Dodge Charger – Fast & Furious -69

Vem var det som sa att en bil som är ”Fast & Furious” måste vara en riskokare, överöst med grälla dekaler och aluhyvel på bakluckan? I filmen från 2001 med samma namn som det uttjatade designtemat rattade Vin Diesel faktiskt en 900-hästars Dodge Charger. Där kan vi snacka om snabb och elak! Street Xtreme har spanat in en hårresande kärra som lätt frustar bort både Civicar och Celicor från gatscenen.
Fortsätt läsa ”Dodge Charger – Fast & Furious -69”

Het träff i Norrland

I björkarnas stad Umeå förknippas augusti för de flesta med att löven får en gulare ton och att Allsvenskan i damfotboll går in på sluttampen. Om du inte är bilintresserad förstås. För då är augusti i Umeå liktydigt med Uphillträffen – Styling och Performance Show!

Det är den 13 augusti och Umeå IK:s damlag har träning på Gammliavallen i Umeå. Bara ett stenkast därifrån börjar bilarna rulla in genom insläppet till en bilträff som i marknadsföringen påstås vara en av Norrlands hetaste.
Det var scenariot när den fjärde upplagan av Uphillträffen – Styling & Performance Show arrangerades i Umeå. Att träffen var het märktes i dubbel bemärkelse. Dels genom att himlen visade sig från sin allra bästa sida efter en natts regnväder, dels genom att området snabbt fylldes av feta bilar från Luleå i norr till Ronneby i söder.
En som tidigt var på plats var Micke Fredriksson, som ställde ut sin T42 turbotrike och passade på att pusha för sin hemsida mride.se. T42:an är en tvåsitsig trike med turbokonverterad mc-motor och kolfiberkaross, som har ett hjul bak och två fram.
En bit bort från Mickes trike stod en extremt välputsad Honda S2000, ägd av Kenneth Hagström, som var en av få tillresta från Luleå.
– Jag försökte få med mig fler bilar, men de flesta mumlade något om att det var för långt att åka, konstaterade han och fortsatte med att montera den för helgen nya rattklädseln.
För långt att åka tyckte däremot inte Lukas Koos och Karuna Håkansson att det var. De hade åkt från Småland respektive Blekinge för att visa upp sina bilar. Inte helt oväntat drog Lukas ”Zelini” till sig den största uppmärksamheten, och han tog hem Peoples Choice. Lukas sade sig dessutom vara sugen på att komma tillbaka nästa år.
Håll ögonen öppna till sommaren, för nästa Uphillträff kan bli ännu hetare!

Uphill-fakta
Uphillträffen – Styling & Performance Show arrangerades för första gången 2002, och har sedan dess arrangerats varje år i augusti. Arrangör är bilklubben Uphill Racing – Styling & Performance Team.
www.uphilltraffen.com

Topp 300-listan juni 2005 av Mr Kan-allt-om-bilar

Hej igen! Trycket är hårt nu och många frågar mig om när uppdateringen av topp 300-listan ska komma. Därför har jag nu glädjen att presentera den senast uppdaterade versionen, enligt nedan. Jag ber er notera att en doldis som tidigare legat på nr 233 nu blivit uppflyttad till plats 21. Detta kan ses som rekord i förändrad betygsättning i min historia kring topplistor (både topp 200 och topp 300 inräknat). Varför nu detta? Jo: Lincoln Continental Mk II – HT Coupé 1955 – 1956 är mycket vackra, ovanliga och som nybilar var de det dyraste från Amerikansk bilindustri. T.o.m. dyrare än toppmodellerna av Cadillac Eldorado från samma årgångar. Dessutom är denna Lincoln bedårande vacker, stor och har mycket väl avvägd och smakfull design, vilket kanske inte är de vanligaste faktorerna för 50-talsbilar från USA. Njut av bilden som medföljer plats 21!! Det bör även nämnas att Triumph Spitfire Mk III nu är uppflyttad till en hedrande plats 116 (från tidigare plats 240). I övrigt finns en del andra förändringar i toppregionen som är värda att notera.

Som tidigare presenterar listan de bilmodeller som är mest rätt att synas i och att äga. Som Ni ser är det en blandning av bilar som alla är förhållandevis dyra. Det finns någon enstaka som kan vara riktigt dyr, men även de som är riktigt överkomliga i pris. Det bästa med dessa bilar är att de är något mycket mer än färdmedel. Alla nedanstående bilar kan även ses som ett exklusivt tillbehör till ägaren. För att köra dessa bilar bör man vara ändamålsenligt klädd. Detta innebär exempelvis att du inte kör en Rolls-Royce Camargue med ”slafsig” klädsel, utan att man är klädd i finaste märkeskostym. Om vi tar just Camargue som ett exempel så är det mest lämpligt att vara klädd i vit eller mörkgrå kostym, beroende på årstid, med väst i passande färg, i samband med höstväder. Här är det även lämpligt att skorna är av yppersta kvalitet.

Beskrivning:
Jag har inte tagit med bilar som bara är byggda i 1 – 20 exemplar. Exempelvis har jag därför ej tagit med min favorit: Bentley Mk VI med special kaross från Franay (1947) i endast ett ex. Detsamma gäller den sagolikt storslagna Rolls-Royce Silver Ghost 2+2 Boattail Roadster (1921), med hela karossen i koppar (ett exemplar). Kanske får jag lov att göra en separat lista, där även de mest extremt ovanliga och dyra bilarna tas med?! Jag tror dock att nedanstående (mer ”jordnära” topplista) uppfyller alla krav!!! Den innehåller ju faktiskt en hel del udda bilar också.

1. Austin och Morris MINI Cooper S, tidigt 60-tal
Tidiga Cooper S anses vara de mest åtråvärda av alla ”hundkoja-modeller”. Förutom klassiska Cooper S, kan man generellt säga att ”hundkojan”/Mini är den enda bilmodell i historien som lyckats vända sig till alla klasser av köpare. Allt från familjefäder, unga förares första bil, kungar och prinsessor till popstjärnor och en stor mängd kändisar i allmänhet, har varit eller är ägare till en klassisk Mini. Hundkojan är troligen även den bilmodell som det är mest ”kult” kring. Det finns dessutom ingen som kan tycka att de är tråkiga att köra. Länge leve den klassiska MINI!

2. Rover MINI Cooper (helst mellan årgångarna 1997 till 2000)
Detta är den lite mer moderna ”hundkojan” som fortfarande har kvar den gamla klassiska karossen. Dessutom betydligt mer bekväm än motsvarigheten från 60 – 80-talet. Denna sista generation av den klassiska “hundkojan” byggdes i en mängd olika specialutföranden, som alla är klassiker! OBS! Bilden visar faktiskt min egen Cooper Sport, från 1997 (Svensksåld hos MG Rover Söder – I Stockholm). Jag köpte den förra året. Den är det enda exemplaret i Norden som levererades i färgen ”Surf Blue”, från fabrik. Åååå vad stolt jag är!!

3. Rolls-Royce Camargue (1975-1986) En klassiker som får alla övriga lyxbilmodeller att framstå som billigt trams!
4. Rolls-Royce Phantom II Continental (Superlyxbil från förr när det är som bäst: Jättestor och överdådigt vacker. Helst mellan åren 1933-1936, gärna med kaross av: Barker, Hooper, Mulliner Park Ward eller Freestone & Webb)

5. Rolls-Royce Phantom III (helst med Sedanca de Ville-kaross eller Sport Saloon-kaross från Hooper, Barker eller Feestone & Webb)

6. Mercedes 770K (Underbart pampig veteran som helst bör vara i öppet utförande, från senare delen av 30-talet)

7. Bentley R-Type Continental (helst årsmod. 1953-55) I mitt tycke är den världens snyggaste ”serieproducerade” bil!

8. Nya Rolls-Royce Phantom (Tack för att Rolls-Royce överlägsenhet är tryggad inför all framtid)

9. Jaguar SS 100 (sent 30-tal)

10. Lamborghini Miura S (Coolare sportbil finns inte… Den limegröna Miura S på bilden ägdes faktiskt som ny av fotomodellen Twiggy. Det sägs även att hon nästan aldrig körde den. Kopplingsarbetet vid växling ansåg hon vara för svårt och jobbigt. Jojo, där ser man! Ingen bil för små späda tjejer alltså – vilket vi alla visste)

11. Lamborghini Miura SV

12. Lamborghini Miura

13. Lamborghini Miura SV Jota

14. Rolls-Royce Silver Ghost (helst med “Piccadilly Roadster-kaross”)

15. Rolls-Royce Phantom V (alla modeller)

16. Bentley 8-litre (alla modeller under hela produktionstiden 1930 – 1931)

17. Maybach DS 8 Zeppelin (helst mellan 1932 – 1938)

18. Rolls-Royce Silver Spur (last of the line) Springfield Edition (1997 – 1998)

19. Bizzarrini 5300 Strada (helst från 1967, som på bilden – brutalitet och självsäkerhet i skön kombination)

20. Jaguar E-Type V12 Roadster (I mitt tycke är detta den ”coolaste” av alla E-Type-modeller)

21. Lincoln Continental Mk II -HT Coupé (årsmod. 1955 – 56). Detta är tveklöst den vackraste amerikanare som byggts efter 30-talet. Modellen förenar svulstighet, överdådig lyx och underbar design på bästa vis.

22. Jaguar XK120 Roadster

23. Jaguar XK120 Fhc

24. Austin-Healey Sprite ”Frogeye” 1958 – 61 (Utan tvekan är detta världens “gulligaste” bil’)

25. Jaguar XJ12 – 6.0 med X300 karossen (1994 – 1997). På sin tid Jaguras dyraste och snabbaste modell. Dessutom är modellen en av de vackraste 4-dörras bilarna i historien. På bilden ser ni min egen XJ12 från 1995, I färgen Topaz – Ljus guldmetallic. Ååå vad stolt jag är för den också (endast tre ägare med mig och svensk-såld från början). Min bil på bilden är för övrigt till salu!

26. Jaguar Mk X (1964-1970)

27. Aston Martin DBS V8 (1969 – 1973) OBS! Helst i Aston Martin-färgen: Bahama Yellow (Som: Lord Brett Sinclair´s, i ”Snobbar som jobbar”)

