Från Jokkmokk till New Port Beach på en bredsladd

Det här är den långa historien om norrlänningen och testföraren Samuel Hübinette, och hans väg till ett toppyrke inom världens färskaste motorsportgren drifting. Han är segrare i den amerikanska Formula Drift-serien, och den enda amerikan som får tävla i Japan. Läs mer om ”The Crazy Swedes” 550 hästkrafter starka tävlings-Viper, och hur han fick ett fabrikskontrakt av Mopar!

Av Bo Lundvang

Samuels bana som utnyttjare av spinnande bakhjul började redan när han var åtta år. Åtta? Jojomen, pappa överlät ratten till honom redan som liten knatte, på isarna utanför Jokkmokk. Det är så det funkar där uppe. Med en polis som skulle täcka hela länet fanns det inte många som hade åsikter. Bilen var en Mercedes 300 turbodiesel, och den hade tillräckligt med pulver för att sprätta både is och snö. Han blev snabbt sjöarnas okrönte sladdmästare, och lärde sig att hantera bilen både framåt och sidleds. Senare blev det en hel del buskörning på grusvägar, vilket slutade med en folkracelicens som sextonåring. Uppbackningen från föräldrarna var inte den bästa, det tog för mycket tid och tekniken krånglade alltid. Dessutom körde han redan motocross, vilket tänjde på mamma och pappas ork.

Teknisk bakgrund
Den första yrkesdrömmen var som så många andras att bli polis, och han pluggade som ett svin för att bli bäst i klassen. Men i nian kom han på andra tankar.
– Det är ju bättre att vara långtradarchaffis! skrattar Samuel, redo att följa sin fars fotspår. Pappan hade åkeri, och det hade satt sina spår i Samuel.
Efter en treårig omgång med den för yrket lämpliga utbildningen fordonsteknik ryckte Samuel in som brandman i det militära, och hamnade i Stockholm. I slutet av värnplikten fick han höra att Volvo kanske sökte en förare till deras nyligen flyttade testanläggning i just Jokkmokk. Han fick ett nummer till Volvo i Göteborg, som kunde koppla honom till rätt person. Personen i luren tyckte att Samuels tekniska bakgrund var intressant, och han lovade att höra av sig. Det gick två veckor utan så mycket som ett pling från telefonen, men plötsligt ringde det. ”Vi vill träffa dig” sa rösten, och Samuel slängde sig in i bilen och for de 25 milen upp till Kiruna där kontoret fanns. Vips så var det klart. Han anställdes som testförare i hemstaden, och fick snabbt en inblick i Volvos framtida planer.

Volvo S40 redan 1992
Jobbet som testförare bestod i att på ett tidigt stadium provköra och utvärdera prototyper av kommande bilmodeller. Ett av hans första jobb var 1992, när han påbörjade jobbet med Volvo S40, som fanns hos konsumenterna först fyra år senare. Den första prototypen var gjord i Japan, av alla ställen. Testbilarna ligger alltid 3-5 år före leveranstid, och sekretessen som omgärdar projekten är förstås stora. Men Samuel är mer sladdkille än sladderkärring, han kan behålla sin arbetsgivares hemligheter.
Yrket som testförare innebär att man rent praktiskt provar ut olika tekniska varianter och lösningar, och att man ständigt kommunicerar med teknikerna som gör jobbet. Därför var det viktigt att föraren hade en bakgrund inriktad mot fordonsteknik. Men hans jobb innebar också att officiellt köra Volvos nya bilar, bland annat i reklamfilmer. Han vet inte hur många gånger han har figurerat i bland annat Bingolotto, där vinstbilarna körs på läckra vägar i Spanien – eller Jokkmokk för den delen. Alltid när en Volvo visades i TV var det Samuel som satt bakom ratten.

Långlopp för skojs skull
Efter några år flyttade Samuel ner till Göteborg, där Volvo har sin huvudsakliga testanläggning. De har inte mindre än tolv olika sorters testbanor, varav en 6,2 kilometer lång fyrfilig ovalbana, perfekt för högfartstester.
Vid det laget körde Samuel ett team i långloppserien ”Endurance for fun” vid sidan om jobbet. Teamet hette TDR – Test Drivers Racing – och de körde förstås Volvo. Här fick han smak på racing på riktigt, när han pressade bilar till det yttersta på bland annat Knutstorp, Anderstorp och Falkenberg.

