430 turbohästar sparkade loss på tomt flygfält igår

Vad gör man om man har ett helt flygfält för sig själv? Det delikata problemet fick Turbo-Uffe kämpa med igår. Inte för att han hade några större bekymmer med att hitta på aktiviteter, med en duett turbomatade V6-jänkare i garaget. Just igår fick hans svarta elaking lufta sig, en Buick Grand National med receptet ”extra grovt” under locket. Raka rör skickade en symfoni av välsång över flygfältet, som precis var på väg att tystna efter ännu en dag av tråkigt flygplansmuller.

Av Bo Lundvang

Mätning och testande är alltid ett problem för folk som vill köra 402 meter riktigt fort – då kan det vara fint med kontakter på en flygplats. Att jobba granne med rakan gör heller ingen skada, som i Turbo-Uffes fall. Ni känner säkert igen honom sen tidigare, kanske har ni läst vårt test av hans andra bil. Det här är killen som envisas med att köra jänkare med V6 och turbo, stick i stäv med den klassiska amerikanska jänkartraditionen. Men det viktiga är väl inte vad man kör med, utan att det går fort? Och det gör det i Uffes bilar!

G-techmätare vs Vericom 3000
Med oss ut på flygfältet var Avesta-Tony, som hade en spännande väska med sig. Vericom 3000 säger väl något för en del av er. Det handlar förstås om avancerad mätutrustning för att få riktiga siffror att stoltsera med. I bilen monterades denna mycket pålitliga prestandamätare, och som ren jämförelse satt även Uffes egen tre år gamla G-techmätare på plats. Denna lilla pryl reagerar som namnet antyder helt på g-krafterna som skapas under acceleration, och ger ett resultat som oftast kan tas med en nypa salt eller två. Det bevisades ännu en gång ikväll, när sluttiden på 402 meter skiljde 0,36 sekunder de två mätverktygen emellan. Men som fingervisning kan det förstås vara kul med en överkomlig mätapparat.

Fina tider
Efter en välgörande däckvärmare gick starten på första repan, och med ett bröl som aldrig ville sluta (tack raka rör!) presenterades tiden på displayen. 11.92 sekunder till 402 meter, och med en slutfart på 198,5 km/h, inte illa! Det skulle göra en 0-100-tid på fyra sekunder, en blinkning långsammare än den andra bilen där hemma – Uffes Trans Am V6 Turbo (som kört 12.44/195 som snabbast). Den är för övrigt på väg bort, ett byte mot en likadan men V8-bestyckad är nära förestående. Namnet Turbo-Uffe får han dock behålla så länge han har sin Grand National kvar…

Ingen färgglad bil
Unikt för Buick Grand National är att den bara finns i svart. Den är även mer utrustad än snikversionen Buick Regal T (turbo), men motorn är densamma. 3,8 liter stor V6-motor, bränsleinsprutning och turbo gör bilen lättrimmad, men den är förstås snabb även i originalskick. Uffes Grand National är av 1986 års modell, som byggdes i drygt 5.500 exemplar. Den blev snabbt en mycket populär bil, och den fullkomligen stormade in på USA:s 402-meterstävlingar. Original kom den med 235 hästkrafter, men det har förstås justerats en del i Uffes bil. Enligt gårdagens Vericom-mätning angavs antalet hästar till 430 på hjulen, något under Uffes förhoppning. Men en kärvande tredjeväxel satte förmodligen några käppar i hjulet, och de förmodade 450 hästarna lockas nog fram med lite arbete på lådan. Motormässigt har Uffes bil portade toppar, den mildaste trimkammen, smidda kolvar, riktiga stålöverfall på vevaxeln och större trottelhus.

Värstingmodell avslutade eran
Året efter Uffes modell byggdes, 1987, kom en värstingversion ut på gatan. Den hette GNX och gjorde 0-100 på 5,7 sekunder – en halv sekund snabbare än den vanliga Grand National. Kvartsmilen gick på 13.43 sekunder med hjälp av de 276 turbomatade hästarna, och toppfarten var 200 km/h. GNX gjordes bara i 547 exemplar, och 1988 lades hela den populära modellserien ner. Modellen hade ändå gjort ett bestående intryck på den amerikanska bilvärlden, från 1984 till 1987 hade den blivit den snabbaste produktionsbilen. Till och med snabbare än Corvetten!

Tips: vill du se denna bil i action bör du dyka upp på Lazzats tävlingar.

Kort historik: Aston Martin Lagonda V8

Den här udda brittiska skapelsen byggdes mellan 1974 och 1989, och är ett verk av designern William Towns. Utseendet är sportigt och graciöst, en lyxbil för folk som ville färdas snabbt.

Bo Lundvang

Den första utgåvan av Aston Martin Lagonda, serie I, gjordes bara i sju exemplar. Det var först med serie II som den vann folkets kärlek. 1979 släppte man versionen du ser på bilderna, som hade en helt digital instrumentering. 1982 blev bilen godkänd för den amerikanska marknaden. Två år senare kom superlyxversionen Tickford Limousine med tv både fram och bak, och längre hjulbas. Den kantiga formen övergavs 1987, när en mer rundad typ visades. Den hade även en ny form av framlysen, sex små ljus istället för de uppfällbara som man haft innan. Den fick även nya 16-tumsfälgar för att ytterligare markera modellskiftet.


Lagonda V8 bakom betydligt läckrare V8 Vantage.

Hantverk
Varje exemplar av bilen byggdes för hand, och det tog i snitt 2.200 timmar att färdigställa en bil. Bara 25 stycken gjordes varje år för den amerikanska marknaden. Priset blev naturligtvis högt, det handlar ju om en nära nog unik lyxbil. Priserna i pund: 24.570 (maj 1977), 37.500 (april 1979), 53.500 (mars 1981), 79.500 (januari 1986).


Vacker föregångare
Namnet är inte nytt inom Aston Martin, det har följt med sedan 30-talet. Här ovan ser du en Aston Martin Lagonda V12 Rapide från 1939. Långt mycket vackrare än den sorgligt kantiga Lagondan från 70- och 80-talet. Men den stilen låg förstås i tiden, tänk bara på Lamborghini Countach – bil eller dörrkil?

Snabba fakta – Aston Martin Lagonda V8
Motor: V8 DOHC, 289 hk/5000 varv, 321 Nm/4500 varv (serie III hade 300 hk)
Topphastighet: 236 km/h
Prestanda 0-100 km/h: cirka 8,2 sek
Antal tillverkade: 639
Växellåda: 3-stegs automatlåda

Foto: Aston Martin
Text: Bo Lundvang, sportbilen.se

Gotland Ring i helgen – en motorbana är född!

Det är inte var dag det invigs en ny svensk motorbana. Senaste gången var väl för trettio år sedan ungefär, och nu har alltså turen kommit till Gotland Ring. Ett projekt som tog sin början för sex år sedan, som nu har mynnat ut i det första färdiga avsnittet på en motorbana som när den är färdig blir den längsta i Europa, hela sex kilometer lång.

Av Bo Lundvang

Företagsevenemang dominerar?
Hur Gotland Ring kommer stå sig i förhållande till andra mer lättillgängliga motorbanor återstår att se, men en gissning är att det blir nästan uteslutande företagsevenemang av olika slag. Det kan bli tufft att dra storpublik, för även om Gotland är ett av Sveriges mest populära resemål så är det för naturen och historien man åker dit, inte för att stå några timmar bredvid en motorbana. Men det är klart, med ett prisvärt kombinationspaket kan det bli både avslappnad semester och utlopp för motorintresset. Det är där det dyker upp intressanta kringföretag, bland annat Kul Tur Resor, som tillsammans med Gotland Ring ska ta fram attraktiva erbjudanden till företag och privatpersoner. Det kan vara skönt att slippa tänka på alla båt- eller flygbokningar och hotellbokningar, och istället fokusera på det roliga. Varje sommar har man tänkt arrangera en motorfestival under en vecka, med bas i Visby. Nej, inte vecka 32 när staden intar sitt medeltida utseende!