28. Rolls-Royce Silver Cloud III (“Chinese Eye” Cab)

29. Rolls-Royce Silver Cloud III (“Chinese Eye” Coupé)

30. Lamborghini 400 GT (1966 – 1968)

31. VW BUSS Samba 21–fönster (helst 1963 – 1965)

32. Nya Aston Marin DB9 (underbart vacker design, för att inte tala om inredningen!!!)

33. Rolls-Royce Flying Spur (Byggdes som en “sport-version” av Silver Spur mellan 1994 – 1995 i endast 134 ex)

34. Lotus Elise 111S, Mk II

35. Bentley S2 Continental Mulliner Spur Coupe (från början av 60-talet)

36. BMW 507 Roadster (från mitten/slutet av 50-talet)

37. Jaguar XJC V12 Series II

38. Rolls-Royce Corniche Coupé (helst 1973-81)

39. Rolls-Royce Corniche cab (helst mellan 1977 – 1995)

40. Rolls-Royce Silver Wraith (alla modeller från 1946 till 1959, men helst med kaross typen ”Empress” från Hooper)

41. Rolls-Royce Silver Cloud I (1955-1959)

42. Rolls-Royce Silver Cloud II (1959-1962)

43. Rolls-Royce Silver Cloud III LWB

44. Rolls-Royce Silver Cloud III SWB

45. Rolls-Royce Phantom VI (alla modeller)

46. Bentley Supercharged Le Mans ”Blower” (1929 – 1931)

47. Bentley S1 Continental (alla modeller)

48. Rolls-Royce Phantom I (helst med Springfield- eller Brewster-kaross)

49. Lamborghini 350 GT (1964 – 1966)

50. Lamborghini Diablo VT Roadster

51. Lamborghini Diablo VT

52. Lamborghini Diablo SV

53. Lamborghini Diablo

54. Mercedes 540K Special Roadster

55. Jaguar E-Type 3,8 Coupé

56. Jaguar XJ12 Series II

57. Jaguar XJ12 Series III

58. Jaguar XJ12 Series I

59. Daimler Double Six (med X300 karossen)

60. Lotus Exige (årsmod. 2000 eller nyare)

61. Aston Martin DB5

62. Lamborghini Murcielago

63. Lamborghini LM002

64. Lamborghini Jalpa

65. Iso Grifo 7.0 (1969-1974)

66. Bentley Continental R ”Le Mans Edition” (2001)

67. Bentley Continental T (1996 – 2002)

68. Jaguar Mk IX (början av 60-talet)

69. Bentley Arnage ”Le Mans Edition”

70. Rolls-Royce Silver Spur III

71. Rolls-Royce Silver Spur II

72. Jaguar E-Type 4,2 Coupé

73. MGA Twin Cam Roadster

74. Rolls-Royce Silver Seraph

75. TVR Tuscan S (2003 eller nyare)

76. Bentley S1 (1955-1959)

77. Bentley S2 (1959-1962)

78. Bentley S3 ”Chinese Eye” Cab

79. Bentley S3 “Chinese Eye” Coupé

80. Cadillac Series 62 Club Coupe 1947

81. Lincoln Continental Mk III (helst från 1971) En otroligt svulstig, linjeskön och snygg Amerikanare.

82. Austin-Healey 100S

83. Aston Martin Lagonda

84. AC Cobra 427 Mk III

85. Bentley S3

86. Cadillac V16 Rumbleseat Roadster 1932

87. Daimler DE36 Drophed Coupé (början av 50-talet)

88. Jaguar E-Type 4,2 Roadster

89. Daimler DS420 Limousine (alla från 70-talet)

90. Rolls-Royce 25/30 (helst med kaross av Hooper eller H.J Mulliner)

91. Bentley Turbo R (alla modeller från 80- till 90-talet)

92. Nya Bentley Continental GT

93. Rolls-Royce 20/25 (helst med kaross av Hooper eller H.J Mulliner)

94. Jaguar XKSS

95. Austin-Healey 3000 Mk III (1964-1968)

96. Cadillac Eldorado (1967 – 1969)

97. Cadillac De Ville Cab. (1968)

98. Facel Vega HK500 (1959-1961)

99. Jaguar XK140 Roadster

100. Jaguar XK150 Roadster

101. Tatra T80 1930 – 1935 (En underbar och ovanlig lyxbil med V12-motor på 6 liter)

102. Lamborghini Islero S (1968 – 1969)

103. Bentley Arnage Red Label

104. Aston Martin Vanquish V12

105. Aston Martin DB5 Shooting Brake

106. Rolls-Royce Silver Shadow (helst mellan 1973 – 1976).

107. Rolls-Royce Silver Wraith II (långa hjulbasen av Silver Shadow, 77 – 80)

108. Lamborghini Espada (alla modeller)

109. Rolls-Royce Silver Shadow II (77 – 80)

110. Cadillac Serie 62 – Cabrio (1948 –1949)

111. Jaguar XJ220

112. Jaguar XJR (helst 1998 till 2003)

113. Jaguar XJR (X300-karossen, sent 94 till 97)

114. Jaguar XKR Coupe

115. Jaguars nya XJ-serie (börjar säljas under våren 2003) TACK FÖR DET JAGUAR!!!!!

116. Triumph Spitfire Mk III (1967 – 1970) På bilden en 69:a, med Hard top, vilket var extrautrustning.

117. Nya Porsche 911 GT3 RTS

118. Cadillac Eldorado Biarritz 8,2 liter (1977-1978)

119. Cadillac Eldorado cab (1974 – 1976)

120. Porsche 550 A Spyder (senare delen av 50-talet)

121. 112. Lotus 340R

122. Aston Martin DB2

123. Aston Martin DB2/4

124. Jaguar XJ6 4,2 SWB Series II

125. Facel Vega Excellence (1958-1964)

126. Mercedes 300 SL Roadster (1957 – 1963)

127. Mercedes 300 SL “Gullwing doors”

128. Morris Mini Traveller (Alla modeller – Helst de med trälister)

129. Pegaso Z102 (1951 – 1958)

130. Cadillac series- 75 Fleetwood Imperial Sedan (1955 – 1956)

131. Aston Martin DB7 Vantage

132. Jaguar Mk II 3,8

133. Jaguar XJS Cab

134. Jaguar XJS V12 (helst mellan 1990-1994)

135. Lincoln Continental Mk IV

136. Lotus Esprit V8

137. Alpina B12 6.0 (1996 – 1999)

138. Aston Marin DB6

139. Aston Martin DB6 Volante

140. Range Rover V8 Vogue (helst 2002 – eller nyare)

141. Lotus Europa (alla modeller)

142. Porsche 928 S4

143. MG TA

144. Aston Martin DB4

145. Jaguar S-Type 3,8 (den klassiska, 1963 – 68)

146. Jaguar S-Type 3,4 (den klassiska, 1963 – 68)

147. ZIL 41047 (Stor Rysk lyxlimousin när det är som bäst. 7,7 liters V8, 315 hk och 3,6 ton – från 1985 och nyare)

148. ZIL 41041 (Inte lika stor Rysk lyxlimousin: 7,7 liters V8, 315 hk och 3,0 ton – från 1985 och nyare)

149. Chevrolet CORVETTE (här avses endast årsmodell 1958)

150. Volvo P1800

151. Volvo P1800S

152. Volvo P1800E

153. Mercedes 280 SE 3,5 Coupe

154. Nya Maybach 62

155. Lagonda V12 Sports Saloon (helst från slutet av 30-talet)

156. Porsche 356A Speedster

157. Iso Lele Coupé ((1970-74)

158. Morgan +8 (alla årgångar)

159. Maserati Mistral 4.0 Spider (senare delen av 60-talet)

160. Morgan + 4 (alla årgångar)

161. Porsche 959

162. BMW 328 Roadster (1936 – 1941)

163. BMW 503 (helst från senare delen av 50-talet)

164. TVR Tuscan (nya)

165. TVR Cerbera 4,5 V8 (helst 1999 eller nyare)

166. Alvis TD21 Cab (1956-63)

167. De Tomaso Mangusta (1967-1972)

168. Tatraplan T600 (helst 1949 – 1950)

169. Tatra T77

170. Tatra 87

171. MGB GT V8

172. Maserati 3500Gti Spyder (helst 1963 – 64)

173. Citroën SM (1970-1975)

174. De Tomaso Pantera

175. BMW Z8

176. BMW Z3 M Roadster

177. Rover P4 75 “Cyclops” (1950 – 1952)

178. Bristol Beaufighter (1980 – 92)

179. Bentley T1

180. Nya MINI Cooper S

181. Porsche 911 Turbo (alla modeller)

182. Mercedes 450SEL 6.9 (1975-1980)

183. Maserati Bora

184. Bristol 412 (helst från slutet av 70-talet)

185. Mercedes S600 (1999 – nyare)

186. Mercedes S600 (1991 – 1998)

187. Mercedes S500 (1991 – 1998)

188. Aston Martin V8 Volante (1978 – 82)

189. Alvis TC21 DHC (1954-55)

190. Buick Riviera (1973 – 1974)

191. Chrysler Le Baron Imperial (1960)

192. TVR Grantura III (1962 – 1964)

193. TVR Cerbera 4,5 (1999 eller nyare)

194. Oldsmobile Tornado (helst 1967 – 1969)

195. Volvo P1800ES

196. Austin Princess Limousine (1958 – 1960)

197. BMW 2002 Baur Cab (1973 – 1974)

198. Nya Seat Leon Cupra R (Den “coolaste” GTI-bilen hittills. Tack för det Seat!!!!!!!!!)

199. Nya MG ZT190

200. Austin A30 (Kan man åka i en coolare ”budgetbil” från förr!!? Troligen inte!!!)

201. Marcos Mantis Spyder 4.0 V8 (helst årsmod. 1998 eller nyare)

202. VW-Porsche 914/6

203. VW-Porsche 914/4 (har samma typ av motor som VW 412)

204. VW 412 LE Variant (På sin tid den dyraste VW-modellen. En udda VW som är mycket ovanlig idag. När jag var liten köpte pappa en ny, gul, 412 LE Variant. Året var 1974).

205. Mercedes 190 SL (senare delen av 50-talet)

206. Wolseley Hornet Mk II (1966 – 1968)

207. Nya Audi S8

208. Alfa Romeo Gulietta SZ (1960 – 62)

209. BMW M1

210. BMW Z1

211. Lotus Elan S1

212. Lotus Elan S4

213. Riley Elf Mk II 998 (1961 – 1969)

214. Lancia Flaminia Zagato (1959 – 1967)

215. Alfa Romeo 147 GTA

216. BMW 3,0 CSI (alla modeller 1971-75)

217. BMW 635M Csi

218. Hillman Imp (1963 – 1976)

219. BMW 850 (alla modeller/modellår)

220. Land Rover 88 Serie II Softtop (Helst tidigt 60-tal)

221. Iso Rivolta IR 340 (1962 – 1970)

222. Daimler SP250 (1959 – 1964)

223. Ligier BeUp (2003 eller nyare)

224. Nya BMW M3

225. .Lancia Stratos (74 – 75)

226. Austin A90 Atlantic Cab (början av 50-talet)

227. De Tomaso Longchamp

228. Alfa Romeo Montreal (1971-77)

229. Jensen Interceptor Series III

230. Corvette Convertible 427 Big Block (helst från 1966)

231. Dodge Viper (helst från 1997-2001)

232. Porsche 993 Carrera 4

233. Nya Shelby Series I

234. Nya MGF

235. Lamborghini Jarama S

236. Porsche 911S 2.2 (1969 – 1971)

237. Maserati Ghibli (helst 1968)

238 .Triumph TR3 (alla modeller från 1955-1961)

239. Triumph TR6 (alla modeller från 1969-1976)

240. Peugeot 302 (från mitten till slutet av 30-talet)

241. Triumph Stag

242. Brogward Isabella Coupé (1955-1961)

243. Triumph Mayflower (tidigt 50-tal)

244. Ford Capri GT 2.0 (1969 – 1974)

245. Ford Capri 3000E (1970 – 1974)

246. TVR 2500M (Tidigt 70-tal)

247. TVR Taimar (Mitten av 70-talet)

248. Porsche 968

249. Porsche 944 Turbo

250. Porsche 924 Turbo

251 VW 412 LE Coupe

252. MG Midget Mk II 1100

253. BMW 2002Tii

254. Jaguar X-Type

255. Saab Monte Carlo (1965 – 1966)

256. Alfa Romeo GTV6 (1981 – 1987)

257. Abarth 750 Zagato ((1957 – 1961)

258. Morris Minor 1000 cab (56 – 62)

259. Triumph 1800 Roadster (1947 – 1949)

260. Ford Mustang GTA 390 Fastback (1967 – 1968)

261. Citroën DS 23 Pallas (mitten av 70-talet)

262. Lancia Fulvia Zagato Sport (1968 – 1972)

263. Jensen CV8

264. Triumph GT6

265. Cadillac Seville (årsmod. 1981-1982. Här avses enbart modellen med den mycket speciella bakdelen. Den med kort ”överhäng”).

266. Rover 110 (mitten av 60-talet)

267. Austin 1800 MK II (sent 60-tal)

268. Lancia Aurelia B20 (1957 – 58)

269. Fiat 130 Coupé (1971 – 1977)

270. Citroên AMI 6

271. NSU Ro80 (1968 – 1977)

272. Citroën Dyane 6

273. Messerschmitt TG500

274. Lancia Beta Monte Carlo

275. Citroën DS19

276. Hummer H1 (helst i Cabrio-utförande)

277. AC 3000 ME Turbo (1980 – 81

278. Ford Anglia 105E (1960 – 1967)

279. Renault GORDINI (helst årsmod. 1962 – 1966)

280. Fiat 600 Multipla

281. SAAB 93 De Luxe (Helst 1956 – 1958)

282. Renault 5 GT Turbo (1985 – 1989)

283. BMW Goggo TS 250 (udda minibil från början av 70-talet)

284. Gilbern Invader III (1972-1974)

285. Nya SAAB 9-3 Cab Aero

286. Saab 97 Sonett (1970 – eller nyare)

287. Saab 9-3 Cabrio Turbo Aero (helst 1998 – 2001)

288. Saab 9-3 Cabrio (helst 1998 – 2001)

289. Pontiac GTO (här avses enbart årgångarna 1969 – 1970)

290. Peugeot 604 (1975 – 1986)

291. VW 1303 S (1973 – 1975)

292. Fiat X1/9

293. Austin 1300 (början av 70-talet)

294. Wolseley 18 / 85 (1967 – 1972)

295. Triumph 2000TC

296. Morris 1100 Mk I (tidigt 60-tal)

297. Hummer H2

298. Rover SD1 Vitesse (1982 – 1986)

299. Bond Bug (1970 – 1974)

300. Panhard PL17 Saloon (1959 – 1964)

Som jag tidigare har nämnt, kan aldrig någon japansk bil bli aktuell för någon placering i ovanstående ”innelista”. Även om jag utökar min lista till topp 5900 eller mer så kan ingen japansk bil bli aktuell.
Jag har även svårt för Ferrari (som jag tidigare har informerat Er om). Därför kan jag inte ta med någon Ferrari-modell i denna lista heller.

OBS! Ferrari köps mest av välbetalda manliga hårfrisörer och kvinnliga fotomodeller. Ferrari är även symbolen för tävlingsfusk, usel kvalitet och en mörk historia under Enzo Ferraris ledning. Dessa faktorer gör att Ferrari känns osmakligt att tala och att skriva om. Ferrari är givetvis även ett märke jag tar totalt avstånd ifrån. Typen av människor som drömmer om att äga en Ferrari är i allmänhet: dryga, otrevliga, gapiga, och allmänt tråkiga samt humorbefriade fuskare och lögnhalsar.

Med vänlig hälsning
Mr Kan-allt-om-bilar

Snabbflytande olja och superbilar

Sportbilen.se var tillsammans med bland annat TV4 och Auto Motor & Sport bjudna till Mobil 1:s 30-årsjubileum, som mycket lämpligt var förlagt till racerbanan Paul Ricard i södra Frankrike. Där fanns nämligen fina möjligheter att visa några snabba bilar som redan från fabrik försetts med den lättflytande och högpresterande motoroljan.

Av Bo Lundvang

Att hälla rätt olja i motorn betyder att man kan slippa dyra reparationer. Har du en trögflytande olja när det är kallt ute kan du råka ut för allvarliga motorproblem, eftersom oljan inte ger motorn den nödvändiga smörjelsen. ExxonMobil visade skillnaden mellan en vanlig olja och en syntetisk motorolja med låg viskositet efter en natt med 16 minusgrader. Den vanliga motoroljan hade frusit till ett segt block, där den syntetiska oljan fortfarande rann som den skulle. Att starta motorn utan smörjning betyder förstås att den skär ganska omgående, vilken man kan komma undan genom att ha förvärmt oljan med motorvärmare – eller ha en lättflytande olja från början.

Första syntetiska oljan
Mobil 1 firar i år trettioårsjubileum. 1974 var man den första konsumentinriktade försäljaren av syntetiska motoroljor, något man sedan dess har lagt stora utvecklingsresurser på för att vidareutveckla. Redan på den tiden var syntetiska oljor en succé, där man bland annat fick ner bilens bränsleförbrukning med 5% bara genom att byta till syntetiskt smörjmedel.
Jämfört med en konventionell motorolja har man mycket att tjäna på en syntetisk variant berättar Bill Maxwell, en av ExxonMobils grundare.
Motoreffekten kan optimeras genom att den syntetiska oljan har en större beständighet mot oxidation, och även en lägre oljeförbrukning på höga varvtal. Syntetiska oljor har generellt sett högre halter av slitageskyddande tillsatsmedel, vilket ger längre serviceintervall. Slutligen ger man som vi nämnt tidigare en snabbare smörjning vid kallstarter, liksom bättre skydd av viktiga motordelar vid höga temperaturer.

