande färdkamrat. På det hela taget är A4 Cabriolet mer en glidare än en sportbil. Den är ganska hård och stolarna i läder är hårt stoppade men ändå är bilen komfortabel att åka i. Kupén är också mycket ombonad och välisolerad. Bullernivån är förvånande låg för att vara en bil med fällbart tak. Endast ett störande vägljud från bakkanten på dörren noterades. För de som är intresserade av att åka med taket nere även på vinterhalvåret kan meddelas att med full värme och rutorna uppe så går detta utmärkt, medtag bara en toppluva. För riktiga vinterentusiaster rekommenderas dock Audis välkända fyrhjulsdrift. Inredningen på testbilen gick i färgen svart. Det blev väldigt mörkt men också mycket snyggt i kombination med den lättavlästa instrumenteringen som på klassiskt Audimanér lyser i rött. De elinställbara stolarna var klädda med perlnappa som är extrautrustning.

Extra är också tiptronic med möjlighet att växla själv via några knappar på ratten. Ett helt onödigt tillbehör som jag inte kan förstå varför folk vill ha. Lådan är visserligen adaptiv så att den liksom de flesta liknande växellådorna på marknaden ”lär sig” hur föraren kör och sen anpassar sig efter detta. Underhållningsvärdet att växla själv är noll och efter tre minuters test lägger man in läget ”drive”. Sammantaget är inredning snygg, med välbalanserad TT-känsla. Känslan i knappar och reglage är otroligt solid. Kassaskåpskänsla! Stereon är kanonbra och är ett trevligt sällskap vid långkörning. Testbilen var extrautrustad med cd-växlare med plats för sex skivor. Enda nackdelen är att den är placerad i bagaget. Där får man förresten inte plats med så mycket prylar om suffletten är nedfälld men å andra sidan kan man fälla baksätet som ändå inte används på längre turer. Största problemet för baksätespassagerare är egentligen ben- och huvudutrymmet.

Nu längtar vi till nästa test som förhoppningsvis kommer med värmen. Då blir det mer nercabbat och mer härligt morrande V6-ljud.

Text och foto: Martin Ström

BMW M3 Cab vinterkörd

Att testa en cabriolet i december kan kanske framstå som lite meningslöst eller udda. Faktum är dock att få bilintresserade människor tackar nej till att köra en M3 cabriolet. Vår redaktion är intresserad av bilar och när 343 vilda hästar står till förfogande spelar säsongen mindre roll.

Av Martin Ström

Första mötet med bilen blir i passagerarsätet. Jag sätter mig i de mycket bekväma och sportiga skinnstolarna och ägnar en stund åt den elektriska inställningen. När elmotorerna gjort sitt jobb sitter jag näst intill perfekt och kan istället ägna mig åt resten av inredningen. Vi rullar iväg och väl ute på den trefiliga motorvägen förvånas jag över hur komfortabelt resandet i den nya M3:an går. Visst känns skarvar och håligheter i vägen men den där härliga känslan av tyngd och komfort när vi far fram är ändå påfallande. Att bilen känns så pass komfortbetonad kan förmodligen delvis tillskrivas de mjuka vinterdäcken.

Nu har jag bytt till förarsätet, där jag trivs utmärkt bakom en snygg treekrad ratt med knappar för stereo och farthållare. På kvällen glider vi runt i Stockholms stad, regnet gör sikten minimal på grund av utslitna torkarblad (byte till nya ordineras av bildoktorn). Bilen rullar på friktionsdäck från Bridgestone med dimensionerna 225/45 monterade på förra generationens fälgar (R17). I stort sett ingen vänder på huvudet när vi drar förbi, dels beroende på det lite tama utseendet i vinterskrud men säkerligen också för att nya M3:an faktiskt inte ser särskilt märkvärdig ut från början. Frontpartiet är fräckt, men bakifrån är det, med undantag för de fyra avgasrören, en ren katastrof. Det är dock ingen nackdel att vi rullar obemärkta förbi, särskilt eftersom ingen verkar förstå vad som döljer sig under de timida karossformerna. Visst önskar man ibland att någon lägger märke till att man betalt nästan 600.000 kr för bilen. Troligtvis genererar en M3-cab mer uppmärksamhet med sina snygga 18″ originalfälgar en varm sommardag med taket nerfällt än i ett regntyngt Stockholm där den silvergrå lacken nästan smälter samman med den omgivande dimman.

Hursomhelst trivs alla fyra i bilen, inte minst föraren som kan njuta av såväl en ruggig gasrespons som en sportig växellåda utan något som helst att anmärka på. Faktum är att växellådan tillsammans med det underbara brölandet från den raka sexan är de två faktorer som etsat sig fast i minnet allra mest. Så här en dryg vecka efter att jag motvilligt klivit ur förarsätet för sista gången kan jag fortfarande känna känslan i handen när rätt växelläge klickar i. Det är inget dåligt betyg! Nästan ännu bättre är ljudet, speciellt det eggande insugsljudet när varvräknarnålen börjar närma sig rödmarkeringen. Vid dryga 8500 v/min vill elektroniken sätta stopp, jag hade gärna fortsatt lite till. Ljudet som levereras från de fyra avgaspiporna andas helt enkelt racing! Emellanåt hissar jag ned de små bakrutorna en bit för att släppa in ljudet bättre. Man är kanske lite galen ändå?