Att kurvan som leder ner i denna ravin får namnet ”Grand Canyon-kurvan” känns självklart. Det här blir också utsikten från den naturliga sluttning där hela Gotlands befolkning får plats (55.000 människor) om de klämmer ihop sig. Här kommer även start- och målrakan gå, från vänster till höger precis från fotoplatsen sett.

Spännande miljö
Miljön kring Gotland Ring är minst sagt spännande. Den helt unika banan är uppbyggd i ett nedlagt kalkbrott med vit mark och högt läge. När banan är färdigbyggd går den förbi ett Grand Canyon-liknande avsnitt, med ett stup på tjugo meter rakt ner i en vattenfylld ravin. Själva körningen lär bli lika spännande som det låter, med lika många höger- som vänstersvängar och en fallhöjd på 30 meter kommer det kräva det yttersta av förarna, som kommer bestå av både proffs och amatörer. Vid ett 20-tal helger varje år blir det nämligen så kallad öppen bankörning för vem som helst som vill testa sin egen bil eller förmåga. Gotlänningarna var redan innan ett motorälskande folk, det här lär väl ytterligare blåsa liv i den elden! Samma helg som premiären av den första bansträckningen hölls var det full aktivitet på en annan del av kalkbrottet, där man nyttjade branterna till att köra crosshoj på SM-nivå. Ägare av kalkbrottet, Nordkalk, har varit helt avgörande för att banan skulle bli verklighet. Genom ett fördelaktigt sponsorkontrakt har man ställt upp med både område, material och arbete, till ett värde av ungefär 40 miljoner kronor.

Många aktiviteter
På banan som fokuserar på förarutbildningar och företagsevenemang ska det även kunna hållas internationella tävlingar, bland annat tror man sig kunna locka över den europeiska touringcarserien ETCC, och förstås den svenska motsvarigheten STCC. Vidare blir det utställningar, öppen bankörning som vi tidigare nämnt, rally på asfalt och grus, forskning av trådlös teknologi, testverksamhet för bilindustrin och mycket mer. Man har inte legat på latsidan när det gäller idéerna, nu hoppas vi bara att det blir ett positivt gensvar från övriga Sverige.

Hal bana
Vi hängde med några varv i en ”ringtaxi”, en racepreppad Camaro framförd av klassledande racerfarfar Robert Kihlbom. Asfalten var ny och det var varmt ute, så det blev riktigt halt – framför allt när det kom några regndroppar. Det gick som på is, men det gick ändå att få en hyfsad uppfattning om hur banan var. 1,6 kilometer är inte mycket när det går riktigt fort, ett varv gick på långt under minuten. Det finns flera bra omkörningsmöjligheter, mycket tack vare banans bredd. Den håller internationell tävlingsstandard, det vill säga minst 12 meter överallt. Avåkningszonerna var inte riktigt klara, och säkerheten är inte heller på topp innan det kommer upp riktiga barriärer längs banan. Men allt har sin tid, nu är första etappen avklarad och man kan börja använda asfalten till det den är gjord för.

Glömd press
Gotland Rings VD Alec Arho Havrén var så het på gröten att han körde varv efter varv kring banan med sin S60 Challenge-bil, och verkade helt glömma bort den mycket fåtaliga närvarande pressen. Vi var en handfull journalister och fotografer på plats, men representanter från fastlandet verkade saknas frånsett undertecknad. Förmodligen ett bevis på att det inte är gjort i en handvändning att ta sig till norra Gotland. Jag hoppas innerligt att denna satsning ändå går i hamn, för idéer saknar man verkligen inte, och området är världsunikt.

Bugatti Veyron i Sverige

Under en Bugattiträff i Karlskrona tidigare i somras dök en oanmäld men mycket välkommen gäst upp, nämligen en Bugatti Veyron 16.4. Det här är i dubbel bemärkelse något i hästväg, den skulle lätt skrämma slag på vilket Solvalla-trav som helst. Vad säger ni om 1.001 hästar i stallet? Snacka om knökfullt!

Av Bo Lundvang, Foto Håkan Linder

Bugatti som ägs av Volkswagen har förstås blandat in sina vinklade dubbla ”W-motorer” som vi hittar i produktionsbilar som Passat W8 och Phaeton W12, men även drömkonceptet Volkswagen W12. I Veyron är det varken dubbla V4:or eller V6:or, utan två härligt håriga V8:or på fyra liter vardera som är vinklade mot varandra så de formar ett W. Till dessa redan från början starka motorer kopplar man fyra turboaggregat, så har man ett vrålåk som spränger tusenhästarsvallen med en ack så viktig kuse. 1.001 hästar och hela 1.250 Nm i vridmoment gör det här till en av världens snabbaste produktionsbilar. Toppfarten är smått komisk – 406 blås! Här behövs det förstås mer än de vanliga puckarna från däckverkstan på hörnet. Däcken som ser till att siffrorna går från teori till praktik heter Pax och har avsändare Michelin, och ska klara just 400 km/h. Dessutom pallar de plattkörning i två mil, men knappast i 400 knutar… 0-100 går på hiskliga 2,9 sekunder, och 300 når man på under 14 sekunder. Tycker du att det är för slött så kan du vänta på sportversionen (!) med 1.100 hk.

Bra för pratiga fortkörare
Inne i kupén finns ett kommunikationssystem för att de åkande ska kunna föra en diskussion även om omkörningarna kräver farter uppåt 300 km/h. Bra va? Det här är inget lättat racebygge, det är en fullsmetad bil i alla avseenden. Lite It´s Fun 2-stuket med andra ord, med extrautrustning för att göra ägaren till freds oavsett det gäller körning på ovalbana eller en repa i stan.

Inget för Medelsvensson
Du kanske anade att priset lätt skenar iväg på ett sånt här bygge, och det stämmer väldigt bra. Så här mycket får du för priset som en Bugatti Veyron 16.4 betingar:
8 Mercedes SL 55 AMG Kompressor, eller
10 Volkswagen Phaeton W12, eller
12 Audi RS6, eller
20 Porsche Boxster S, eller
22 Volvo XC90 T6, eller
27 Subaru Impreza WRX STi, eller
54 Skoda Octavia RS, eller
138 Hyundai Atos Classic
Grundpriset för en Veyron är drygt 10.000.000 kronor, eller 1,16 miljoner Euro som priset blir i Tyskland. Försäkringspremien hamnar på ungefär 300.000 kronor, och försök inte skriva den på mamma! Självrisken är inte heller att leka med, en miljon kronor får man slänga fram om den fångar en älg.

Siktet sänkt
När nu EB 16.4 blir verklighet är det med en något mindre motor än man tänkt från början. Konceptet som visades 1999 hade en V18-motor, men Volkswagens W-byggen har alltså hamnat även i denna drömbil. Det innebär en mer kompakt motor med större hållfasthet.

Tyskt så långt ögat når
Så särskilt mycket franskt eller italienskt är det inte kvar av gamla Bugatti. Veyron är det enda som har direkt anknytning till Frankrike, det handlar alltså inte om en Göteborgare i ottan den här gången. Veyron hette en racerförare som vann många segrar i Bugattis racerbilar. Bilen är designad av Hartmut Warkuss på Volkswagen, och nog känner vi igen vissa drag från andra bilar ur koncernen, bland annat lysena. Ändå går vissa detaljer igen från de klassiska Bugatti-bilarna, bland annat den portformade grillen och den flerfärgade karossen.