Hårda tester

Mobil 1:s täta samarbete med Team McLaren Mercedes under de senaste tio åren har inneburit en perfekt bas för tester under de absolut hårdaste förhållandena. Fungerar motoroljan problemfritt i en 200 grader varm motor som toppar 19.000 varv gör den det i din bil också – garanterat! Tony Harlow är en teknisk koordinator som följer med Formel 1-teamet världen över, för att utarbeta den perfekta formulan i tävlingsbilarna. Utöver Formel 1 är man även aktiva inom Nascar-serien och tyska DTM.


AMG-bilar körs på Mobil 1-olja.

Olja för prestandabilar
Att man är framgångsrika med sin produkt råder det inga tvivel om. Listan över tillverkare av prestandabilar som använder Mobil 1 är lång. Vad sägs om alla AMG-bilar, alla Porsche, Aston Martin, Lotus, Bentley Continental GT, Corvette, Viper och McLaren SLR.

Tekniskt framsteg
När man nu firar 30 år av teknisk utveckling inom syntetiska oljor gör man det genom att släppa en ny produkt. ESP-Formel 5W-30 är framtagen i första hand för dieselmotorer, men går även att använda framgångsrikt i bensindrivna fordon. ESP står för Emission System Protection. Den huvudsakliga nyheten är att oljan tillåter en längre livslängd hos dieselpartikelfilter och katalysatorer i bensinmotorer. De har en förmåga att sätta igen efter ett antal tusen mil, vilket kan orsaka skador på både miljön, bilen och plånboken. Från motorolja kommer nämligen en slaggprodukt i form av aska, som förstör partikelfiltrets funktion. Den nya oljan som kommer ut på marknaden i vår innehåller även låga nivåer av klorföreningar, vilket gör den till ett miljövänligt val när oljan ska bytas ut och kasseras.
Nu arbetar man för fullt med att få ut denna högpresterande olja på fabriksnya bilar, och där har man kommit långt. Bland annat har Mercedes, BMW och Volkswagengruppen godkänt ESP-tekniken för sina nya bilar. Mercedes och BMW kommer även förespråka denna olja i äldre bilar på grund av de positiva följderna.

Sköna oljud
Under presentationen som hölls i ett konferensrum på Paul Ricard-banan avbröts vi emellanåt av ursinnigt muller några våningar under oss. Den som är svag för motorljud får lätt koncentrationssvårigheter när golvet vibrerar av något som varvar högt och länge. Efter en stund övergick mullret till ett avlägsnande vrål, och efter ett varv på banan dånade ett nästan rakt streck förbi fönsterna. Inte tillräckligt rakt, för vi hann urskilja linjerna av en Mercedes-Benz DTM-bil. Snack om olja i all ära, men vi var på plats för att bli omskakade av något riktigt extremt, och vi åkte inte hem missbelåtna!

Utkavlad E-klass
Det började med att vi fick fylla i en ansvarsbefrielse, som också meddelade oss att försäkringen vid en olycka skulle dela ut 2,4 miljoner kronor om jag blev helt invalidiserad. En halv McLaren SLR! Går man ihop två invalider kan man alltså köpa sig världens snabbaste gubb-bil. För det är precis vad den är. Det ser ut som en supersportbil, men känns som en utkavlad E-klass från AMG. Den som verkligen är ute efter en grymt snabb sportbil köper troligtvis en Carrera GT, i den kan man känna farten i hela kroppen, och få solblekt rufsfrisyr på samma gång.
SLR är en herrejössesmaskin som tar dig fram i extrema farter utan att skaka om dig på något satt. Den är mjuk, snäll och enligt hastighetsmätaren även brutalt snabb. Den låter dessutom bäst från utsidan.


SLR McLaren, två ton kolfiber och lull-lull för 4,5 miljoner kronor.

Lättkörd tvåtonspjäs
Lättkörd är en underdrift, det här är en bil som även den sämsta körskoleeleven skulle prestera bra i. Det är ingen utmaning, och det krävs inga speciella färdigheter från föraren. Att köra i 250 km/h i en SLR känns som vilken vardagsaktivitet som helst, och det som kittlar mest är att se hur mycket folk tittar efter en, speciellt när man fäller upp dörrarna.
En superbil som man kan använda varje dag säger McLaren, men vem i den här prisklassen vill bli tillplattad under långtradare varje dag i bilköerna – och dra åt sig maximal koncentration från stråtrövare och fluktare? Nej, det här är den ultimata posörbilen, ett garageuppfartspynt för hipphoppare och vd-farbröder som vill visa att de fortfarande kan prestera. De som fått chansen att köra McLaren F1, den förra supergatbilen som kostade hiskliga 10 miljoner kronor, tycker att SLR är ett rejält kliv neråt. Från att ha varit världens bästa sportbil (och dyraste), har man nu låtit sig förledas av Mercedes önskemål om komfort och tung extrautrustning.

Alternativ i flera miljoners-klassen
Så, vad ska man egentligen lägga sina miljoner på om man verkligen vill ha en sportbil att köra? Personligen skulle jag ha lagt ett par av dem på en Lamborghini Murciélago för de trevliga söndags- och banutflykterna, och låtit en hyfsat diskret – men superbilsnabb – Audi RS6 eller kanske BMW M5 E60 stå för vardagstransporten. Då har jag ändå 700.000 kvar till däck och bensin, jämfört med om jag lagt alla korten på en McLaren SLR! Placerar man hela budgeten på en sportbil är Porsche Carrera GT ett roligare val.

Snygg från alla håll
SLR är en farligt snygg bil. Framför allt är proportionerna vackert balanserade, med en långsträckt motorhuv, liten kupé och mjukt avhuggen rumpa. Faktum är att den ser bra ut ur alla vinklar. Bilen är en värdig hyllning till de historiska Mercedesbilarna med samma namn från 50-talet. Avgaspiporna kikar ut direkt framför dörrarna, som öppnas mycket effektfullt rätt upp i luften. Måsvingemercan var först med dörrkonstruktionen, som många förknippar med Lamborghinidörrar nuförtiden. Att dörrarna fick den upphängningen var från början en taskig kompromiss, för att bilens förstärkningar längs sidorna omöjliggjorde traditionella dörrar.


C-klass DTM och väntande motorjournalister på väg mot en rejäl omskakning.

Utklassad
Vårt varv i en McLaren SLR lämnade oss inte oberörda, men den sjönk helt från känslobarometern när vi direkt efter åkturen tog plats i Gary Paffetts DTM-bil. Det är det absolut roligaste jag har åkt i. En rallytur i de finska skogarna var visserligen också en adrenalinkick, men då i kombination med en släng dödsångest. Här skrattade jag så jag nästan grät från första rakan till sista kurvan. Stackars Gary måste ha trott att jag var galen…

Adrenalinkickad
Jag har åkt och kört mycket i mina dagar, men inget slår den här upplevelsen. Bilen skjuter iväg med en sån fart och ett sånt underbart oljud att vilken sann bildåre som helst befinner sig i himmelriket. Interiören är strippad på exakt allt utom det allra nödvändigaste, och de stenhårda kolfiberstolarna bjuder inget i närheten av komfort. Min fullt normala rygg skulle ha behövt en stor puckel för att fylla ut det inverterade svankstödet. Ändå trycktes jag tillbaka – och neråt – i sätet, fastnålad med fempunktsbälte. Inbromsningarna fick mig att hänga hjälplöst framåt, i en intensitet som får Fritt fall på Gröna Lund att dagis-klassificeras. Ungefär som en ihållande rallarsving i solar plexus. Det var det enda som hindrade mig från att gapskratta, och istället låta ”höööö” i en tung utandning.
Jag undrar om racerförare använder suspensoar, för det skulle verkligen behövas. Att ruskas om med en stenhård sele i skrevet är inget att drömma söta drömma om! De tvära kasten i kurvorna visar att bilens styrning är så direkt som en styrning nånsin kan bli utan att heta lådbil, och det i kombination med ett fullkomligt otroligt markgrepp gör upplevelsen total. G-krafter är kul!
Motorn är en V8 på fyra liter, som genererar ungefär 470 hästkrafter vid 7.500 varv. Den sprider allt ifrån värmevågor till basvibrationer som får hela bilen att skaka. Motorn kräver väldigt lite skötsel, vilket gör den till en ekonomisk racemotor.
För att få köra med bilen på DTM-tävlingar krävs att en produktionsmodell med samma stålkaross finns till försäljning. 10.000 producerade bilar krävs inom en 12-månadersperiod från tävlingstillfället. På plats fanns en av dessa åtråvärda gatbilar, i snabb AMG-version.


Kolfiber så långt ögat kan nå i C-klass DTM:s kupé.

Dyraste åkattraktionen
DTM måste vara en av världens roligaste – och dyraste åkattraktioner. Nej, någon Formel 1-bil har jag aldrig åkt, men jag har i alla fall träffat David Coulthard och sett hans tävlingsbil på nära håll. Formel 1-bilen stod still, istället bjöd han på vilda åkturer runt Paul Ricard i en SLR, och stundom gick det mer på tvären än rakt fram. Stora moln av rök får man framkalla utan att be om lov när man heter David Coulthard! Det är för övrigt en man med pressat tidsschema, så självklart flögs han in till racerbanan med en helikopter. Han går just nu i diskussioner med Red Bull, efter att ha kört för McLaren sedan 1996. För tre år sedan kom han tvåa efter Michael Schumacher, men sedan dess har hans stallkompisar Damon Hill, Mika Häkkinen och Kimi Räikkönen tagit allt större plats.


Team McLaren Mercedes MP4-19 heter den här skapelsen, som har en 900 hästkrafter stark motor.


Exakt vad som gjorts med denna lack fick vi inte reda på, men det var mer än att doppa en pensel kan vi lova. Förstora och se själv!

Topp 300-listan december 2004 av Mr Kan-allt-om-bilar

Hej igen! Ja, då var det äntligen dags för den efterlängtade uppdateringen av listan som presenterar de bilar som är mest inne och rätt. Tidigare har listan presenterats i topp 200-utförande, men nu har jag uppdaterat den till topp 300.

Beskrivning:
Som tidigare presenterar listan de bilmodeller som är mest rätt att synas i och att äga. Som Ni ser är det en blandning av bilar som alla är förhållandevis dyra. Det finns någon enstaka som kan vara riktigt dyr, men även de som är överkomliga i pris. Det bästa med dessa bilar är att de är något mycket mer än färdmedel. Alla nedanstående bilar kan även ses som ett exklusivt tillbehör till ägaren. För att köra dessa bilar bör man vara ändamålsenligt klädd. Detta innebär exempelvis att du inte kör en Rolls-Royce Camargue med ”slafsig” klädsel, utan att man är klädd i finaste märkeskostym. Om vi tar just Camargue som ett exempel så är det mest lämpligt att vara klädd i vit eller mörkgrå kostym, beroende på årstid, med väst i passande färg i samband med höstväder. Här är det även lämpligt att skorna är av yppersta kvalitet.
Jag har inte tagit med bilar som bara är byggda i 1 – 20 exemplar. Exempelvis har jag därför ej tagit med min favorit: Bentley Mk VI med special kaross från Franay (1947) i endast ett ex. Detsamma gäller den sagolikt storslagna Rolls-Royce Silver Ghost 2+2 Boattail Roadster (1921), med hela karossen i koppar (ett exemplar). Kanske får jag lov att göra en separat lista, där även de mest extremt ovanliga och dyra bilarna tas med?! Jag tror dock att nedanstående (mer ”jordnära” topplista) uppfyller alla krav! Den innehåller ju faktiskt en hel del udda bilar också.

1. Austin och Morris MINI Cooper S, tidigt 60-tal
Tidiga Cooper S anses vara de mest åtråvärda av alla ”hundkoja-modeller”. Förutom klassiska Cooper S, kan man generellt säga att ”hundkojan”/Mini är den enda bilmodell i historien som lyckats vända sig till alla klasser av köpare. Allt från familjefäder, unga förares första bil, kungar och prinsessor till popstjärnor och en stor mängd kändisar i allmänhet, har varit eller är ägare till en klassisk Mini. Hundkojan är troligen även den bilmodell som det är mest ”kult” kring. Det finns dessutom ingen som kan tycka att de är tråkiga att köra. Länge leve den klassiska MINI!

2. Rover MINI Cooper (helst mellan årgångarna 1997 till 2000) Detta är den lite mer moderna ”hundkojan” som fortfarande har kvar den gamla klassiska karossen. Dessutom betydligt mer bekväm än motsvarigheten från 60 – 80-talet. Denna sista generation av den klassiska “hundkojan” byggdes i en mängd olika specialutföranden, som alla är klassiker! OBS! Bilden visar faktiskt min egen Cooper Sport, från 1997 (Svensksåld hos MG Rover Söder – I Stockholm). Jag köpte den förra året. Den är det enda exemplaret i Norden som levererades i färgen ”Surf Blue”, från fabrik. Åååå vad stolt jag är!!