Vi fortsätter resan i de bekväma skinnstolarna och jag pillar lite på instrumenteringen. BMW har fyllt bilen med massor av roliga och användbara funktioner. Bland de nyttigare hittade vi parkeringshjälp, navigationssystem, stereo från Harman Kardon och en knapp för automatisk tiltning av höger backspegel vid backning för att minska risken att skrapa i de dyra fälgarna i elaka trottoarkanter. En annan detalj som alltid brukar fungera bra på BMW-bilar är farthållaren, så även i M3 cabriolet. Synd bara att man inte har satsat på ett avståndssystem som finns i t.ex. 7-serien, bilen har ju ändå i stort sett allt och ett par kilo till lär inte göra så mycket för prestanda, inte med den motorn.
Även om detta test med vinterdäck inte gav bilen en rättvis chans att visa vad den går för var det ganska lätt att förstå att nya M3:an är en mycket kompetent sportbil. Balansen i chassit kombinerat med en fantastisk motor som ger bilen en intressant karaktär i form av både lamm och varg gör att den nästan känns prisvärd. Dessutom framstår cabrioleten som ett utmärkt val även för oss nordbor. En passagerare förstod inte att det var en taklös bil förrän jag upplyste om detta. Det säger inte så lite om hur välbyggd och välisolerad bilen är. Huruvida känslan i en mer vridstyv coupekaross är kan jag av naturliga skäl inte uttala mig om tills jag kört en coupe, men att styvheten hos cabben är tillräcklig är i alla fall helt säkert. Sammanfattningsvis kan man säga att detta är en bil med ett ”jävla” drag, som underhåller mycket med sin roliga bakhjulsdrift. Det är aldrig långt till ett trevligt ställ, till såväl förarens som passagerarnas glädje. Det är helt enkelt en barnsligt rolig bil för personer som kan hantera en riktig bakhjulsdriven sportbil. Den påminner också en del om den mycket trevliga Sport Evolution från första generationens M3 som jag testade på Anderstorp i höstas. För amatörer som mig kan dock bilen ibland te sig lite skrämmande med sin råa kraft och snabba reaktioner. Men det är väl bara att öva, och det kan aldrig vara tråkigt…

Text och foto: Martin Ström
Testet är gjort i december 2001

TEKNISKA DATA
Bromsar
Compound-skivbromsar fram och bak, borrade, inifrån ventilerade

Bränsleförbrukning
Bränsleförbrukning blandad körning 12,1 l/100 km
Bränsleförbrukning landsväg 8,8 l/100 km
Bränsleförbrukning stad 17,9 l/100 km
CO2-utsläpp 292 g/km
Miljöklass 2000
Tankvolym 63 liter

Motor
Cylindervolym 3246 cm3
Cylindrar/ventiler 6/24
Kompressionsförhållande 11,5 :1
Max vridmoment/varvtal 365/4900 Nm/varv/min
Motoreffekt hk 343 hk
Motoreffekt/varvtal 252/7900 kW/varv/min
Slaglängd/cylinderdiameter 91,0/87,0 mm

Elsystem
Batterikapacitet 80 Ah
Generatoreffekt W 1680 W
Generatorkapacitet A 120 A

Prestanda
Acceleration 0-100 km/h 5,5 s
Elasticitet 80-120 km/h på 4:e växeln 5,9 s
Elasticitet 80-120 km/h på 5:e växeln 7,7 s
Max hastighet 250 km/h

Växellåda
Bakaxelutväxling 3,62 :1
Utväxling (standardväxellåda) I/II/III 4,23/2,53/1,67 :1
Utväxling (standardväxellåda) IV/V/VI 1,23/1,00/0,83 :1
Utväxling (standardväxellåda) R

Däck och fälgar
Däckdimension bak 255/40 ZR 18
Däckdimension fram 225/45 ZR 18
Fälgdimension bak 9J x 18
Fälgdimension fram 8J x 18
Material Lättmetall

Mått
Axelavstånd 2731 mm
Bredd 1780 mm
Höjd 1370 mm
Längd 4492 mm
Spårvidd bak 1525 mm
Spårvidd fram 1508 mm
Takhöjd baksäte 937 mm
Takhöjd framsäte 974 mm
Volym i bagageutrymme 260 (300) liter

Vikt
Tillåten last 445 kg
Tillåten taklast (med hardtop) 75 kg
Tillåten totalvikt 2100 kg
Tillåtet axeltryck fram/bak 990/1170 kg
Tomvikt EU 1730 kg

Garantier
2 års nybilsgaranti
3 års driftstoppshjälp
3 års vagnskadeförsäkring
3 års/8000 mil fri service
6 års rostskyddsgaranti
BMW Service Jourtjänst

GPS i bilen – den bästa resekamraten

Navigationssystem blir allt vanligare i våra bilar. Är man på resande fot är det ibland en oumbärlig hjälp. På en tur till Holland sattes Volvos navigationssystem Road & Traffic Information, RTI, på prov.