Historik
Ettore Bugatti föddes 1881 i Milano. Hans föräldrar var konstnärer, och han gick i deras fotspår fram till 17 års ålder när han istället tog jobb på en cykelfabrik. Där visade han sin tekniska ådra genom prototypen av en trehjulig motorcykel. Den första bilen visade han 1901 i Milanos motorsalong, bara tjugo år gammal. Den tog hem det fina Grand Prix-priset, och Ettore fick blodad tand för biltillverkning. Bilen började produceras och säljas i Tyskland under namnet De Dietrich-Bugatti. Den första racerbilen byggdes färdigt till 1903, två år senare grundade han sitt företag tillsammans med Mathis. 1909 öppnade Ettore eget i franska Molsheim, där den första ”riktiga” Bugattin byggdes. 1911 började racerbilarna ta hem segrar, sen kom första världskriget som stoppade produktionen tillfälligt. Istället arbetade han med utformningen av bomber, kanoner och flygplansmotorer åt franska armén. 1921 kom hans bilar på första till fjärde plats i Voiturette Grand Prix i Brescia, vilket gav ett rejält uppsving för företaget. Tre år senare kom Typ 35, som blev den mesta prisvinnaren under Grand Prix-loppen den tiden, vilket sålde ett hundratal gatbilar.

Bugatti har alltid haft en exklusiv prägel, och många rika och högt stående personer stod på kundlistan. Bland annat gjordes en speciell bil för kungligheter, med namnet La Royale.
1947 dog Ettore Bugatti, 66 år gammal. 1955 gjordes den sista Bugattin av gamla skolan, Typ 251, speciellt framtagen för Formel 2. Den 8 cylindrar och 2,5 liter stora motorn gav 230 hästkrafter. Med Typ 251 ställde man upp i franska Grand Prix, men var tvungna att bryta av tekniska skäl, vilket i samband med minskade beställningar från franska försvaret fick ekonomin att gå i sank.
1987 köptes varumärket loss från franska regeringen av den italienska affärsmannen Romano Artioli, och Bugatti återuppstod under pompa och ståt. Jubileumsmodellen EB110 år 1991 var en hyllning till Ettores hundrationde födelsedag. EB står förstås för Ettore Bugatti, och det var alltså 110 år sedan han föddes. En version med namnet EB110 S byggdes också. Denna Supersport-version hade 611 hästkrafter som kom ur en V12:a med 60 ventiler, fyrkrafs förstås, och gick så fort som 355 km/h. 0-100 gick på 3,35 sekunder. Cirka 150 bilar byggdes i en otroligt påkostad fabrik utanför Modena, men långt ifrån alla hittade en ägare. Priset på 3.500.000 kronor var för högt för det dåvarande ekonomiska världsläget, och 1995 gick företaget i konkurs. De fina fabrikerna köptes av Barilla, som gör allt annat än bilar…

Sedan 1998 ägs märket av Volkswagen-koncernen, som visat fem designstudier till idag. En ny fabrik byggs i Molsheim där man från början hade Bugattis fabrik, och man har även köpt Bugattifamiljens slott Chateau St Jean. Allt detta är förstås en mycket seriös satsning, som nu resulterat i den första produktionsbilen Veyron 16.4. Visserligen en näst intill osäljbar dyrgrip i klassisk Bugatti-anda, men ändå i produktion! Veyron lär knappast sänka bjässen Volkswagen, så vi får hoppas på ännu fler fina bilar i framtiden. Intressant just nu är att ett showroom öppnas i centrala Stockholm i höst, där Bugatti och Lamborghini ska visas upp. Vi återkommer med ett spännande reportage från smygpremiären!

Köpsugen?
Vill du köpa en Veyron? Ring till Sabine Filter, hon hjälper dig lätta plånboken. Det är vänstra handen till Bugattis VD Karl-Heinz Neumann. Telefonnumret är +49-5361-503 7200. Hälsa från oss så kanske du får rabatt!

Tekniska data (ej verifierade siffror, kan skilja från den slutgiltiga bilen)
0-100 km/tim: 2,9 sekunder
Toppfart: 406 km/tim
Motor: W16
Cylindervolym: 7.993 cc
Ventilsystem: 4 ventiler/cylinder 4 kamaxlar
Effekt: 1.001 hk/6.000 varv
Vridmoment: 1.250 Nm/6.000 varv
Transmission: 7-växlad sekventiell, paddlar (dubbelkoppling, växlar på 0,2 sekunder)
Drivning: Alla
Bromsar fram/bak: Ventilerade skivor
Antal rattvarv: 2,5
Vändcirkel: 11,3 meter
Fälgtyp/storlek: Lättmetall 9,5×20 tum fram; 13×20 tum bak
Däckdimension: 265/30R20 fram, 335/30R20 bak
Längd/bredd/höjd: 447/199/121 cm
Axelavstånd: 270 cm
Tomvikt: 1.600 kg
Pris: 1,16 miljoner Euro (cirka 10 miljoner kronor)

Xtreme Days of Thunder – bilder

Det är inte ofta man får chans att se riktiga utställningsbilar röra på sig, men det var vad som hände i helgen på Malmby flygfält, Strängnäs. Några av Sveriges i särklass ballaste bilar hade slutit upp under ”Xtreme Days of Thunder”, som utöver utställning även innebar en del strippkörning och konbana för de som ville prova sina vingar.

Av Bo Lundvang

På tredje dagen korades de tio mest extrema showbilarna, som därefter ledde karavanen in mot Heron City där förhandsvisning av 2 Fast 2 Furious följde. Bilar utställda både inne i och utanför Heron City drog mängder av besökare, men resten av stan fick också sitt lystmäte när karavanen drog vidare inåt city när mörkret föll.

Här är ett urval av de bilder vi tog under träffen.


Impreza GT Turbo i tufft importstuk. Hitskeppad i skicket på bilden. Bilen utställd i Heron City.


Jakop Vardins sanslöst modifierade 300ZX. Ett blickfång av stora mått!


Kooz Edition 1: Även detta en 300ZX någonstans långt där under. Ny lack för i år, liksom ännu brutalare yttre. En bil som skriker ”jag äter upp dig!”.


Kooz Edition 2: har haft några fingrar med i spelet även i denna Eclipse, som är försedd med ett kit av samma stuk som i The Fast and the Furious.


Uppställning för cruising.


Zacca ställde upp och körde en uppvisningsrepa med sin Ferrari 355 Spider. Ingen höjdartid, men med ett ljud som man inte kan få för mycket av!


En flitig bil på Malmbystrippen, Toyota Supra MKIV twinturbo.


Bilen alla härmar: Supran från The Fast and the Furious. Filmbilen köptes av en samlare i Nederländerna, som nu hyr ut den till den som kan hala fram rätta summan. Egentligen ingår ingen körning, men det var många som fick möjlighet att åka fram och tillbaka med denna kändisbil.


En skön färgpalett av unika bilar…


Honda CRX Del Sol in absurdum. Otroligt snyggt modifierad skapelse med en vacker kvinna bakom ratten

Sol och rök på En dag på strippen

Våra fotografer Niklas ”AlienDiCE” Larsson och Fredrik ”LaGGE” Lager har förevigat helgens En dag på strippen i Säve, Göteborg. Många snabba bilar visade sina muskler, och utställningen gav också utrymme för många hurra-rop.