3. Rolls-Royce Camargue (1975-1986) En klassiker som får alla övriga lyxbilmodeller att framstå som billigt trams!

4. Rolls-Royce Phantom II Continental (Superlyxbil från förr när det är som bäst: jättestor och överdådigt vacker. Helst mellan åren 1933-1936, gärna med kaross av: Barker, Hooper, Mulliner Park Ward eller Freestone & Webb)

5. Rolls-Royce Phantom III (helst med Sedanca de Ville-kaross eller Sport Saloon-kaross från Hooper, Barker eller Feestone & Webb)

6. Mercedes 770K (Underbart pampig veteran som helst bör vara i öppet utförande, från senare delen av 30-talet)

7. Bentley R-Type Continental (helst årsmod. 1953-55) I mitt tycke är detta världens snyggaste ”serieproducerade” bil!

8. Nya Rolls-Royce Phantom (Tack för att Rolls-Royce överlägsenhet är tryggad inför all framtid)

9. Jaguar SS 100 (sent 30-tal)

10. Lamborghini Miura S

11. Lamborghini Miura SV

12. Lamborghini Miura

13. Lamborghini Miura SV Jota

14. Rolls-Royce Silver Ghost (helst med “Piccadilly Roadster-kaross”)

15. Rolls-Royce Phantom V (alla modeller)

16. Maybach DS 8 Zeppelin (helst mellan 1932 – 1938)

17. Rolls-Royce Silver Spur (last of the line) Springfield Edition (1997 – 1998)

18. Bizzarrini 5300 Strada (helst 1967)

19. Jaguar E-Type V12 Roadster (I mitt tycke är detta den ”coolaste” av alla E-Type-modeller)

20. Austin-Healey Sprite ”Frogeye” 1958 – 61 (Utan tvekan är detta världens “gulligaste” bil’)

21. Jaguar XJ12 6.0 med X300 karossen (På sin tid Jaguars dyraste och snabbaste modell. Dessutom en av de vackraste fyradörrarsbilarna i historien). På bilden ser ni min egen XJ12 från 1995, i färgen Topaz – Ljus guldmetallic. Ååå vad stolt jag är för den också (endast tre ägare med mig och svensksåld från början). Min bil på bilden är för övrigt till salu!

22. Aston Martin DBS V8 (1969 – 1973) OBS! Helst i Aston Martin-färgen: Bahama Yellow (Som: Lord Brett Sinclair´s, i ”Snobbar som jobbar”)

23. Rolls-Royce Silver Cloud III (“Chinese Eye” Cab)

24. Rolls-Royce Silver Cloud III (“Chinese Eye” Coupé)

25. VW BUSS Samba 21–fönster (helst 1963 – 1965)

26. Nya Aston Marin DB9 (underbart vacker design, för att inte tala om inredningen!)

27. Rolls-Royce Flying Spur (Byggdes som en “sport-version” av Silver Spur mellan 1994 – 1995 i endast 134 ex)

28. Lotus Elise 111S, Mk II

29. Jaguar XK120 Roadster

30. Jaguar XK120 Fhc

31. BMW 507 Roadster (från mitten/slutet av 50-talet)

32. Jaguar XJC V12 Series II

33. Rolls-Royce Corniche cab (helst mellan 1977 – 1995)

34. Rolls-Royce Silver Wraith (alla modeller från 1946 till 1959, men helst med kaross typen ”Empress” från Hooper)

35. Rolls-Royce Silver Cloud I (1955-1959)

36. Rolls-Royce Silver Cloud II (1959-1962)

37. Rolls-Royce Silver Cloud III LWB

38. Rolls-Royce Silver Cloud III SWB

39. Rolls-Royce Phantom VI (alla modeller)

40. Bentley Supercharged Le Mans ”Blower” (1929 – 1931)

41. Bentley S1 Continental (alla modeller)

42. Bentley 8-litre (alla modeller under hela produktionstiden 1930 – 1931)

43. Rolls-Royce Phantom I (helst med Springfield- eller Brewster-kaross)

44. Lamborghini 350 GT (1964 – 1966)

45. Lamborghini 400 GT (1966 – 1968)

46. Jaguar Mk X, 4,2 (1964-1970)

47. Lamborghini Diablo VT Roadster

48. Lamborghini Diablo VT

49. Lamborghini Diablo SV

50. Lamborghini Diablo

51. Mercedes 540K Special Roadster

52. Jaguar E-Type 3,8 Coupé

53. Jaguar XJ12 Series II

54. Jaguar XJ12 Series III

55. Jaguar XJ12 Series I

56. Daimler Double Six (med X300 karossen)

57. Lotus Exige (årsmod. 2000 eller nyare)

58. Aston Martin DB5

59. Lamborghini Murcielago

60. Lamborghini LM002

61. Lamborghini Jalpa

62. Iso Grifo 7.0 (1969-1974)

63. Bentley Continental R ”Le Mans Edition” (2001)

64. Bentley Continental T

65. Jaguar Mk IX (början av 60-talet)

66. Bentley Arnage ”Le Mans Edition”

67. Rolls-Royce Silver Spur III

68. Rolls-Royce Silver Spur II

69. Jaguar E-Type 4,2 Coupé

70. MGA Twin Cam Roadster

71. Rolls-Royce Silver Seraph

72. TVR Tuscan S (2003 eller nyare)

73. Rolls-Royce Corniche Coupé (helst 1973-81)

74. Bentley S2 Continental Mulliner Spur Coupe (från början av 60-talet)

75. Bentley S1 (1955-1959)

76. Bentley S2 (1959-1962)

77. Bentley S3 ”Chinese Eye” Cab

78. Bentley S3 “Chinese Eye” Coupé

79. Cadillac Series 62 Club Coupe 1947

80. Lincoln Continental Mk III (helst från 1971) En otroligt svulstig, linjeskön och snygg amerikanare. I mitt tycke den snyggaste av alla amerikanska bilar, i modern tid (efter 30- och 40-talet)!

81. Austin-Healey 100S

82. Aston Martin Lagonda

83. AC Cobra 427 Mk III

84. Bentley S3

85. Cadillac V16 Rumbleseat Roadster 1932

86. Daimler DE36 Drophed Coupé (början av 50-talet)

87. Jaguar E-Type 4,2 Roadster

88. Daimler DS420 Limousine (alla från 70-talet)

89. Rolls-Royce 25/30 (helst med kaross av Hooper eller H.J Mulliner)

90. Bentley Turbo R (alla modeller från 80- till 90-talet)

91. Nya Bentley Continental GT

92. Rolls-Royce 20/25 (helst med kaross av Hooper eller H.J Mulliner)

93. Jaguar XKSS

94. Austin-Healey 3000 Mk III (1964-1968)

95. Cadillac Eldorado (1967 – 1969)

96. Cadillac De Ville Cab. (1968)

97. Facel Vega HK500 (1959-1961)

98. Jaguar XK140 Roadster

99. Jaguar XK150 Roadster

100. Tatra T80 1930 – 1935 (En underbar och ovanlig lyxbil med V12-motor på 6 liter)

101. Lamborghini Islero S (1968 – 1969)

102. Bentley Arnage Red Label

103. Aston Martin Vanquish V12

104. Aston Martin DB5 Shooting Brake

105. Rolls-Royce Silver Shadow (helst mellan 1973 – 1976).

106. Rolls-Royce Silver Wraith II (långa hjulbasen av Silver Shadow, 77 – 80)

107. Rolls-Royce Silver Shadow II (77 – 80)

108. Cadillac Serie 62 – Cabrio (1948 –1949)

109. Jaguar XJ220

110. Jaguar XJR (helst 1998 till 2003)

111. Jaguar XJR (X300-karossen, sent 94 till 97)

112. Jaguar XKR Coupe

113. Jaguars nya XJ-serie (började säljas under våren 2003) TACK FÖR DET JAGUAR!

114. Nya Porsche 911 GT3 RTS

115. Cadillac Eldorado Biarritz 8,2 liter (1977-1978)

116. Cadillac Eldorado cab (1974 – 1976)

117. Porsche 550 A Spyder (senare delen av 50-talet)

118. 112. Lotus 340R

119. Aston Martin DB2

120. Aston Martin DB2/4

121. Jaguar XJ6 4,2 SWB Series II

122. Facel Vega Excellence (1958-1964)

123. Mercedes 300 SL Roadster (1957 – 1963)

124. Mercedes 300 SL “Gullwing doors”

125. Morris Mini Traveller (Alla modeller – helst de med trälister)

126. Pegaso Z102 (1951 – 1958)

127. Cadillac series- 75 Fleetwood Imperial Sedan (1955 – 1956)

128. Aston Martin DB7 Vantage

129. Jaguar Mk II 3,8

130. Jaguar XJS Cab

131. Jaguar XJS V12 (helst mellan 1990-1994)

132. Lincoln Continental Mk IV

133. Lotus Esprit V8

134. Alpina B12 6.0 (1996 – 1999)

135. Aston Marin DB6

136. Aston Martin DB6 Volante

137. Range Rover V8 Vogue (helst 2002 – eller nyare)

138. Lotus Europa (alla modeller)

139. Porsche 928 S4

140. MG TA

141. Aston Martin DB4

142. Jaguar S-Type 3,8 (den klassiska, 1963 – 68)

143. Jaguar S-Type 3,4 (den klassiska, 1963 – 68)

144. ZIL 41047 (Stor rysk lyxlimousin när det är som bäst. 7,7 liters V8, 315 hk och 3,6 ton – från 1985 och nyare)

145. ZIL 41041 (Inte lika stor rysk lyxlimousin: 7,7 liters V8, 315 hk och 3,0 ton – från 1985 och nyare)

146. Chevrolet CORVETTE (här avses endast årsmodell 1958)

147. Volvo P1800

148. Volvo P1800S

149. Volvo P1800E

150. Mercedes 280 SE 3,5 Coupe

151. Nya Maybach 62

152. Lagonda V12 Sports Saloon (helst från slutet av 30-talet)

153. Porsche 356A Speedster

154. Iso Lele Coupé ((1970-74)

155. Morgan +8 (alla årgångar)

156. Maserati Mistral 4.0 Spider (senare delen av 60-talet)

157. Morgan + 4 (alla årgångar)

158. Porsche 959

159. BMW 328 Roadster (1936 – 1941)

160. BMW 503 (helst från senare delen av 50-talet)

161. TVR Tuscan (nya)

162. TVR Cerbera 4,5 V8 (helst 1999 eller nyare)

163. Alvis TD21 Cab (1956-63)

164. De Tomaso Mangusta (1967-1972)

165. Tatraplan T600 (helst 1949 – 1950)

166. Tatra T77

167. Tatra 87

168. MGB GT V8

169. Maserati 3500Gti Spyder (helst 1963 – 64)

170. Citroën SM (1970-1975)

171. De Tomaso Pantera

172. BMW Z8

173. BMW Z3 M Roadster

174. Rover P4 75 “Cyclops” (1950 – 1952)

175. Bristol Beaufighter (1980 – 92)

176. Bentley T1

177. Nya MINI Cooper S

178. Porsche 911 Turbo (alla modeller)

179. Mercedes 450SEL 6.9 (1975-1980)

180. Maserati Bora

181. Bristol 412 (helst från slutet av 70-talet)

182. Lamborghini Espada (alla modeller)

183. Mercedes S600 (1999 – nyare)

184. Mercedes S600 (1991 – 1998)

185. Mercedes S500 (1991 – 1998)

186. Aston Martin V8 Volante (1978 – 82)

187. Alvis TC21 DHC (1954-55)

188. Buick Riviera (1973 – 1974)

189. Chrysler Le Baron Imperial (1960)

190. TVR Grantura III (1962 – 1964)

191. TVR Cerbera 4,5 (1999 eller nyare)

192. Oldsmobile Tornado (helst 1967 – 1969)

193 Volvo P1800ES

194. Austin Princess Limousine (1958 – 1960)

195. BMW 2002 Baur Cab (1973 – 1974)

196. Nya Seat Leon Cupra R (Den “coolaste” GTI-bilen hittills. Tack för det Seat!)

197. Nya MG ZT190

198. Marcos Mantis Spyder 4.0 V8 (helst årsmod. 1998 eller nyare)

199. Mercedes 190 SL (senare delen av 50-talet)

200. Austin A30 (Kan man åka i en coolare ”budgetbil” från förr!? Troligen inte!)

201. Wolseley Hornet Mk II (1966 – 1968)

202. Nya Audi S8

203. Alfa Romeo Gulietta SZ (1960 – 62)

204. BMW M1

205. BMW Z1

206. Lotus Elan S1

207. Lotus Elan S4

208. Riley Elf Mk II 998 (1961 – 1969)

209. Lancia Flaminia Zagato (1959 – 1967)

210. Alfa Romeo 147 GTA

211. BMW 3,0 CSI (alla modeller 1971-75)

212. BMW 635M Csi

213. Hillman Imp (1963 – 1976)

214. BMW 850 (alla modeller/modellår)

215. Land Rover 88 Serie II Softtop (Helst tidigt 60-tal)

216. Iso Rivolta IR 340 (1962 – 1970)

217. Daimler SP250 (1959 – 1964)

218. Ligier BeUp (2003 eller nyare)

219. Nya BMW M3

220. .Lancia Stratos (74 – 75)

221. Austin A90 Atlantic Cab (början av 50-talet)

222. De Tomaso Longchamp

223. Alfa Romeo Montreal (1971-77)

224. Jensen Interceptor Series III

225. Corvette Convertible 427 Big Block (helst från 1966)

226. Dodge Viper (helst från 1997-2001)

227. Porsche 993 Carrera 4

228. Nya Shelby Series I

229. Nya MGF

230. Lamborghini Jarama S

231. Porsche 911S 2.2 (1969 – 1971)

232. Maserati Ghibli (helst 1968)

233. Lincoln Continental Mk II Coupé (årsmod. 1956)

234 .Triumph TR3 (alla modeller från 1955-1961)

235. Triumph TR6 (alla modeller från 1969-1976)

236. Peugeot 302 (från mitten till slutet av 30-talet)

237. VW-Porsche 914/6

238. VW-Porsche 914/4 (har samma typ av motor som VW 412)

239. VW 412 LE Variant (På sin tid den dyraste VW-modellen. En udda VW som är mycket ovanlig idag. När jag var liten köpte pappa en ny, gul, 412 LE Variant. Året var 1974).

240. Triumph Spitfire Mk III

241. Triumph Stag

242. Brogward Isabella Coupé (1955-1961)

243. Triumph Mayflower (tidigt 50-tal)

244. Ford Capri GT 2.0 (1969 – 1974)

245. Ford Capri 3000E (1970 – 1974)

246. TVR 2500M (Tidigt 70-tal)

247. TVR Taimar (Mitten av 70-talet)

248. Porsche 968

249. Porsche 944 Turbo

250. Porsche 924 Turbo

251 VW 412 LE Coupe

252. MG Midget Mk II 1100

253. BMW 2002Tii

254. Jaguar X-Type

255. Saab Monte Carlo (1965 – 1966)

256. Alfa Romeo GTV6 (1981 – 1987)

257. Abarth 750 Zagato ((1957 – 1961)

258. Morris Minor 1000 cab (56 – 62)

259. Triumph 1800 Roadster (1947 – 1949)

260. Ford Mustang GTA 390 Fastback (1967 – 1968)

261. Citroën DS 23 Pallas (mitten av 70-talet)

262. Lancia Fulvia Zagato Sport (1968 – 1972)

263. Jensen CV8

264. Triumph GT6

265. Cadillac Seville (årsmod. 1981-1982. Här avses enbart modellen med den mycket speciella bakdelen. Den med kort ”överhäng”).