Av Martin Ström

I dieseltäta Europa trivdes testbilen, Volvo V70D5 utmärkt. På den 6,5 tum stora bildskärmen som integrerats mycket snyggt på instrumentbrädan visades de aktuella köranvisningarna. Förutom visuell hjälp kan man få vägbeskrivningarna upplästa av antingen en kvinnlig eller en manlig röst. Det går även att öva upp sin portugisiska om man så vill, eller varför inte ställa in språket beroende på vilket land man befinner sig i för tillfället? Jag testar och får samtidigt en känsla för menysystemet som är enkelt och logiskt uppbyggt. Beröm till Volvo för användarvänligheten! RTI är till exempel klart bättre än BMW:s motsvarighet. Kontrollerna för att hantera menyerna sitter på rattens högra baksida och är inte dåliga men heller inte perfekta. Ibland koncentrerar man sig för mycket på var knapparna sitter och det är inte direkt trafiksäkert. Det finns även en fjärrkontroll till systemet vilket är mycket bra då det naturligtvis är bättre att passagerare sköter om navigeringen, precis som med en gammal hederlig papperskarta. Förarens uppmärksamhet bör ju ändå vara på trafiken. Testbilen var även utrustad med TV-mottagare som naturligtvis inte fungerar vid körning. 3 km/h är maximal hastighet om TV-bilden inte skall försvinna. Egentligen känns TV i bilen ganska meningslöst. Är det tänkt att man skall stanna till om man är på väg att missa favoritprogrammet istället för att stressa hem eller? Kanske fungerar det om vägen till jobbet mestadels består av extremt långsam kötrafik, annars är jag tveksam.

En bra lösning är att man kan dela upp skärmen för att visa två kartor i olika skalor. På så sätt får man en bättre överblick över färdvägen, men behåller samtidigt den viktigaste och närmsta informationen om vägarbeten, köer och dylikt. Den automatiska omledningsfunktionen som skall se till att man inte fastnar i tät trafik fungerar däremot sädår. Svarar man ja på frågan om datorn skall beräkna en ny färdväg på grund av risk för kö är det troligare att en ny förfrågan om ny färdväg dyker upp än att datorn verkligen producerar en alternativ rutt. En annan nackdel, som säkert bara är en fråga om uppgradering, är att stora delar av norra Skandinavien saknas i kartsystemet. Vill man köra till Kiruna får man ta till en vanlig karta helt enkelt. När det gäller hur exakta systemen är varierar detta ganska mycket mellan olika system samt var man befinner sig för tillfället. I storstäderna är det generellt bättre exakthet. Då kan man t.ex. få uppmaningen ”att köra 10 meter till så når man målet St. Göransgatan 7”. Rätt så smidigt när man t.ex. har bråttom till ett jobbuppdrag eller dylikt. Semesterresan kan underlättas betydligt med en GPS i bilen. Är man vilse i en stad är det bara att knappa in destinationen, luta sig tillbaka och följa köranvisningarna, ”lätt som en plätt”. Dessutom kan det vara en källa till inspiration eftersom det är lätt och snabbt att kolla hur långt det är till kringliggande utflyktsmål.

Något man skall ta med en nypa salt är tidsangivelserna, dvs hur lång tid det tar att nå målet. Detta beräknas i början av färden och är beroende av bilens medelhastighet samt vägens beskaffenhet fram till resmålet. När vi for genom ett trafiktätt Tyskland pendlade tidsangivelserna hela tiden och skillnaderna var stora. Detta berodde naturligtvis på att vi ibland for fram i 20-30 km/h och ibland i 180 km/h. Om Autobahn inte är glest trafikerad går det inte snabbare än på en vanlig svensk motorväg. Något som man ofta glömmer bort när man planerar en resa.

Priserna för detta utmärkta tillbehör varierar mellan olika märken. Volvo och Saab tar runt 30.000 för sina system. BMW tar mellan 21- och 25.000 beroende på modell och Audi vill ha dryga 18.000 för sitt system. Det är inte bara priserna som varierar utan även om systemen är integrerade i instrumentpanelen eller i stereoanläggningen eller om det monteras i efterhand. Det är naturligtvis snyggare om tillverkaren redan funderat ut en integrerad design och det blir sällan snyggt när man eftermonterar en skärm med ett fäste på t.ex. mittpanelen. Eftersom priserna är höga är det säkert många som avstår från att köpa till navigationssystem. Det är synd då det är så underbart bekvämt att inte behöva krångla med kartböcker och vara uppmärksam på vägskyltar och dylikt. Ett typiskt I-landstillbehör som man mår bra av.