Av Bo Lundvang

Qvarnis fick fina tider med sin vrålhäftiga Porsche ”It´s Fun 2”, 11.66 och 218 knutar i slutfart. Inga monstertider, men med vanliga däck, massor av lull-lull i bilen och vanligt bränsle blir det inga tior. Han är i alla fall nöjd med utgången, bortsett från att fläktremmen gav med sig och nåt mindre oljeläckage från motorn ställde till det. Nästa steg i bilens historia blir att pröva på banåka ännu mer, det sker i Norge nästa helg på Gatebils evenemang. Vi bevakar!


Qvarnis i egen hög person, flankerad av högra handen Andreas.


BMW:s fulsnygga 7-serie blir en rymdfarkost värd slantarna med Hamanns kompletta kit. Brutal racer för miljonären!


Familjebil, jo tjena! Bur, jättedäck, kul lack.


Den här BMW:n är en 325i på skalet. Under huven har det däremot skett stooora förändringar. En skrotad M3:a har strippats på allt som fanns under plåthöljet, och applicerats på 325:an. Till råga på allt har Fredde på Bilservan i Västerås haft huvudet under huven i några månader, och i våras ploppade en fullfjädrad monsterbil ut från verkstan. Kompressor har gjort bilen farlig att hantera. Se själva i vår film med bilen som huvudperson. Ljudet är inte att leka med!
Mpg, 4 minuter, 45 mb (endast inloggade medlemmar)


En Evo som Prospeed har pillat på.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gulp! Får en liten spansk småbil se ut så här? Seat Ibiza in absurdum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Impreza, Impreza, Impreza. Överkomlig kraft för fartälskaren!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Snyggt rallystuk.


Lill-Peters Corsa lider av elefantiasis på frambenen.


Mustang Mach 1. En brutal best med eller utan rök där bak!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Norska replikan av The Fast and the Furious-Supran. Missade du den äkta varan så kan du se en film från Xtreme Days of Thunder där bilen är med.
27 mb mov, 4 min 47 sek (endast inloggade medlemmar)


Publiken får hålla sig på säkert avstånd.


Toyota Supra mot Nissan 200SX S14. Supersnygg 200 som många misstar för en Nissan Skyline.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ord och inga visor! Nsxtas skäms inte för att han låter bilen jobba hårt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nya Volvo V70R kan ta sig i häcken. Den här häcken!

Foto: Niklas ”AlienDiCE” Larsson och Fredrik ”LaGGE” Lager
Text: Bo Lundvang

Power Meet 2003 – Västerås i dimmor!

Just nu pågår Power Meet i Västerås, något som kan vara den sista raggarträffen i stan. Arrangörerna har tröttnat på stadens inställning, som är att träffen för mer negativt än positivt med sig. Men att tiotusentals raggare kan sköta sig så här bra är ändå ett under som bör premieras, och inte tvärt om!

Av Bo Lundvang

Den här goa Norrlands-cabbade Volvon burnade så hårt att den nästan for in i bilen framför, som stoltserade med en stor penis-symbol och texten ”PENIS” på bakluckan, men istället gick kylaren åt fanders och vattnet rann i strida strömmar över gatan. Penis-chauffören blev så sur över den närgångna burnouten så han klev ur med en stor skiftnyckel, som han inte tänkte hjälpa till att laga kylaren med. Allt detta är förstås vardagsmat för vårt svenska kulturarv – raggarna.

Fjorton år och snart proffs

Joakim Skagerlind ska bli professionell bilfotograf, det har han bestämt. Egentligen är han redan det, han far land och rike runt och tar bilder av läckra sportbilar och får massor av uppskattning av alla som ser resultatet. Det lustiga är att Joakim bara är fjorton år, och ändå mäter han sig med de stora.

Bo Lundvang

Joakims passion här i livet är just sportbilar, och det har han ärvt av sin far som tog honom med på bilträffar när han var yngre. På helgerna kan han spendera timmar bredvid motorvägen som ligger på lagom cykelavstånd från hemmet. Där är han skjutklar med digitalkameran som står på standby hela tiden, vilket innebär att han bara kan stanna så länge han har batteri kvar. De fem uppsättningarna innebär ungefär lika många timmars hård koncentration på vägen innan han kan hoja hem. En vanlig lördag passerar 3-4 Ferrari och lika många Porschar. Drivkraften är att få plåta något unikt, och visst vilar det en liten spionfotograf eller bil-paparazzi över Joakim. En gång lyckades han fota en trailer med kommande BMW M5-modellen, bilder som han sålde till Auto Motor & Sport. Lönen var en helårsprenumeration och tjocka tidningen Alla bilar 2003, och det passade honom perfekt. Hemma ligger det numera runt 1.500 biltidningar, och de flesta har han läst ”typ 5.000 gånger”. Utöver de stora svenska biltidningarna med favoriten Bilsport i spetsen prenumererar han även på amerikanska Motor Trend. Mamma och pappa sponsrar Joakims bilintresse fullt ut. Han måtte ha något av ett fotominne, eller också är det själva nötandet som har fyllt hans huvud med all fakta. Det är få bilar han inte känner till, men fokuset ligger på hans absoluta drömbil som han lärt sig precis allt om. Hans namn på Zatzy antyder hans födelseår och bilen han någon gång ska äga – Viper89.


Drömbilen framför alla – Viper. Foto: Joakim Skagerlind

Målet står klart
Joakim ska ha en Viper, om han så ska bo i en husvagn på kuppen. Det finns ingen bil som är så vacker som den amerikanska sportbilen från Dodge (Chrysler i Sverige). Men den nya SRT-10 ger han inte mycket för, det ska vara den klassiska Vipern med stora mjuka muskler och huven som sträcker sig mot horistonen. Motorn som är en V10 på 8 liter är inte själva grejen, det hade lika gärna kunnat vara en fyra under locket. Det är utseendet som är allt, men visst grips han av fartens tjusning när den vrålar iväg. Hans livs bästa ögonblick är tre stycken hittills, och det är förstås när han har fått åka Viper. När han första gången såg en Viper på riktigt var han i Stockholm med sin mamma, och han tvingade henne att snabbt jaga ifatt den, annars skulle han kasta sig ur bilen. Och ja, Joakim menar allvar! Han fick han sig en pratstund med ägaren, och när han fick provsitta bilen visste han varken ut eller in, och han vågade definitivt inte röra nånting. För några veckor sen haffade han en annan Viper-ägare, som hade en 465 kusar stark Erland Cox-trimmad RT/10. Han bjöd på en snabb vända, och när han klämde loss en burnout var glädjen total.