266. Rover 110 (mitten av 60-talet)

267. Austin 1800 MK II (sent 60-tal)

268. Lancia Aurelia B20 (1957 – 58)

269. Fiat 130 Coupé (1971 – 1977)

270. Citroên AMI 6

271. NSU Ro80 (1968 – 1977)

272. Citroën Dyane 6

273. Messerschmitt TG500

274. Lancia Beta Monte Carlo

275. Citroën DS19

276. Hummer H1 (helst i Cabrio-utförande)

277. AC 3000 ME Turbo (1980 – 81

278. Ford Anglia 105E (1960 – 1967)

279. Renault GORDINI (helst årsmod. 1962 – 1966)

280. Fiat 600 Multipla

281. SAAB 93 De Luxe (Helst 1956 – 1958)

282. Renault 5 GT Turbo (1985 – 1989)

283. BMW Goggo TS 250 (udda minibil från början av 70-talet)

284. Gilbern Invader III (1972-1974)

285. Nya SAAB 9-3 Cab Aero

286. Saab 97 Sonett (1970 – eller nyare)

287. Saab 9-3 Cabrio Turbo Aero (helst 1998 – 2001)

288. Saab 9-3 Cabrio (helst 1998 – 2001)

289. Pontiac GTO (här avses enbart årgångarna 1969 – 1970)

290. Peugeot 604 (1975 – 1986)

291. VW 1303 S (1973 – 1975)

292. Fiat X1/9

293. Austin 1300 (början av 70-talet)

294. Wolseley 18 / 85 (1967 – 1972)

295. Triumph 2000TC

296. Morris 1100 Mk I (tidigt 60-tal)

297. Hummer H2

298. Rover SD1 Vitesse (1982 – 1986)

299. Bond Bug (1970 – 1974)

300. Panhard PL17 Saloon (1959 – 1964)

Som jag tidigare har nämnt, kan aldrig någon japansk bil bli aktuell för någon placering i ovanstående ”innelista”. Även om jag utökar min lista till topp 5.900 eller mer så kan ingen japansk bil bli aktuell. Jag har även svårt för Ferrari (som jag tidigare har informerat Er om). Därför kan jag inte ta med någon Ferrari-modell i denna lista heller.

OBS! Ferrari köps mest av välbetalda manliga hårfrisörer och kvinnliga fotomodeller. Ferrari är även symbolen för tävlingsfusk, usel kvalitet och en mörk historia under Enzo Ferraris ledning. Dessa faktorer gör att Ferrari känns osmakligt att tala och att skriva om. Ferrari är givetvis även ett märke jag tar totalt avstånd ifrån. Typen av människor som drömmer om att äga en Ferrari är exempelvis: (namnet på en känd svensk ”hemmafixare” och programledare borttaget av redaktionen). Han är ju dessutom en dryg, otrevlig, gapig, och allmänt tråkig samt humorbefriad fuskare och lögnhals. Vilket inte är helt ovanliga karaktärsdrag bland Ferrari-älskare.

Med vänlig hälsning
Mr Kan-allt-om-bilar

900 motorer senare: Toyota Formel 1 in på livet

I början av september var Sportbilen.se inbjudna till Toyotas F1-team under en testdag på Monzabanan i Italien. Vi fick träffa förare och team under avslappnade former, och dessutom uppleva en träningsdag på riktigt nära håll.

Av Håkan Linder

Med kameraväskan laddad och stora förväntningar gav vi oss iväg på onsdagsmorgonen. Förutom sportbilen.se var det endast en journalist från Auto Motor & Sport med från svensk motorpress. Med oss var även Toyota/Lexus sympatiska informationschef chef Bengt Dalström, som blev något av vår svenska guide under resan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi kom fram till Italien på kvällen och blev direkt körda genom den intensiva italienska trafiken till något så fint som Monza Sportklubb för middag. Funderingarna var många. Bilden av middag, F1-team och flott ställe i Italien är ju att det måste vara uppklätt och formellt. Men den bilden försvann ganska fort. Ett glatt och avslappnat gäng mötte oss. Teamfolk, förare och webreportrar från övriga Europa. Det hela blev en trevlig afton där vi i lugn och ro fick svar på alla våra frågor av förare och team.

Toyotas F1-satsning
Toyota har i många år varit inblandade i olika motorsporter med många framgångar inom bland annat rally och racing, men aldrig Formel 1. År 2000 började man lägga upp planerna för en F1-satsning, och 2002 körde man sin första säsong. Det hela är en satsning med stora resurser, och även om framgångarna inte har kommit än så måste man tänka på att det här bara är andra säsongen. De har i flera lopp visat att det finns fart i bilen, men utan pallplatser än så länge. Det är ingen dålig gissning att tro på en seger inom några år. Se bara hur länge Ferrari gjorde dåliga resultat innan det lyckades för dem.
Toyotateamet har 600 anställda från hela 32 nationer, och är baserat i Cologne, Tyskland. Man har värvat kvalificerad personal, bland annat den chassitekniska chefen Mike Gascoyne, som varit i flera av toppteamen.


Olivier Panis, med ett förflutet inom flera olika stall sedan 1994: Renault, Mugen-Honda, Peugeot, Bar/Honda och nu Toyota.

Det råder en avslappnad stämning i teamet, och under tiden vi fick vara med hördes inte någon höja rösten. Där har många företag något att lära! Under kvällen fick vi tillfälle att prata med förarna och teamet. Den första vi fick ett samtal med var Olivier Panis. Olivier har varit med länge i F1-världen. Efter den här säsongen har han kört inte mindre än 159 GP-lopp, och det råder inga tvivel om att han tillhör eliten. Det visade han omvärlden en gång för alla 1996, när han tog hem hela kalaset i Monaco.
38-årige Olivier försöker behålla ett så normalt familjeliv som möjligt, vilket kan vara svårt med långa perioder ute på banorna. Motivationen finns där fortfarande, och han tänker göra allt som står i hans makt för att avsluta sin F1-karriär med goda resultat. Nästa år backar han tillbaka från den ordinarie förarrollen, och påbörjar ett jobb som testförare istället. Uppenbarligen betyder Olivier något alldeles särskilt för Toyota, som gärna behåller honom under sitt märkes flagg.
På frågan om favoritbanan så blev svaret inte helt oväntat belgiska Spa. Liksom flera andra förare tycker han att de nya banorna, bland annat Bahrain, saknar det där lilla extra. De känns för perfekta i sin utformning, och erbjuder inte förarna någon utmaning i form av höghastighetskurvor.
Vi snokade i vilken bil han kör privat, det visade sig förstås vara en bil från Toyotaägda Lexus – närmare bestämt en Lexus LS430, märkets flaggskepp när det gäller lyx och komfort. Killen kan behöva vila ryggen efter de hårda omgångarna i F1-bilarna. Superbilar verkar det också finnas i garaget, om man får tro hans leende kommentar ”Maybe, but not Toyota…”. Fritt för spekulationer, men vi kan nog räkna bort både Enzo och SLR för husfridens skull!


Ricardo Zonta, brasilian född 1976. Aktiv sedan 1999 i Bar/Supertec, Bar/Honda, Jordan/Honda och nu Toyota.

Vidare till nästa person i Toyotas egen F1-cirkus – Ricardo Zonta. Ricardo är en 28-årig cool kille, som säkert var mer än tillfredsställd över att ha fått hoppa in som andreförare när Cristiano Da Matta inte levererat önskade resultat för ett par race sedan. Ricardo har gjort fina resultat i sin tidigare karriär, och med hans tydliga optimism och motivation kommer han säkert göra rätt chefer nöjda under den kvarvarande omgången. Dock är hans framtid i Toyota redan osäker, nu när Ralf Schumacher har skrivit på, och ryktena om Jarmo Trulli blir fler. En bra styrning i framtiden känns dock självklart för en så framåt kille!


Ryan Brisco.

En grabb som gjorde stort intryck på oss var den unge australiensiska testföraren Ryan Brisco, en otroligt social och pratsam 23-åring. Liksom för så många andra förare började hans karriär med Carting. Han berättade glatt om sin fritid, som fullt ut handlar om ”competition”. God fysisk kondition är ett måste, och Ryan kör hårt i allt i från triathlon till cykling. Tävlingsmentaliteten genomsyrar Ryans liv, och när han får höra att vi är från Sverige är han inte sen med att gratulera oss till OS-framgångarna. Ryan som saknar Australiens stränder bor numera i Italien med sin flickvän från samma land.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Toyota F1:s talesman Andrea Ficarelli.

900 hk V8 2006?
Under kvällen hade vi en lång diskussion med Andrea som är pr-ansvarig på Toyota F1. Han berättade en hel del intressanta saker om F1-världen. Bland annat är de troligt att man minskar motorerna till 2,4 liter till 2006, något de flesta team redan har godkänt. Det blir då V8-utformning i stället för V10. Han tror att det hamnar på samma effekt som man har idag, 900 hästkrafter. Helt otroliga siffror för en sugmotor, men så både kostar och rasar det också. Vidare kan det nog bli rena slicks, men försämrad aerodynamik
På frågan om senaste tidens däckexplosioner så förklarade Andrea att det kunde bero på att man har kommit till en gräns där man låter däcken göra för mycket av fjädringens jobb – man sätter bilen så hårt att däcken stressas för hårt. Livsfarligt för förarna, och något man absolut måste åtgärda. Osökt kom vi in på ämnet att inga förare har förolyckats sedan Senna -94. Där fick vi uppgifter vi inte tidigare kände till. Dödsorsaken visade sig vara att en del av hjulupphängningen lossnade och träffade Senna i huvudet. Det kan hända även idag, det blir aldrig ofarligt att flyga fram i 350 knyck och otur går heller inte att förutspå. Som tur var går säkerhetsarbetet framåt, och sakta men säkert täpper man till möjliga risker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tre månader gammalt begagnat-klipp?

Det visste du inte om Toyota F1
 Innan man hade en färdig Toyota F1-motor byggde man 900 stycken.
 För att säkert komma fram med alla sina trailers byts dragbilarna ut var tredje månad.
Var det nån som undrade om det var dyrt att driva F1-stall?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av de snabbaste banorna
Äntligen befann vi oss på legendariska Monzabanan, och direkt kom en euforisk känsla av välbefinnande. Ljuden, atmosfären, miljön är oslagbar. Monza som är en av de äldsta banorna byggdes 1922, och är den snabbaste banan i hela serien med en snitthastighet på 255 km/h, med toppfart uppemot 360 km/h på rakorna. Här finns enorma läktarbyggen, som får våra svenska diton att framstå löjeväckande i jämförelse. Det finns även en del gamla byggnader och garage från förr i tiden bevarade.

En testdag är väldigt olik en racehelg, då inget av allt det glamourösa och ”flashiga” har byggts upp. Här är det enkla cateringtält, och en kännbart mer avslappnad atmosfär. Ja, förutom hos Ferrari då, där var det både avspärrningar och vakter.
Toyota gjorde verkligen sitt bästa för att vi gäster skulle trivas, och om vi trivdes..! Vi fick komma ut vid depåboxen och se hur man jobbade på bilen. Det var imponerande hur lugna och avslappnade alla verkade vara i teamet, men samtidigt med en tydlig disciplin. Rent och snyggt, utan så mycket som en oljedroppe på marken.
Kul var det också att de andra teamen var närvarande och testade, vilket gjorde att vi fick se de flesta förare i action.
Ett bestående intryck är hur otroligt fort det går, framförallt de enorma kurvhastigheter som en F1-bil har jämfört med andra klasser. Och ljudet! Det måste upplevas på plats, men titta gärna på filmen så får ni en uppfattning om hur fort det går och hur det låter. Vi försökte följa Toyotas resultat under dagen, och förstod att de hade vissa problem. De verkade ändå i stort sett nöjda. De körde på 1.21-1.22, vilket är bra racetider.


Kimi Räikkönen gled förbi, med blicken fokuserad.

En sväng i depåområdena för att kanske stöta på några av de andra förarna gav ganska dålig utdelning. Speciellt toppförarna gör allt för att hålla sig undan. Ibland går det nästan till överdrift, för fansens skull kunde de åtminstone visa sig någon minut. Utanför Ferrari stod några tappra fans i timmar i över 30 graders värme för att kanske få en skymt av Schumi, men han smet bakom. Vi stötte på några av de andra i alla fall. Kimi Räikkönen (McLaren), Antonio Pizzonia (Williams), Juan Pablo Montoya (Williams) och Christian Klien (Jaguar) var några som vi lyckade få framför objektivet.
Där måste vi ge Toyota ännu en eloge. Inga inhägnader eller vakter stod i vägen, och vi såg till exempel Ricardo Zonta ta sig tid och fotograferas med fansen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lasagne a´la Led Zeppelin.

Den välsmakande lunchen bestod av lasagne i Toyotas tält. Killen som lagade pastan var en gammal trummis i Led Zeppelin..! Han hade hoppat av strax innan de slog igenom, för han trodde aldrig att det kunde bli nåt av dem. Så det kan gå. Men att jobba för Toyota F1 är nog inte så illa det heller, och han verkade trivas med sitt jobb.

En kortare samtal med tekniske chefen hann vi med. De nya tekniska reglerna inför nästa år ser han som nya utmaningar. Man kommer försämra downforce och grepp något, i ett led att få bilarna lite mer svårkörda. Det ska syfta till sänkta farter, ett omdiskuterat ämne i år. Så fort som det har gått i år lär det inte göra i framtiden. Den vanlige åskådaren lär knappast skönja någon annan skillnad än att bilarna sladdar lite mer.