Fredrik Lundkvist gör en fyrhjulsburnout i sin Cosworth under tävlingarna på Tullinge. Foto: Joakim Skagerlind

Maskot på racingforum
Joakim har blivit en vanlig syn på racingforumet Zatzy. Han läser och snackar med folk i ungefär tre timmar varje dag. Det är på Zatzy han får tag på sina fotoobjekt, och skjuts ut till träffarna. Är det en träff, utställning eller stort streetrace ser han till att dyka upp med sitt feta minneskort till digitalkameran, bilder som han ofta är snabbast med att få ut på nätet. Nu har han flera tusen bilder liggande, och jag tror de flesta är glada över att han har sorterat ut Viper-bilderna i en speciell kategori. Dyker drömbilen upp blir det nämligen några hundra bilder på bara den…


Ferrari 348, italienskt fullblod i liten storlek. Foto: Joakim Skagerlind

Många snabba åkturer

Får han inte skjuts av sin mamma som brukar ställa upp i vått och torrt så ringer han någon av sina kompisar. Och då snackar vi vuxna kompisar, folk med fräna bilar som upplåter en plats i bilen åt Joakim. Listan över bilar som han fått åka med i börjar bli lång, men han har koll på varenda en. De flesta dödliga kan bara drömma om det Joakim varit med om i bilväg. Här är hans nästan kompletta lista: tre stycken Viper, Lamborghini Diablo VT Roadster, Ferrari 348 ts, Mercedes CL600, Mercedes SL55 AMG, Honda S2000, Chevrolet Corvette, BMW M5, Subaru Impreza, JoCCes Super-Evo (Mitsubishi Lancer Evolution VI) och The Fast and the Furious-Supran. Listan gäller i skrivande stund och lär vara smått omöjlig att uppdatera i den takt Jocke åker coola sportbilar! Hans tips till alla som vill göra som honom är att fråga rakt ut, annars får man aldrig vara med om något. De flesta tycker det är roligt att få uppmärksamhet för sin bil, och inte kan man väl neka en trevlig ung kille en åktur, speciellt om han ber snällt? Jo, en del är faktiskt riktigt otrevliga. Han har fått nobben några gånger, och ett fototillfälle urartade till en mardröm.


Subaru Impreza GT Turbo kombi. Stöddig design i rätt stuk – det enda som saknas är svart kolfiberhuv! Foto: Joakim Skagerlind

Mordhotad av E55 AMG-ägare
Joakim som bor i Uppsala fick syn på en läcker E55 AMG vid Fyrisån, och naturligtvis började han gå över alla vinklar och vrår med sin kamera. Plötsligt dök bilens ägare upp med mord i blicken. Han tog handen mot sidan av kavajen och skrek ”Vad fan gör du, jag kan skjuta dig här och nu!”. Livrädd tvingades Joakim visa alla bilder han hade tagit, och det lugnade tydligen mannen. I efterhand mindes Joakim att bilens ägare hade stått och fifflat med nåt på andra sidan ån. Han funderade på polisanmälning, men rädslan för tråkiga efterföljder fick honom att radera alla bilderna istället. Livet som bilfotograf kan ha sina risker!


Nissan 300ZX, den japanska boy-racern i F40-stuk. Foto: Joakim Skagerlind

Joakim om…
Rökning:
– Jag skulle aldrig börja röka eller snusa, det är helt sjukt! Dessutom har jag inte ens råd.
Illegala race:
– Det är skitschysst! Det är spänningen som är bäst, man vet aldrig när snuten kommer. Det är inte alls lika häftigt med legala race. Jag har inga moraliska aspekter angående streetracing.
Fortkörare:
– Folk som kör 150 på 30-väg är helt dumma i huvudet! Men på motorväg när det är lite folk kan man lika gärna köra 200. Men man måste ha ögonen öppna. Och man ska INTE kryssa fram och tillbaka mellan bilar!
Moped:
– Det kanske jag skaffar, vet inte riktigt. Jag vill KÖRA nåt! Jag hatar att cykla hela tiden! Men aldrig epatraktor. Då har man ju bara två år kvar till körkort, och får övningsköra riktiga bilar.
Säkerhetsbälten:
– Det är en självklarhet, jag har alltid på mig säkerhetsbälte.
Favoritbilarna:
– Viper är på första plats, sen kommer Nissan Skyline och Toyota Supra på delad andraplats.
The Fast and the Furious och 2 Fast 2 Furious:
– Tvåan var ruggigt bra, men lite många fel. Ibland krockar de med saker och det syns inga skador på karossen. Ett plus med tvåan var att en Viper syntes ett tag! Tyvärr bara i början. Ettan var i samma klass som tvåan.


Honda S2000. Svart, snabb, grym. Det är inga problem att få den här 240-hästarsmaskinen att spruta grus! Foto: Joakim Skagerlind

Vi önskar Joakim lycka till i livet. En så ung herre med sådan framåtanda kommer gå långt!


Avslutningsvis: Jocke i ännu en häftig kärra. Han menar allvar med segertecknet!

Sista gången på Tullinge: En dag på strippen

Proffsen på Bilsport har ännu en gång genomfört ett kanonarrangemang, nämligen En dag på strippen på Tullinge. Många snabba repor avverkades, vi har bilder från tävlingen.

Av Bo Lundvang

Just detta evenemang kommer gå till historien som den sista strippkörningen på Tullinge flygfält. Politiker har nämligen bestämt att folk vill bo just där, vilket lär innebära att många 402-meterskörningar flyttar in till Sveavägen. Fast i budgeten för byggplanen har man väl räknat in att asfaltera alla gupp på raksträckor i hela storstockholmsregionen… Motorsporten prioriteras alltså som vanligt ner utan tanke på ersättningsbana eller konsekvenser. Dags att arrangera fler Cityrace kanske?

Många tusen åskådare hade letat sig fram till lördagens tävling, där det alltså handlade om att köra på kortast tid till 402-metersstrecket. Den snabbaste gjorde sträckan på 9 sekunder, och med en bra bit över 200 blås på mätaren. Jubel bland publiken, att gå under tian är nästan omöjligt.

Polisen var extra vaksam den här dagen, när så många fartberoende samlats på ett och samma ställe. Bland annat hade man ansträngt sig lite extra dagen till ära och proppat alla kameraskåpen längs Huddingevägen fulla med fotoutrustning för att föreviga Tullinges avfirande. De fanns även på plats personligen, på både två och fyra hjul, och avfärden kändes närmast som en kortege med eskort. Det verkade dock som om folk i allmänhet skötte sig hyfsat, även om Zatzy-chefen Ronnies nylackade S2:a blästrades av en motorcyklist som snart får en kryddad räkning i lådan. Hastigheter över 200 kunde också iakttas på motorvägen, månne var det inspiration från strippen som fick foten att bli lite för tung?

Några vi saknade var förstås Qvarnis It´s Fun 2 som var hemma med trasig motor igen (suck), och CycloneRobban. En drös med kändisar ställde dock upp och gjorde dagen till vad den blev – en succé. Lundkvist körde 10.77, Sahlin klämde 9.97, JoCCe 10.90 bland annat.


Calibrans efterföljare Astra Coupé. Här med ett snyggt kit runt om. Vacker!


Jocke Sahlin klämde av en NIA med sin M3:a.


Nicke Bloms bil rasade några dagar innan, och han viftade med vit flagg på Zatzy. Men han kom visst på att han hade lite tid över – vände garaget upp och ner och reparerade monstret.


Mackans gröna Porsche var minst sagt fotografernas favorit…


Volvo S60 T5R.


Supramannen fick blodad tand och återvände till sitt forna märke. Den nya Supran gick som ett jehu efter några halvtaskiga repor.

Vad tjatigt med Fast and Furious-Supror! Men kolla noga, den här norska replikan är värd att höja ögonbrynen för.

2 Fast 2 Furious – typisk uppföljare

Vi har bevittnat Sverigepremiären av 2 Fast 2 Furious, uppföljaren till The Fast and the Furious. Det är inte bara namnen som är förvillande lika, även filmerna går efter exakt samma koncept. I Sverige börjar filmen officiellt visas den 22 juni. I anslutning till premiärvisningen av filmen höll Xtreme Racing, rpm.nu och Zatzy strippkörning och utställning på Malmby flygfält, vi återkommer med extremt heta bilder och filmer därifrån.

Av Bo Lundvang

Det är egentligen ganska modigt att låta en så här nischad film gå upp på svenska duken. Filmen är i total avsaknad av djup, och kan närmast jämföras med en porrfilm för de som gillar extrema biljakter. 2 Fast 2 Furious är som ett Miami Vice-avsnitt, fast där två Grand Theft Auto-lirande ynglingar tagit Crockett och Tubbs plats. Är det inte överstylade bilar så är det lättklädda damer som är i fokus, och allt går i en hisklig fart. Ta inte med farmor på bion med andra ord!

Det handlar om Brian, en före detta polis som hamnar i klistret och får sona sina brott genom att infiltrera stans värsta skurk. Mer än så behöver man inte veta, för sen är det gasen i botten tills man finner sina tankar på annat håll. I manuset lämnas möjligheter till biljakt i nära nog varje scen, och det känns både krystat och overkligt. Klyschorna haglar som spön i backen, och är man det minsta vaken så finns det kilovis med detaljer att haka upp sig på. Verklighetsfrånvaron är total när ägare av miljonbilar hoppar genom luften i berått mod, tacklas med motståndare och ser chockerade ut när de trycker gasen i botten och märker hur fort deras bilar kan accelerera. Mängden skakiga filmklipp på hastighetsmätare kring 140 km/h och växelspakar som rycks hit och dit blir det bestående intrycket av biljakterna. De är visserligen mycket välgjorda, men efter ett tag blir man trött på alla snabba scenbyten och klipp.

Det skulle inte förvåna mig om det dyker upp plastgubbar i leksakshyllorna som föreställer huvudpersonerna i streetracinggänget, det finns en av varje sort nämligen. En av sorterna är ”tjej”, en anorektisk mangafigur i rosa Honda S2000. Det luktar Pokemon!


Suki kör Honda S2000, och det gör inget om den går sönder.

Torr eller ej, den här filmen kommer med all säkerhet blåsa ytterligare liv i den trend som film nummer ett startade. Det har blivit ett vanligt begrepp i bilvärlden att kalla en stylad bil för ”fast and furious”. Det innebär förstås att man ska ha en jättehög bakvinge (gärna i aluminium), någon slags dekor över hela bilen och loggor från alla företag som stått för notan – trodde ni ja. Det sistnämnda är en sanning med modifikation, visst finns det några kändisar som får delarna och arbetet betalt, men de allra flesta får både betala och göra reklam för avsändaren. Det är naturligtvis av intresse för bilägaren att ståta med en dyr trimning eller plastdel. Och efter den här filmen behöver nog tillverkaren Greddy bjuda på ännu färre saker, deras logo överallt lär nog trissa upp habegäret efter just deras sortiment.

Fokus ligger som tidigare på japanska sportbilar, så kallade ”imports”. Toyota Supra, Mazda RX-7, Mitsubishi (Eclipse) Spyder, Honda S2000, Nissan Skyline. Några inhemska bensinslukare dyker också upp i form av gamla goa 70-talsjänkare, och senaste Vipern. Som man sett på trailern får ett par långtradare tugga sönder en Saleen Mustang också. Det här är ingen Disneyfilm – självklart blir kupén totalt tillplattad. Men död och förstörelse är en del av fortkörning även i verkligheten. Filmen är väl inte vad polisen skulle anse rätt riktning när det handlar om att stoppa den allt populärare illegala streetracingen. Vålds- och brottsförhärligande i massor, i en värld där allt handlar om pengar och snabba bilar. Det är lätt att bli en moralpredikant när man skärskådar filmen med hjärnan påkopplad. Men det är nog inte meningen, gillar du action och bilar kopplar du ifrån och ser filmen! Men gör inget dumt efteråt, hur peppad du än har blivit…

Elise och Exige – fartälskande syskon

Lotus Elise har de flesta hört talas om, Exige däremot är det få som känner till. Det finns bara två Exige i Sverige, en är Eriks. Vi har mött vännerna Peter och Erik som äger Lotus minstingar, Elise och Exige.

Bo Lundvang

”Hundraåttio hästar, inte mer? Du skojar va?” Så låter den vanliga reaktionen när Erik berättar hur många hästkrafter hans brutala sportbil har. Så även när vi är med, en bilintresserad pojke på en mack i Södertälje får en något besviken min över hur slö den måste vara. 180 kusar har ju vilken Saab som helst! Men stopp ett tag, vilken Saab som helst väger inte 780 kilo. Det är förstås där hemligheten ligger, och det är vad Lotus har haft som yttersta mål när det handlar om Elise och Exige. Så låg vikt som möjligt ger en ”positiv spiral”. Ju lägre vikt – desto mindre motor krävs det för att få saker att hända. Med låg vikt kan man även dimensionera ner bromsar och växellåda. En annan fördel med låg vikt är förstås bränsleförbrukningen, Elisen har en snittförbrukning på 0,78 liter milen. Lotus har drivits av fascinationen över låg vikt, och det har jagats gram både högt och lågt i bilarna. I Eriks Exige finns till exempel en aluminiumplatta som håller fast både spolarvätskebehållaren och batteriet, och mitt i denna tunna lilla platta har man svarvat ur ett stort hål. Allt för viktbesparandet! I Elise S2 valde man att göra hela karossen en millimeter tunnare än i Elise S1 av just samma skäl. Och det är imponerande vad man har lyckats med på Lotus Engineering. Med ”bara” 180 hästar sticker Exige iväg till hundra på 4,9 sekunder, och det med ett raceljud som får nackhåren att resa sig.


Nästan lika snabba. Peters Elise har fått en vitamininjektion som gör den bara 0,2 sekunder trögare till hundra än Eriks snabba Exige.

Snabba kullsyskon
Elise är en gocartliknande liten bil med tygtak i targautförande, som byggs av Lotus i England tillsammans med Opels snabba lilla Speedster. Motorn på 120 hästar kommer från Rover, och mäter 1,8 liter i cylindervolym. Exige är däremot en avslutad produktion som kanske upptas i framtiden. Den har tak, fet vinge och samma motor som Elise – men i nertrimmat tävlingsutförande. Den är blueprintad och balanserad, och ger 180 hästar original.


Rondellmaskin? Nej, inte en sån man fixar lacklyster med – vi menar en sån man gärna kör varv på varv i rondellen med!

Som gjorda för banbruk
Erik och Peter är aktiva i svenska Lotus Car Club of Sweden, och arrangerar själva banträffar runt om i landet. Det finns 400 medlemmar i svenska Lotusklubben, de flesta ägare av Esprit och den klassiska sportbilen Elan från 60-talet. De håller ett något lägre tempo än Erik och Peter, Elan för att det är en gammal klassiker och Esprit för att bromsarna kokar efter tre varv… Exige och Elise däremot är som gjorda för att piskas runt banan, tack vare den låga vikten slits det väldigt lite på bromsar och däck. De är även förvånande snåla, Peters Elise drar inte mer än dryga litern på banan, medans Eriks Exige drar det dubbla. Förra året blev det sju banträffar, hittills i år har man klarat av två. Man kör på olika racerbanor och flygfält, alltifrån Kinnekulle ring till Malmby flygfält.


Lotus Exige. Den enda i trafik i Sverige, nummer två fick sig en törn och hamnade sen på Autocollection, bilmuseet i Göteborg.