Tyvärr begränsades vårt fotomaterial något på grund av att man inte släppte ut oss närmare banan. Under testdagar är det färre funktionärer och begränsad service.

Sammanfattningsvis har det varit två intensiva men givande dagar. Att få en inblick i hur det går till bakom kulisserna, och vilket enormt arbete det ligger bakom en Formel 1-framgång var intressant, då detta är något man aldrig ser på TV. För Toyotas del väntar några år av hårt arbete för att komma till toppen. Med all logik borde teamets välorganiserade upplägg och stabila uppbackning ge resultat.

Text och foto: Håkan Linder, sportbilen.se

Från Jokkmokk till New Port Beach på en bredsladd

Det här är den långa historien om norrlänningen och testföraren Samuel Hübinette, och hans väg till ett toppyrke inom världens färskaste motorsportgren drifting. Han är segrare i den amerikanska Formula Drift-serien, och den enda amerikan som får tävla i Japan. Läs mer om ”The Crazy Swedes” 550 hästkrafter starka tävlings-Viper, och hur han fick ett fabrikskontrakt av Mopar!

Av Bo Lundvang

Samuels bana som utnyttjare av spinnande bakhjul började redan när han var åtta år. Åtta? Jojomen, pappa överlät ratten till honom redan som liten knatte, på isarna utanför Jokkmokk. Det är så det funkar där uppe. Med en polis som skulle täcka hela länet fanns det inte många som hade åsikter. Bilen var en Mercedes 300 turbodiesel, och den hade tillräckligt med pulver för att sprätta både is och snö. Han blev snabbt sjöarnas okrönte sladdmästare, och lärde sig att hantera bilen både framåt och sidleds. Senare blev det en hel del buskörning på grusvägar, vilket slutade med en folkracelicens som sextonåring. Uppbackningen från föräldrarna var inte den bästa, det tog för mycket tid och tekniken krånglade alltid. Dessutom körde han redan motocross, vilket tänjde på mamma och pappas ork.

Teknisk bakgrund
Den första yrkesdrömmen var som så många andras att bli polis, och han pluggade som ett svin för att bli bäst i klassen. Men i nian kom han på andra tankar.
– Det är ju bättre att vara långtradarchaffis! skrattar Samuel, redo att följa sin fars fotspår. Pappan hade åkeri, och det hade satt sina spår i Samuel.
Efter en treårig omgång med den för yrket lämpliga utbildningen fordonsteknik ryckte Samuel in som brandman i det militära, och hamnade i Stockholm. I slutet av värnplikten fick han höra att Volvo kanske sökte en förare till deras nyligen flyttade testanläggning i just Jokkmokk. Han fick ett nummer till Volvo i Göteborg, som kunde koppla honom till rätt person. Personen i luren tyckte att Samuels tekniska bakgrund var intressant, och han lovade att höra av sig. Det gick två veckor utan så mycket som ett pling från telefonen, men plötsligt ringde det. ”Vi vill träffa dig” sa rösten, och Samuel slängde sig in i bilen och for de 25 milen upp till Kiruna där kontoret fanns. Vips så var det klart. Han anställdes som testförare i hemstaden, och fick snabbt en inblick i Volvos framtida planer.

Volvo S40 redan 1992
Jobbet som testförare bestod i att på ett tidigt stadium provköra och utvärdera prototyper av kommande bilmodeller. Ett av hans första jobb var 1992, när han påbörjade jobbet med Volvo S40, som fanns hos konsumenterna först fyra år senare. Den första prototypen var gjord i Japan, av alla ställen. Testbilarna ligger alltid 3-5 år före leveranstid, och sekretessen som omgärdar projekten är förstås stora. Men Samuel är mer sladdkille än sladderkärring, han kan behålla sin arbetsgivares hemligheter.
Yrket som testförare innebär att man rent praktiskt provar ut olika tekniska varianter och lösningar, och att man ständigt kommunicerar med teknikerna som gör jobbet. Därför var det viktigt att föraren hade en bakgrund inriktad mot fordonsteknik. Men hans jobb innebar också att officiellt köra Volvos nya bilar, bland annat i reklamfilmer. Han vet inte hur många gånger han har figurerat i bland annat Bingolotto, där vinstbilarna körs på läckra vägar i Spanien – eller Jokkmokk för den delen. Alltid när en Volvo visades i TV var det Samuel som satt bakom ratten.

Långlopp för skojs skull
Efter några år flyttade Samuel ner till Göteborg, där Volvo har sin huvudsakliga testanläggning. De har inte mindre än tolv olika sorters testbanor, varav en 6,2 kilometer lång fyrfilig ovalbana, perfekt för högfartstester.
Vid det laget körde Samuel ett team i långloppserien ”Endurance for fun” vid sidan om jobbet. Teamet hette TDR – Test Drivers Racing – och de körde förstås Volvo. Här fick han smak på racing på riktigt, när han pressade bilar till det yttersta på bland annat Knutstorp, Anderstorp och Falkenberg.

Uttråkad på testföraryrket
Som ni förstår blev det många resor över världen, bland annat till USA. Där hade han också spenderat många semestrar under sin uppväxt. 1998 började han känna sig lätt uttråkad på sitt toppenjobb, och fick tjänstledigt ett år. Han for över till staterna, och med hjälp av en tjejkompis i Newport Beach började han plugga engelska på college. Det var inte mindre än nittonde gången han flög över Atlanten, och suget har alltid varit stort att stanna där. Men det skulle dröja några år innan det blev verklighet, och efter studieperioden reste han hem igen.
Innan han for till USA så var releasen av Volvo S80, på sommaren 1998. Då kom ett amerikanskt team över till Sverige för att demonstrera den nya bilen, och Samuel passade på att kontakta dem i hopp om att få ett extraknäck i USA att finansiera studierna med. Visst, vi fixar ett jobb sa de, men det blev inte mer än så. Istället blev det till att sälja datakomponenter några timmar om dagen för att få råd med pluggandet. Året därpå blev hans kompis inbjuden till ett BMW-evenemang med nya bilar, en inbjudan som Samuel tog över med varm hand. Det var amerikansk premiärvisning av BMW 330, och tidigare BMW-ägare (och Samuel…) fick se vad bilen kunde prestera på en testbana. ”Nu har jag min chans att visa vad jag kan” tänkte Samuel, och gav järnet på banan. Kamikaze-stilen gav utdelning, och han spöade två av instruktörerna, vilket aldrig hade hänt innan.
– Jag körde som ett svin så de skulle undra vem jag var! säger Samuel med ett leende på läpparna.
Han nöjde sig inte med en dags förnedring av instruktörer, utan tog med en kompis och lät historien upprepa sig nästa dag. Genom lite avancerad ”namedropping” fick han tag på numret till den som anställde testförarna. Det var Skip Barber Racing School som höll i eventet, och han lämnade ett meddelande på deras telefonsvarare. Lätt tveksam över att någon skulle höra av sig till en snubbe som säkert var en i mängden la han ner projektet. Två månader senare råkade han hitta lappen med telefonnumret igen, och gjorde en chansning. Den här gången hade han mer tur, och fick napp. Han flögs till Boston för ett möte med företaget, som tyckte att Samuel var mycket intressant för jobbet. Dessvärre var visumets slutdatum nära förestående, och han fick flyga hem till Sverige en vecka senare. Efter det for han tillbaka för några kortjobb på en BMW X5-turné tillsammans med Skip Barber Racing School.

Turgubbe
Samuel deltog i en tävling, och vann ett grönt kort – eller snarare möjligheten att få ett grönt kort. Jänkarna är snåla med att släppa in utlänningar på långjobb, och ett grönt kort är enda möjligheten. För att få det gröna kortet krävs det att man har kontakt med ett företag som är villigt att anställa en. Det hade Samuel, och det här blev hans stora chans. Han sålde sina möbler, bilen och packade resten.
– Det kändes som ett enormt steg att ta, jag var både nervös och fylld av förväntan, berättar Samuel.

Rasad marknad
Den sjunde februari 2001 fick han sitt gröna kort, och i augusti samma år sa han upp sig för gott från Volvo och flyttade till USA. Han hann köra en tour i San Fransisco, innan marknaden stannade av. Orsaken: 11 september. Hela landet lamslogs efter terrorhandlingarna i New York, och en depression spred sig snabbt. Biltillverkarna vågade inte ordna några större evenemang av rädsla för vad som kunde hända. 2002 blev ett tufft år, med mycket få lediga jobb. Samuel fick göra en lätt kovändning, och börja sälja bilar istället. Han hängde med på bilauktioner och fick lära sig hur yrket fungerade. Det var främst gamla leasingbilar som såldes vidare till återförsäljare, under så kallade ”dealer auctions”.
– Det var väl främst tack vare gud som jag klarade räkningarna! skrattar Samuel, som anser att den jobbiga tiden gjorde honom ödmjuk. Vetskapen om att det lika fort kan gå ner som upp gör att man inte tar något för givet.
2003 brakade det loss igen. Industrin hade på ett något sånär sätt återhämtat sig, och blickade mot en ljusnande framtid. Samuel flögs runt av Skip Barber Racing School och körde så kallade ”hot laps”, eller racetaxikörningar för oss som är mer vana med Nürburgring.
– Köra svinhårt har jag inga problem med! flinar Samuel, och vi är mer än övertygade om den saken efter att ha sett honom i en bil.

Småfjantiga japaner
På våren 2003 fick han höra talas om drifting för första gången.
– Det lät lite småfjantigt, med japaner som sladdade runt lite…
Samuel var skeptisk, men sen började polarna snacka. Det där var ju nåt man gjorde varannan dag hemma i Jokkmokk! Kanske skulle ett team bestående av några kompisar vara nåt? De visste sig ha kunskapen, och när det anordnades en ”drivers research” i juni för blivande sladdmästare kunde de inte låta bli att anmäla sig. Han och två kompisar bokade en Corvette C5 och en Nissan 350Z på en vanlig biluthyrning, men i sista sekund visade det sig att tanten som hade Corvetten innan förlängt hyran en extra dag. Så istället fick de med sig en Mustang Cab, som inte gick igenom besiktningen just på grund av avsaknaden av tak. De bytte däck på 350Z:an, och försökte se glada ut. Tre personer på en bil var ingen höjdare, men slutresultatet var mer än bra – Samuel vann före alla specialbyggda driftingbilar. Av 52 deltagare hade Samuel bäst kontroll på bilen, och han var gjuten till nästa D1-tävling. Han kom i kontakt med företaget Lateral D, som hade en nybyggd bil tillgänglig för honom om han ville. Tyvärr var oturen framme, och turbotrycket skenade iväg så att kolven smälte – samma morgon som tävlingen skulle gå av stapeln. Han fick åka som åskådare istället, den kanske mest besvikna av alla.

Suprakörning
Hösten gick, och en ny D1-tävling stod i faggorna. Nu fick han in foten hos Jasper Performance, som ställde en Supra Twinturbo till hans förfogande. Relativt original, med så kallad ”steering quickener” och trimmad till 500 hästkrafter. En kanonbil som tillsammans med ”the crazy Swedes” kamikaze-teknik gav honom maximal poäng under singelrepan. Driftkungen i juryn bugade sig inför hans mod – ingen annan vågade köra så nära betongväggen. Plötsligt kopierade alla Samuels linjer.

Sen var det dags för så kallad tandemdrifting, där det är två bilar som kör samtidigt. Här gick det inte lika bra, men så var det första gången han gjorde något liknande också. Han lärde sig läxan att inte titta på bilen som ligger alldeles intill, utan använda vidvinkelseendet istället. I tandemdrifting kommer två bilar farande intill varandra på sladd genom en kurva, ibland i farter över 150 km/h. Då gäller det att ha tungan rätt i mun för att inte snudda den andra bilen. Poäng får man om man ligger nära varandra, och om den som kör innerspåret lyckas sladda lätt framför motståndarens front och sedan tillbaka, innan nästa kurva kräver att bilens bak slänger åt motsatt håll. Samuel snurrade ut, och gick miste om viktiga poäng. Han hamnade ändå bland topp 10 som är garanterade plats på nästa tävling, och även rätten att få tävla i Japan. Faktum är att Samuel var den enda personen i USA som fick den möjligheten.

Fabrikskontrakt
Plötsligt var han upptäckt i USA:s driftingvärld, tack vare sin snygga singelrepa. GM hörde av sig och ville att han skulle bli deras andreförare, i en Pontiac GTO. Rhys Millen som är deras försteförare känner Samuel sedan tidigare, så det var jätteskoj. De hann göra en snabb reklamfilm dagen efter att han hade tackat ja, men några papper skrevs inte på. Samma vecka ringde Mopar, som är Dodges företag för trim- och eftermarknadsprodukter. De hade ett erbjudande som det inte gick att tacka nej till, så Samuel skrev på fortast möjligt, och gav GM kalla handen. Mopar helsponsrar två bilar i rally, två bilar i dragrace och slutligen en Viper i drifting. Det blev Samuels roll att axla försteförarjobbet, som innebär att vara deras frontfigur under Formula D-serien. Men bara för att han hade skrivit under var det inte klart. Det var nära att försteförarrollen gick till ”Tarzan”, en duktig japansk förare från JGTC-serien. Det föll dock på att han inte kunde ett ord engelska, så hur skulle han då kunna företräda det helamerikanska Mopar? Tarzan dök plötsligt upp som en av tre domare i Formula Drift-serien, och Samuel var först orolig för att hans bedömning skulle bli orättvis. Men han har haft en jättebra dialog med Tarzan (om än genom tolk…), och han har till och med kallat Samuel för ”driftkungen”, en titel som traditionellt ägs av Keiichi Tsuchiya, mannen som satte fingret på drifting som sport. Tarzan showar själv med en svart Viper, och vet hur svårsladdad den egentligen är.

Allmän kännedom
Drifting börjar bli allmänt känt i USA, alltså inte bara i motorsportkretsar. Men någon hysteri kring Samuels person har han inte varit med om än, men saker håller på att hända. Under hans korta vistelse i Sverige hann två amerikanska landsomfattande tv-program visa Samuel och hans bil i action. Här i Sverige försökte både SVT och TV4 få i ordning en intervju med Samuel, men vi på Sportbilen.se var de enda som höll sig framme i tid.