Knappt 50 Elise i Sverige
Det finns två modeller av Lotus Elise i landet, S1 och S2. Det rullar ungefär 40 S1:or i landet, och kanske tio S2:or. Totalt såldes det 1.500 Eliser i världen 2002, från starten har 15.000 rullat ut från fabriken, vilket gör det till Lotus näst mest sålda modell före Elan. Ändå lyckas fabriken gå en halv miljard back på försäljningen… Skillnaderna mellan S1 och S2 är stora. Bortsett från de synliga skillnaderna i karossens design så är även bilarna olika att köra. Många har kvaddat sina äldre S1:or tack vare bilens överstyrdhet, det vill säga den får lätt bakhjulskast som är svåra att häva. Det rättade Lotus till genom att få S2:an att bli lätt understyrd istället, den har till exempel fått smalare däck fram. Därför brukar det slita något mer på S2:ans framdäck, och S1:ans bakdäck. Skillnaderna visar sig även i en annan hjulupphängning, andra fälgar, fjädrar, interiör och däckdimensioner. Den något äldre S1:an har 15 tum fram och 16 tum bak, medans den nyare S2:an har gått upp ett snäpp i tumstorlek. Peter skodde just om sin bil med en omgång nya däck, det gick på 5.500 kronor. Totalt! Det är en summa som många sportbilsägare får betala per däck. Försäkringen är också överkomlig, Peter som bor mitt inne i Stockholm ger 10.000 kronor per helår. Eriks Exige kostar 11.000 för samma period. Porscheägare får ofta räkna med mer än det dubbla!

Drömmar om Lotus
För Peter började drömmen om en egen Lotus redan 1984, när han la vantarna på en broschyr om Lotus Esprit. Kanske var det James Bond-bilen som gav upphov till habegäret, som höll i sig ända tills han fick råd att köpa en egen Lotus 2002. Han har hunnit med en hel del modifieringar av bilen. För att nämna några: sportavgassystem (förvandlar ljudet från Miata till Exige på ett kick), luftbox, racekatalysator, kammar etc. Original gör 120-hästarsbilen 0-100 på 5,9 sekunder, det ligger numera nånstans strax över fem sekunder. Han kör alltså näst intill jämnt med Eriks Exige, som gör samma fart på 4,9 sekunder. Och båda har ett ljuvligt oljud som låter att komma från nåt helt annat än en 1,8-liters Rover-rova!
Exigen som har S1:ans kaross och inredning bortsett från racedetaljer som tak, breddning och hög vinge ser ut som en leksaksbil med dåligt påklistrad vinge enligt Peter, men Erik kontrar genast genom att håna Peter för att köra en tjejbil.
Tjej- eller leksaksbil, de väcker hur som helst stor uppmärksamhet på gatorna, och är minst lika snabba som de ser ut. Jag och fotografen Dennis fick en resa vi sent kommer glömma. Vi åkte ut på kurviga småvägar och fick känna g-krafterna slita i oss en tvärhand från marken. Bilarna jagade varandra i hög fart, och många gånger kändes det som om farten var för hög för att klara kurvorna utan att åka av. Men bilarna har en förmåga att ligga slickade mot marken även med maximal acceleration i svängarna. Det har mycket att göra med bilens design som får luftflödet att pressa bilen mot marken. Bilens underrede är helt platt, det är viktigt för att få en optimal downforce. I farter uppåt tvåhundra blås formligen flög bilarna fram genom landskapet. De är egentligen inte gjorda för att gå så fasligt fort, utväxlingen är låg och i högre farter tar vinden emot och gör den extrema downforcen till en broms. I Eriks bil sitter man fastlåst med fyrpunktsbälten, och den varma motorn precis bakom ryggen vrålar ilsket vid gaspådrag. Den handbyggda motorn varvar ända upp till 8.000 varv, och när man växlar händer det att det smäller till – en avgasknall med en rejäl eldslåga skjuter ut ur det mittmonterade röret. Perfekt att skrämma grannen med, men det blir svårare om man vill smygköra. Kanske skulle man ha samma funktion som Porschen med GT3-kit som en kollega provkörde häromveckan – en knapp för att välja om avgasljudet ska vara snällt eller om man vill köra med det riktigt grova ljudet ur piporna. Det borde väl alla bilar ha förresten? Dags för folkomröstning!


Livsviktig luft. Liten men varm motor kräver att få andas ibland.

Billig prestanda
En ny Lotus Elise kostar 390.000 kronor, en Exige får man för 508.000. Eller snarare fick, för den sistnämnda produceras inte längre. Men det går lite rykten om att en ny Exige ska se dagens ljus, då med den nya S2-karossen. Lotus är världsbäst på att behålla sina modeller hemliga till sista sekund och sen plötsligt släppa en ny modell med dunder och brak. Lotusägaren David Brown blev runtvisad i fabriken och lyckades ta bilder på något under ett skynke som skulle kunna vara en ny Exige med S2-karossen. Han la ut bilderna på nätet, och det dröjde inte många timmar förrän man ringde från Lotus och sa åt honom att ta bort bilderna. Omedelbart! Men det var för sent, bilderna hade förstås redan hamnat i omlopp jorden runt. David Brown har förresten slängt på det riktigt feta trimkittet på sin Exige – 260 hästar istället för 180 som är original. Det kommer från Turbotechnics som specialiserat sig på kompressormatning. David gillar snabba bilar, utöver Exigen så har han en McLaren F1, en Porsche 996 Turbo och en Ferrari 360 Modena. Bra smak, eller vad säger ni? Blir det en Exige S2 från Lotus eller ej återstår att se, hur som haver lär den väl aldrig bli en vanlig syn på våra vägar. Men det är ju lite av charmen, att ha en udda bil.


Omkörningsfilbil. Så långt ifrån kromade hot rod-fälgar man kan komma!

Värst åt båda hållen

Erik som gärna kör Exige när andan faller på har försökt fylla sitt garage med en riktig snigel i jämförelse, hans andrabil är nämligen en Toyota Yaris 1,3 med automatlåda! Men det är kanske inte så dumt, på så sätt får han ju verkligen känna Exigens kraft. Innan han skaffade Exigen hade han en Ginetta G34, den ser ut som en Lotus Super Seven och har en 2,5-liters fyrcylindrig motor under huven, nämligen Volvos 740 turbomotor. Den är i det här fallet duktigt trimmad till 350 hästar, men den tål faktiskt hela 450 kusar innan den smäller av. Ginettans vikt på 925 kilo gör den till ett livsfarligt prestandamonster, men nånstans på vägen så tröttnade Erik och valde den silverfärgade Exigen istället. Wendels bilförsäljning i Malmö sålde bilen till honom, den andra Exigen i samma utförande. Men bil nummer två har gått till bilhimlen, ett öde som inte är helt oväntat med tanke på hur hårt den går att köra! Sen Erik köpte sin drömbil har han snickrat ihop avgassystemet själv med den brutala mittmonterade jättepipan, men han vill framhålla att man helst inte ska göra något själv på bilen. Utöver det har han bara bytt olja en extra gång utöver den vanliga verkstadsservicen. Mer kraft behöver han inte, 180 hästar räcker mer än väl. Vill man finns det ett chip från Lotus som ger 14 extrakusar. Men prislappen på 30.000 känns något överdriven.


Asfaltsbarn. Så små, men ändå så giftiga!

Kör ifrån superbilarna
De här busiga småttingarna har verkligen något att säga till om i jämförelse med sina dubbelt så dyra motståndare. Erik och Peter har som sagt kört en del på bana, och här har man satt en hel del på plats med sina Lotusar. Senast var det en handfull Porsche Turbo och tre-fyra GT3:or som fick stå i skamvrån. Nåja, åtminstone så fort det började svänga. På rakorna drar Porscharna iväg i hastigheter som Lotusarna inte är gjorda för, men så fort det börjar svänga kommer Peter och Erik och nosar ettrigt tyskarna där bak. Rattlåsracing är inte Elise och Exiges kall här i världen, det ska svänga när man kör!