Genomslagsår för drifting
År 2004 har blivit ett stort genomslagsår för drifting i USA, och många lokala klubbar följer utvecklingen med egna mindre events. Club 4AG har till exempel haft flera lyckade driftövningar på Irwindales stora parkering.
Den stora Formula D-tävlingen arrangeras av Slipstream Global Marketing i samråd med SCCA, Sports Car Club of America. Denna serie är den högsta inom amerikansk drifting, och har starka band till den japanska Formula D-serien där allt startade. Vinnaren i varje deltävling vinner 2.000 dollar, andrapristagaren 1.000 dollar och tredjepristagaren 500 dollar. Serievinnaren får 7.000 dollar, andraplatstagaren 2.000 och för bronsplats 1.000 dollar. Av naturliga skäl är däcktillverkare ofta inblandade som sponsorer, liksom företag av trimdelar.

Superbil till låns
Vipern som Samuel kör är en Competition Coupé, en värstingversion av den vanliga Vipern som bara är tillverkad i 52 exemplar. En regel är att en driftingbil i D1-serien ska vara serieproducerad, och då räcker den här upplagan. Det som skiljer den från standardbilen är att den är byggd på ett rörrams-chassi, och har 525 kusar istället för 500 som i original-Vipern. Samuels bil har dock en annan kam och ett annat avgassystem, vilket ytterligare adderar minst 25 hästar. Bilen som kostade cirka 140.000 dollar ägs av en förmögen man i Las Vegas, Marko Radosavljevic, som mycket frikostigt har valt att låna ut bilen till Sam och hans team. Han är ordförande i Las Vegas Viper Club, och tävlar själv på hobbybasis med Vipern. Den var redan uppstrajpad med Mopars logotyp över hela bilen, det hade Marko gjort själv för att det skulle se fräckt ut. Han är av den modiga typen, som tycker det är fränt att se sin bil i action. Och action är precis vad det är, när Samuel kastar in bilen på sladd i 160 blås, trettio centimeter från en annan bil.
– Jag är inte ett dugg nervös när jag kör hans bil. Racing är racing! flinar Samuel.
Den här lösningen var perfekt för Mopar, som la sin budget för sina olika engagemang i motorsportaktiviteter redan förra året, långt innan man valt att göra ett försök inom drifting. Det lär man inte ha ångrat, nu när Samuel står som totalvinnare för hela den amerikanska serien.

Riskfylld introduktion
De åtta bästa förarna från föregående tävling får göra en egen introduktion av sig själv och bilen innan omgången börjar. Det brukar betyda mycket rök för att peppa publiken, och att muta dem med diverse prylar. En egen vald låt spelas i högtalarna, och föraren får göra sin grej. Samuel hälsar alltid publiken med en 360-graderssladd i fart, varpå han springer ur bilen och slänger kepsar. En gång gick det lite väl fort, och 360-graderssladden fick länkas in i nästa kurva. För att det skulle gå fort att komma iväg lämnade han bilen på tomgång, och rusade ut till publiken. I bästa kastställning och en keps i ena handen noterade han hur bilen började rulla i ögonvrån. Handbromsen i driftingbilar är nämligen gjord så att den inte ska stanna i låst läge, utan falla tillbaka för att underlätta snabba handbromssladdar. Äh, jag hinner nog tänkte han, och började jogga efter bilen. Den fick dessvärre upp ganska hög fart, och Samuel fick göra en spurt och slänga sig över motorhuven, för att hinna in i bilen. Publiken jublade förstås, och Samuel var helnöjd med prestationen. Introduktionen ska vara spektakulär, så här lyckades han med uppdraget.
– Jag är lite sjuk i huvudet, det är perfekt i den här sporten!
Att Samuel har fått smeknamnet The Crazy Swede är kanske inte så långt ifrån sanningen, kan vi konstatera. Annars är ju japanerna kända för att vara mer än nådigt uppstissade. De skriker, låtsasbrottas och ränner runt, allt för att sporra publiken.
– Ja, det är något av en Muppet Show, fastslår Samuel.
Tyvärr är denna Muppet Show på japanska, för inte ens de professionella japanska D1-förarna pratar engelska…

Omdiskuterad bil
Många är de som tycker att Samuels bil från början har ett övertag, något som Samuel inte nekar till. Mycket effekt är nödvändigt när det rör sig om höghastighetsdrifting, men samtidigt är den mycket tyngre än resten av motståndarnas bilar. Men det råder knappast några tvivel om att Samuel är en värdig vinnare. Hans körskicklighet består inte av att han sitter i en snabb bil, det är redan bevisat, till exempel när han klev in i en Supra för första gången i februari och kom tia i D1-tävlingen, och bäst bland amerikanerna. Den bilen hade en detalj som Vipern saknar, och det är ”steering quickener”. Det är helt enkelt en styrreducering som gör att man kan ratta mindre med mer styrpåslag. Den sitter monterad mellan ratten och styrväxeln. I Vipern däremot får han verkligen jobba med armarna. När bakvagnen ska kasta över till motsatt sida räcker det inte med att bara släppa ratten och vänta, utan han är tvungen att rycka ratten till rätt klockslag för bästa effekt. Annars ser sladden för mjuk ut, och det duger inte om man vill få showpoäng. En ytterligare detalj som är förändrad är styrstagen, som numera tillåter en skarpare styrvinkel. 45 graders vinkling av hjulen är bra, men inte bäst. Värst är Rhys Millens Pontiac GTO, som har hela 60 graders vinkling av hjulen. Rhys vann den sista deltävlingen i Irwindale med sin kanonbil, som liksom Samuels bil är allt annat än original.
Förra årets tävling vanns av en förare i en Toyota Corolla AE86, så det är inte självskrivet att man vinner bara för att man har en ny och dyr sportbil.

Slitande sladdteknik
Det finns en mängd olika sätt att få sladd på sin bil, men Samuel använder nästan genomgående samma teknik. För att framkalla en aggressiv sladd dumpar han helt enkelt kopplingen, varvar motorn och släpper upp kopplingen. Det orsakar ett direkt hjulspinn, som tack vare motorns effekt kan bibehållas genom kurvor och även på raksträckor. Det här sliter hårt på bilens delar, men Vipern tycks vara byggd för just den här sortens körning. När andra team går igenom tävlingar med knäckta drivaxlar, söndertrasade kopplingar och sprängda motorer byter Samuel bara bakdäcken och ser glad ut. Den stora 8,3-litersmotorn tuffar på som tåget samtidigt som hårt trimmade fyr- och sexcylindriga motorer skriker av smärta på höga varv. Det är förstås också en bidragande orsak till att röster har höjts om Samuels fördelar. Han kör oftast på andra växeln, men när farten börjar nå höga farter behövs trean. ”Småbilarna” tvingas ibland köra på både tvåan, trean och fyran. Ken Gushi kör en Nissan 240SX, och han har erfarit var de svaga punkterna sitter. Under en tävling gick det nämligen åt hela fem drivaxlar (!). Den här killen är 17 år, och har inte ens körkort än. Ändå är han en av de farligaste utmanarna i Formula D-tävlingen. Var det nån som sa att åldern har betydelse?

Dyr förbrukningsvara
Samuel kör med Yokohamas däck med storleken 295/35/19. De kostar 350 dollar styck. Ett byte blir alltså runt 6.000 kronor, och däck är just det som går åt i drifting. Här har man förstås ett sponsorkontrakt, som ger honom fritt med däck. I höst släpper Yokohama ett nytt däck som ska ge bra grepp och massor av rök, men tyvärr har man inte fått till något DOT-märkning än, så det blir något för japanska tävlingar.


Käka sula? Nej, Samuel behövde inte äta upp sin sko. Han hamnade tillräckligt långt upp på poängtabellen under sista deltävlingen också, så han fick sin totalvinst med det. Däremot kan han tänka sig att sälja dojjan. Håll koll på hyllorna framöver!

Lyckat år
Ni som lyssnar på rykten från landet i väst kanske har nåtts av budskapet om att Samuel gör bra ifrån sig. Att vi har en svensk mästare i drifting är det inte många medier i landet som snappat upp, men det kanske blir ändring på det framöver.
De tre första deltävlingarna vann han, men i finalen blev det en omdiskuterad fjärdeplats. I kvalet var han dock tvåa.
– Det funkade bra som vanligt, men domarna ville nog inte att jag skulle vinna alla deltävlingarna…
Arga åskådare skriver på drifting.com:s forum att domarna överlät det slutgiltiga bedömandet på publiken, en publik bestående av ”icke regelkunniga fjortisar”. Samuel som förlorade mot Chris Forsberg och hans supermodifierade Nissan 350Z är ändå mycket nöjd med sin insats, och ser slutresultatet som positivt för sporten i USA, att samma förare inte vann alla tävlingar.

Hans totalvinst ger honom möjlighet att tävla i de japanska D1-tävlingarna, något han är ensam amerikan om att få. Men i skrivande stund väntar han på bud från de japanska domarna om hans Viper är godkänd enligt det japanska regelverket. Rörrams-chassit kan orsaka problem vad gäller den biten, så nu är det bara att vänta och se vad som händer. Det skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse att få tävla på japansk mark, driftingens hemland.

Intresset för drifting i USA är starkt förankrat hos amerikaner med asiatisk bakgrund, det märks inte minst när man kör i San Fransisco där USA:s största China Town finns. Asiater är också flitiga besökare av Hot Import Nights-evenemang, och det är alltid utställningar i detta tema i anslutning till Formula D-tävlingarna. Japaner ser av naturliga skäl att japanska bilar vinner, så Samuel får ofta utstå spott och spe för hans framgång. Åskådarna består av två stora grupper som ofta hamnar i diskussioner med varandra. Det tycker Samuel bara är bra, snacket driver utvecklingen framåt.

Väntans tider
Stormästaren själv går just nu och håller tummarna på att hans bil godkänns av de japanska domarna. I såna fall far teamet över till Tokyo den 17 september, och ännu en av Samuels drömmar uppfylls. Lycka till där ute, Samuel!

Text och foto: Bo Lundvang, sportbilen.se
Foto: Antonio Alvendia

Kort om Samuel
Namn: Samuel Hübinette
Nationalitet: Svensk
Ålder: 32
Aktuell som: vinnare i amerikanska Formula Drift-serien
Karriärstart: i pappas Merca 300 turbodiesel som åttaåring
Första egna bilen: Opel Manta (”En kanonbil!”)
Kör just nu: Svart BMW M3 -02 (köpt en onsdag – driftad på fredag. Se filmen!)
Bor: New Port Beach, Californien
Bästa europeiska bana: testbanor i Belgien och Holland. Ringen är inte fel heller!
Bästa svenska bana: möjligtvis Knutstorp
Bästa amerikanska bana: Laguna Seca (vacker, härliga nivåskillnader)

Tre bästa driftbilarna original:
1. Nissan 350Z
2. BMW M5 E39 (mycket lättare än M3)
3. Corvette Z06 (bättre styrvinkel och diff än Vipern)

Tack till:
Mopar
Yokohama
Sparco
Speedwell Foot Wear
Oakley

Beppos ”Svensson-Ferrari” – effektmonstret från Sala!

En vanlig 245:a? Glöm det! Beppos modifikationer inskränker sig inte enbart till fräna navkapslar i alu-look. En sleeper med över hundra kusar som gör sexor på strippen.

Av Curtis Johansson

Beppo glider runt i en Volvo 245 av 1984 års modell, som trots att den har ett par år på nacken ser oförskämt fräsch ut. ”En riktig nackvridare” säger Beppo själv, och flinar. Det är kanske inte så konstigt att den är i fint skick, Beppo är en riktig putsbög. Är det inte ren finmekanik med pincett och tops under huven så står han med sämskskinnet i högsta hugg och gör som Danielsan; wax on – wax off! Sånt lönar sig, bilen brukar komma hem med nya bucklor från träffarna. Men i år har det varit lugnt på den fronten, bilen har mest stått uppallad inför nya modifikationer. Bland annat är det en duktig uppröjning på gång i kupén, som blivit något av en soptipp på sistone. Beppo skyller på barnen, men inte är det väl bara deras fel Beppo? Påsar från McDonalds i en salig röra blandad med verktyg från olika småreparationer gör det smått omöjligt att få den där cleana känslan som han säger sig vara ute efter. Men nu kommer snart vintersäsongen, och med den ännu fler mörkertimmar att lägga ner på pärlan!

Bilen främst!
Familjen går i andra hand, det erkänner han glatt, under sommaren har de mest fått gå och åka barnvagn. Några soliga söndagssvängar till ”Mackedonken” har det blivit, och kanske ett och annat nattligt race. Beppo gillar när farten vrider och sliter i karossen, och med högern hårt stämplad mot golvet är det just vad som händer. Vridstyvheten är inte den bästa i Beppos wild ride, men i vinter ska det svetsas fast ett kasserat avgassystem rätt över kombidelen. Då lär alla fyra hjulen ligga som smetade mot marken när det svänger, till skillnad från dagens weltklasse-stil. Och nu menar vi inte världsklass!

Rödljusracer att se upp för
Torra helgnätter spenderas åt klassisk rödljuskörning, där han tagit skalp på skalp under sommaren. Senast var det en BMW M3 som fick bita i det sura äpplet, efter en ful men smart tjuvstart från Beppos sida. Kör man samma rödljus lär man sig snart turordningen, tipsar Beppo, som brukar använda sin teknik när utmanaren ser för snabb ut. Det ger förstås full poäng, och när utmanaren kör om i över 50 blås med mittfingret utfällt kan Beppo bara mysa vidare för en u-sväng längre fram! ”Det man inte har under locket får man ha under tupén” resonerar Beppo, återigen leende. Andra mer ärliga skalper satt på en Mazda 121 ”twin spoiler”, Opel Corsa 16V, BMW M520i och självklart en lång rad lastbilar och stadsbussar.

Ombyggt monster för gatan
Beppos 245:a är allt annat än original. Istället för den vanliga jätteratten i mjukt gummi har en sportvariant tagit över jobbet. Visserligen med okänd avsändare, men ändå med hög kvalitetskänsla och bra grepp. Närmast gocartliknande sitter det lilla styrdonet som gjutet i nävarna när det börjar kurva till sig. Det enda kruxet med den lilla ratten är just att det krävs brutal råstyrka för att fickparkera med bilen, som ju saknar allt vad servostyrning heter. Kanske vore nåt att satsa en slant på framöver? Vi fick chans att testa bilen på vanlig gata, och kan bara intyga det Beppo säger – den är ett veritabelt monster att behärska! Effektkurvan kan vi bara gissa oss till eftersom varvräknare saknas, men den lär sticka iväg rätt upp vid några tusen varv, och rätt ner några tusen senare. Någon mappning står inte på schemat än, men visst har tanken farit genom hans huvud. Och en vild gissning från hans sida är att kusarna hamnar på 110+, utan att säga för mycket. Hemlighetsmakeriet är stort i garaget Beppo, och vad gäller vridet får vi inte ens ur honom originalsiffran! Skvallret på bygden har ju gått, här talas det om 1.000 Newton eller mer, men det är siffror vi får ta med en nypa salt.


Singeltorkare. Beppo har monterat dubbla singeltorkare, till Bilprovningens fasa! Som tur var gick det igenom obemärkt. Det gäller att ha en gnutta tur också.

Fet maskin
Motorn är av B21-typ, Volvos original från samma år som karossen. Något måste rimligtvis ha gjorts med den av tidigare ägare, för accelerationen formligen plattar ut föraren mot tygsätena! Smilet som fastnat i öronen ramlar tyvärr ner på golvet när man knuffar in bilen på Statoil, för hör och häpna – förbrukningen sticker lätt iväg över literstrecket om man inte kör med skalpellblad i strumporna! Det är kanske därför bilen stått still så mycket i veckorna, men Beppo skyller det snarare på ett trasigt avgassystem. En läcka i röret gjorde visserligen gott för ljudet, men Bilprovningen skakade på huvudet. Här har Beppo fått gå in med hela handen och styrt upp verkstaden, vars insatser innefattade allt mellan att ta loss det gamla originalsystemet till att montera fast ett nytt. Endast det bästa är gott nog för Beppo, som givetvis valde ett originalsystem för 1.500:- till sin vinnarbil.


”Under under”. Nytt slutsystem monterades bara veckan före reportaget, hur han lyckades hinna i tid vet bara gubben där uppe!

En kärra med klös
Vi gjorde ett 0-100-test med en AP 22-mätare, och siffrorna vi fick var förstås imponerande. 0-100 km/h på oklistrat underlag och vanliga gatdäck gick på 15,02 åt ena hållet och 17,83 åt andra. Då får vi betänka att det var två personer i bilen! Vilka tider han kan komma upp i efter en städning av bilen kan vi bara fantisera om. En vild gissning är att vi kan kapa åtminstone en sekund från ovanstående resultat, det ni grabbar!


Rätt doningar. Bra resultat beror inte bara på tur, utan också vad man kör med för hjul. Den här säsongen har Beppo valt en kvartett stålfälgar som rullar på 195/60R14. Det kostar, men så smakar det också!

Sexor på strippen
6,65 sekunder på strippen, ingen sopig tid för en 80-tals sugmotor på ett par liter! Men så är det ingen vanlig chaufför bakom sportratten heller. Beppo har under åren som gått slipat sina tider på strippen, som i det här fallet består av drygt hundra meter uppmätt motorväg genom Västerås. En svag sväng gör toppfartskörningen svår, men höjdskillnaderna utjämnas genom att köra åt båda hållen och ta ett genomsnitt. Sluthastigheten har maximalt varit 65 km/h mätarfart, vilket kan skilja något från sanningen med tanke på att han kör med de biffiga originalfälgarna med 14 tums höjd. Att han kan få upp så pass hög toppfart beror på ”lilla turbon”, det vill säga maximalt utdragen choke. Den extra slurken bensin det kostar får man igen i form av kul körning och den nämnda höga toppfarten. Framöver ska det byggas wheelie-bars för att förhindra hjullyft. Till det kommer en järnvägsskena som leder från kassettbandspelaren ända till bakluckan. På den ska en tung kloss få fart och slå mot bakluckan, vilket snabbt fördelar bilens tyngd till bakom bakhjulen, med hjullyft som resultat.


Mean style. Den vanliga Volvo-fronten är utbytt mot en utan emblem, och visst händer det att folk kliar sig i huvudet och undrar vad det är för bilmärke. Men det är bara kul tycker Beppo, som funderar på att sätta ett BMW-märke där bak för att skoja.

Vilda lackjobb
Bilen som tidigare varit vit lackades om efter Beppos huvud för några år sedan. Att han är vild med färger vet vi sen tidigare, du kanske minns en viss Volkswagen Polo med beige klarlack? Förutom den ljusbruna lacken på 245:an har dekaltrim applicerats, bland annat bestående av en hackspett i fyrfärg i bilens nederkant. Den signalerar väl om något att Beppo gärna kör med vinden i håret? Lackarbetet är signerat Beppo själv, han lämnar inte gärna bort bilen till klåpare. Över vintern är det eventuellt på gång ytterligare modifikationer av lacken, just nu kikar han nämligen runt efter bra priser på rött rostskyddsmedel. Det har blivit några mörkbruna fläckar här och där, inte helt ovanligt för en gammal bil på våra breddgrader. Men det mesta går att skyla med fler dekaler eller genom att köra snabbt. Ingen ska säga att Beppo saknar idéer!

Sverigeimport
Den här sortens bilar är inte lätta att få tag på i Tyskland nu för tiden, därför fick Beppo vända sig till Sverige. Just Volvo 240-serien finns att hitta ganska lätt, och priserna är sällan avskräckande. Köper man dem direkt från Sverige slipper man dessutom dyra importavgifter – tullar, skatter och problem med inregistreringen. Det brukar heller inte vara några större problem med att få kärran godkänd av försäkringsbolagen, men det är alltid bäst att kolla först! Inköpet gick på 5.000 kronor, pengar han tjänat in själv och kunde lägga upp kontant. Lånet väntar han med tills de rätta tillbehören dyker upp. Försäkringen är ingen stor kostnad, en trafikförsäkring går loss på dryga 1.300 kronor året. Får man bilen entusiastförsäkrad kan det bli ännu billigare!

Ljudlig bil på väg mot toppen
Beppo har länge intresserat sig för db-tävlingar, bland annat har han suttit med i publiken de senaste Sasca-tävlingarna, med varierande resultat. Med sig från tävlingarna har han förutom nya erfarenheter fått färska idéer som ska omsättas till en riktig vinnarbil. Klassen ska bli Ultraprofessional 200k+, och systemet ska han bygga från grunden med egen utrustning. Hemma i förrådet står det en komplett utrustning som köpts loss från ett disco på en Finlandsfärja, det ska med viss modifiering baxas in i Volvon. Stereon spelar väldigt högt får vi veta, så med rätt skiva inspelad på maxvolym tror sig Beppo kunna nå prispallen. Vi kan redan idag avslöja att bilen byter namn från Svensson-Ferrarin till ”dB-BomBen”, vilket ska lackeras in med neongula bokstäver på huven.

Ljus framtid
Beppo är självsäker, bygget som kostat både tid och pengar lär vända ut och in på gatbilsvärlden. Kaxig attityd är en underdrift, och med en grön snorlåma lär han sänka allt vad ”Fast and Furious-styling” heter när säsong 2004 är här. Och du – om du ser ”ES.LIBNOSSREPSNAH.WWW” i backspegeln är det dags att maka på sig, för då är det Beppo som laddar för omkörning med choken på full boost!

Skrivbordsbilder
Vi har tagit fram några snygga skrivbordsbilder som du kan pynta din dator med. Håll till godo!

SVAGT BAJSBRUNA FAKTA
Bil: Volvo 245 1984
Ägare: Beppo
Motor: B21, effekt okänd
Transmission: Original 5-vxl + reverse
Hjul: Ja, fyra stycken 195/60 R14
Fälgar: 14-tums stål, med kapslar (alu-look)
Bromsar: original
Byggkostnad: ?
Modifieringar på gång: Pysdump till avgasröret, ögonlock av hushållstejp, digital sugtrycksreglering, launch control, fler backväxlar, NOS-klisterlapp, fixa smygpunkan på höger framdäck, mugghållare från Biltema, röja upp i kupén, rostlagning, kudde till svanken, pilla ut löven ur fläkten, skaka av golvmattan, tanka.
Tack till: Hans Persson Bil i Västerås, Brembo (bromsar), NOS (lustgas), Erebuni (bodykit), Wings West (spoiler), Recaro (rallystolar), Mugen (tuning), Hayabusa (mc-motorer), trinett (litet kök), Göran Persson (statsminister), Street Xtreme (tidning) och familjen som stått ut under bygget.

Fotnot: Beppo heter något annat i verkligheten, och Volvon är mycket fulare än på bilderna.

Qraftwerket – med risk för härdsmälta

Qvarnis har med sina senaste projekt bevisat att det går att kombinera fullt utrustade bilar med både prestanda och körglädje. Efter dräparen It´s Fun 2 kommer bruksbilen, som består av en BMW M5. En bil som redan i standardutförande är något alldeles extra, men med Qvarnis handpåläggning blivit än mer extrem. Häng med runt Nürburgring på 8 minuter och 40 sekunder med två personer i bilen, bara tretton sekunder långsammare än BMW:s egna testförare gör sträckan utan passagerare! Fortsätt läsa ”Qraftwerket – med risk för härdsmälta”

430 turbohästar sparkade loss på tomt flygfält igår

Vad gör man om man har ett helt flygfält för sig själv? Det delikata problemet fick Turbo-Uffe kämpa med igår. Inte för att han hade några större bekymmer med att hitta på aktiviteter, med en duett turbomatade V6-jänkare i garaget. Just igår fick hans svarta elaking lufta sig, en Buick Grand National med receptet ”extra grovt” under locket. Raka rör skickade en symfoni av välsång över flygfältet, som precis var på väg att tystna efter ännu en dag av tråkigt flygplansmuller.

Av Bo Lundvang

Mätning och testande är alltid ett problem för folk som vill köra 402 meter riktigt fort – då kan det vara fint med kontakter på en flygplats. Att jobba granne med rakan gör heller ingen skada, som i Turbo-Uffes fall. Ni känner säkert igen honom sen tidigare, kanske har ni läst vårt test av hans andra bil. Det här är killen som envisas med att köra jänkare med V6 och turbo, stick i stäv med den klassiska amerikanska jänkartraditionen. Men det viktiga är väl inte vad man kör med, utan att det går fort? Och det gör det i Uffes bilar!

G-techmätare vs Vericom 3000
Med oss ut på flygfältet var Avesta-Tony, som hade en spännande väska med sig. Vericom 3000 säger väl något för en del av er. Det handlar förstås om avancerad mätutrustning för att få riktiga siffror att stoltsera med. I bilen monterades denna mycket pålitliga prestandamätare, och som ren jämförelse satt även Uffes egen tre år gamla G-techmätare på plats. Denna lilla pryl reagerar som namnet antyder helt på g-krafterna som skapas under acceleration, och ger ett resultat som oftast kan tas med en nypa salt eller två. Det bevisades ännu en gång ikväll, när sluttiden på 402 meter skiljde 0,36 sekunder de två mätverktygen emellan. Men som fingervisning kan det förstås vara kul med en överkomlig mätapparat.

Fina tider
Efter en välgörande däckvärmare gick starten på första repan, och med ett bröl som aldrig ville sluta (tack raka rör!) presenterades tiden på displayen. 11.92 sekunder till 402 meter, och med en slutfart på 198,5 km/h, inte illa! Det skulle göra en 0-100-tid på fyra sekunder, en blinkning långsammare än den andra bilen där hemma – Uffes Trans Am V6 Turbo (som kört 12.44/195 som snabbast). Den är för övrigt på väg bort, ett byte mot en likadan men V8-bestyckad är nära förestående. Namnet Turbo-Uffe får han dock behålla så länge han har sin Grand National kvar…

Ingen färgglad bil
Unikt för Buick Grand National är att den bara finns i svart. Den är även mer utrustad än snikversionen Buick Regal T (turbo), men motorn är densamma. 3,8 liter stor V6-motor, bränsleinsprutning och turbo gör bilen lättrimmad, men den är förstås snabb även i originalskick. Uffes Grand National är av 1986 års modell, som byggdes i drygt 5.500 exemplar. Den blev snabbt en mycket populär bil, och den fullkomligen stormade in på USA:s 402-meterstävlingar. Original kom den med 235 hästkrafter, men det har förstås justerats en del i Uffes bil. Enligt gårdagens Vericom-mätning angavs antalet hästar till 430 på hjulen, något under Uffes förhoppning. Men en kärvande tredjeväxel satte förmodligen några käppar i hjulet, och de förmodade 450 hästarna lockas nog fram med lite arbete på lådan. Motormässigt har Uffes bil portade toppar, den mildaste trimkammen, smidda kolvar, riktiga stålöverfall på vevaxeln och större trottelhus.

Värstingmodell avslutade eran
Året efter Uffes modell byggdes, 1987, kom en värstingversion ut på gatan. Den hette GNX och gjorde 0-100 på 5,7 sekunder – en halv sekund snabbare än den vanliga Grand National. Kvartsmilen gick på 13.43 sekunder med hjälp av de 276 turbomatade hästarna, och toppfarten var 200 km/h. GNX gjordes bara i 547 exemplar, och 1988 lades hela den populära modellserien ner. Modellen hade ändå gjort ett bestående intryck på den amerikanska bilvärlden, från 1984 till 1987 hade den blivit den snabbaste produktionsbilen. Till och med snabbare än Corvetten!

Tips: vill du se denna bil i action bör du dyka upp på Lazzats tävlingar.