Elise i USA
Framtiden ser ljus ut för folket på andra sidan Atlanten, 2004 ska nämligen Elise börja säljas även där. Men avgaskraven är för hårda för den sotiga Rovermotorn, så det letas annat järn för fullt. Troligtvis ersätts den av Toyotas varvvilliga 1,8-litersmotor som finns i Corolla T-Sport och Celica T-Sport. Det innebär en maffig effektsiffra på 192 hk vid höga 7800 varv, och 180 Nm vid 6000 varv. Vi får hoppas att amerikanarna lär sig att använda bilbältet, för om det blir en stor fluffig airbag att landa på återstår att se! Elise handlar som sagt om total striptease…

Bil: Lotus Elise S2 Race Tech
Ägare: Peter, Stockholm
Motor: 1,8 liter standard från Rover, 16 ventiler
Vikt: 710 kg
Effekt: 120 hk vid 5500 rpm och 168 Nm vid 4000 rpm
Nu: 160 hk vid 6300 rpm och 183 Nm vid 5700 rpm
Trimmad prestanda: 0-100 på 5,1 sek
Toppfart: 215 km/h
Nypris: 390.000:-
Plus: Roligaste bilen som finns!
Minus: Bagageutrymmet

Bil: Lotus Exige (S1)
Ägare: Erik
Motor: 1,8 liter handbyggd VHPD*
Vikt: 785 kg
Effekt: 180 hk original vid 7.900 rpm
Vridmoment: max vid 6.500 rpm
Prestanda: 0-100 på 4,9 sek
Toppfart: 220 km/h
Nypris: 508.000:-
Plus: Folks reaktioner: ”Den måste ha kostat 2 miljoner!”
Minus: Svårkörd i lägre hastigheter, ryckig. Skulle dessutom behöva ett par airbags!
*Very high performance derivative, ”tävlingsmotor”

Text och film: Bo Lundvang, sportbilen.se
Foto: Dennis ”Dempa” Edman, www.dempa.nu


Superkrafter i tretal. Lotus Elise S2, Lotus Exige och slutligen Nissan Skyline R33 GT-R. Gemensamma nämnare är förstås att de finns i mängder i England. Detta felstyrda land attraherar japanska superbilar. Den sistnämnda är ”SkylineMannen” Klas Schöps senaste inköp. Vi återkommer om den!

/caption]

[caption id="attachment_619" align="alignnone" width="468"]

Street Cars Fest 2003 – nu laddar vi för årets succémässa!

Förra årets Street Cars Fest blev en större succé än vad någon kunde förutspå. För oss i organisationen gäller det nu att, om möjligt, försöka överträffa de förväntningar som alla har på höstens mässa.

Av Bo Lundvang

Vi har varit mycket lyhörda när det gäller recensionerna på förra årets SCF. Vi har fått mängder av synpunkter. Många av dessa har vi velat ta hänsyn till när vi nu planerar höstens Street Cars Fest.

Ambitionen är att befästa och stärka den position som vi skapade förra hösten. Den som Sveriges nya trendshow. En specialmässa uppbyggd kring tre starka intressen, nämligen STYLING, TUNING och MULTIMEDIA. Den nästan totala uppslutningen av branschföretag på multimediasidan hoppas vi kunna upprepa. Men framförallt ska vi bli bättre på tre punkter.

Ännu högre kvalitet på utställningsbilarna. Vi kommer att bjuda in bilar nerifrån Europa och övriga Norden, för vi tror att de kan fungera som inspiration och ge idéer till nya vilda svenska byggen. Vi ser över hur vi ska kunna erbjuda ett ännu mer intressant prisbord att locka utställare med.
En skarpare selektering bland de företag som ska beredas plats på mässan. Vi ska undvika att ta med företag som inte har någon koppling till målgruppen.
Ett mycket effektivare insläpp och en behagligare vistelse på mässan. Ingen ska, som förra året, behöva stå en timme i kö för att komma in. Fler kassor och mer gångyta ska skapas inne på mässan.

Vad händer just nu?
Mässorganisationen har förstärkts med ytterligare en medarbetare. Vi håller på att bearbeta de företag som ska rama in höstens utställning. Och det ser mycket bra ut. Intresset är mycket stort. De mest intressanta företagen från förra mässan kommer igen, och många nya är på väg in.

Vi planerar för förbättringar på mässan som ska leda till att vi kan förverkliga vårt motto för mässan i höst, nämligen; plats för fler bilar, plats för fler utställare, kortare köer och mer plats för besökarna inne på mässan.

En annan viktig nyhet för året är att vi satsar hårdare på webben. Vi tror att många av våra besökare är flitiga användare av internet, och skulle uppskatta en nätversion av mässan. Här presenteras naturligtvis all nödvändig information, men det blir också reportage om några av de fordon som dyker upp på Sollentuna Expo i oktober. Läsning som förhoppningsvis gör din vardag lite roligare, och som kan locka in dig i diskussioner med andra utställare och besökare på forumet.

FAKTA STREET CARS FEST 2003:
19 842 besökare
52 företagsmontrar
170 utställningsfordon

Här är några av höjdpunkterna från Street Cars Fest 2003:


Micke Kenson var först med att visa upp sin Ultima GTR, som ingår i en trio av bilar. De andra ägarna är ”Silversupran” och Supramannen. Ultima GTR är ett kitbygge från England som lätt blir en vass gatracer med rätt motor. Rätt motor i det här fallet betyder V8 och dubbelturbo!


Supramannen Racings bil har gått vidare till ny ägare, nu är det den glada gotlänningen Menghini som rattar monstret, fortfarande under överinseende av upphovsmannen. Stora bakdäck och jätteutblås – den här bilen ser inte bara ut att gå fort, den gör det också!


Norska Tore Opseth var med sin prisvinnande Opel Vectra kombi en av våra utställare från väst…


…medans finska Sanna Paasivirta får stå som exempel för en av våra utställare från öst. Sannas bil har fått en helt ny mundering sen sist, som vi hoppas få se på svensk mark i höst.


En annan finsk bil var denna Fiat Punto, med en tigerinspirerad lack med klös. Perttu Papunen har döpt minimonstret till ”The Beast”, och med all rätt åkte han hem med en pokal i bagaget.


”RPM-tjejer” börjar nästan bli ett begrepp i mässvärlden. Här visar de upp sig själva och Prestanda-bilen, en show-utan-go-bil som man kunde vinna i TV3:s motorprogram. 75 förgasarhästar och Wings Wests vildaste paket? Tja, varför inte!


Hur många bröder det är i klanen Nåkab är det nog bara de själva som vet, men ett är säkert – alla gillar extrema bilar! Bilen på bilden tillhör Kenny Kyrk, och det är en synnerligen udda bil redan från början. Chevrolet Geo Metro har en enlitersmotor som drivkraft, och kan kanske bli lite snabbare om den ser tuff ut.


Eftermarknadsprylar var det gott om. Här är det Vanadis Cardesign som får hjälp med att visa upp en trendriktig och greppvänlig ratt från Simoni Racing.


Fullt hus räcker knappast som förklaring när man pratar om de enorma åskådarmassor som vällde in i Sollentuna Expo 2003. Till nästa mässa ska det bli mer utrymme för både besökare och utställare.


Ljudinstallationer ägnar sig allt fler åt, och handlar det inte om ren tävling under SASCA:s tak så är det för showens skull. På bilden ser vi en av de många kvinnliga utställarnas fina byggen; Bambi och hennes Audi A3. Rådjuret ni ser i mitten har förmodligen tappat hörseln för länge sedan…


Fullt hus var det även i ljudproffsens avdelning där SASCA höll hov. Sveriges högst spelande fordon var på plats för att göra upp om mästartiteln.