Uttråkad på testföraryrket
Som ni förstår blev det många resor över världen, bland annat till USA. Där hade han också spenderat många semestrar under sin uppväxt. 1998 började han känna sig lätt uttråkad på sitt toppenjobb, och fick tjänstledigt ett år. Han for över till staterna, och med hjälp av en tjejkompis i Newport Beach började han plugga engelska på college. Det var inte mindre än nittonde gången han flög över Atlanten, och suget har alltid varit stort att stanna där. Men det skulle dröja några år innan det blev verklighet, och efter studieperioden reste han hem igen.
Innan han for till USA så var releasen av Volvo S80, på sommaren 1998. Då kom ett amerikanskt team över till Sverige för att demonstrera den nya bilen, och Samuel passade på att kontakta dem i hopp om att få ett extraknäck i USA att finansiera studierna med. Visst, vi fixar ett jobb sa de, men det blev inte mer än så. Istället blev det till att sälja datakomponenter några timmar om dagen för att få råd med pluggandet. Året därpå blev hans kompis inbjuden till ett BMW-evenemang med nya bilar, en inbjudan som Samuel tog över med varm hand. Det var amerikansk premiärvisning av BMW 330, och tidigare BMW-ägare (och Samuel…) fick se vad bilen kunde prestera på en testbana. ”Nu har jag min chans att visa vad jag kan” tänkte Samuel, och gav järnet på banan. Kamikaze-stilen gav utdelning, och han spöade två av instruktörerna, vilket aldrig hade hänt innan.
– Jag körde som ett svin så de skulle undra vem jag var! säger Samuel med ett leende på läpparna.
Han nöjde sig inte med en dags förnedring av instruktörer, utan tog med en kompis och lät historien upprepa sig nästa dag. Genom lite avancerad ”namedropping” fick han tag på numret till den som anställde testförarna. Det var Skip Barber Racing School som höll i eventet, och han lämnade ett meddelande på deras telefonsvarare. Lätt tveksam över att någon skulle höra av sig till en snubbe som säkert var en i mängden la han ner projektet. Två månader senare råkade han hitta lappen med telefonnumret igen, och gjorde en chansning. Den här gången hade han mer tur, och fick napp. Han flögs till Boston för ett möte med företaget, som tyckte att Samuel var mycket intressant för jobbet. Dessvärre var visumets slutdatum nära förestående, och han fick flyga hem till Sverige en vecka senare. Efter det for han tillbaka för några kortjobb på en BMW X5-turné tillsammans med Skip Barber Racing School.

Turgubbe
Samuel deltog i en tävling, och vann ett grönt kort – eller snarare möjligheten att få ett grönt kort. Jänkarna är snåla med att släppa in utlänningar på långjobb, och ett grönt kort är enda möjligheten. För att få det gröna kortet krävs det att man har kontakt med ett företag som är villigt att anställa en. Det hade Samuel, och det här blev hans stora chans. Han sålde sina möbler, bilen och packade resten.
– Det kändes som ett enormt steg att ta, jag var både nervös och fylld av förväntan, berättar Samuel.

Rasad marknad
Den sjunde februari 2001 fick han sitt gröna kort, och i augusti samma år sa han upp sig för gott från Volvo och flyttade till USA. Han hann köra en tour i San Fransisco, innan marknaden stannade av. Orsaken: 11 september. Hela landet lamslogs efter terrorhandlingarna i New York, och en depression spred sig snabbt. Biltillverkarna vågade inte ordna några större evenemang av rädsla för vad som kunde hända. 2002 blev ett tufft år, med mycket få lediga jobb. Samuel fick göra en lätt kovändning, och börja sälja bilar istället. Han hängde med på bilauktioner och fick lära sig hur yrket fungerade. Det var främst gamla leasingbilar som såldes vidare till återförsäljare, under så kallade ”dealer auctions”.
– Det var väl främst tack vare gud som jag klarade räkningarna! skrattar Samuel, som anser att den jobbiga tiden gjorde honom ödmjuk. Vetskapen om att det lika fort kan gå ner som upp gör att man inte tar något för givet.
2003 brakade det loss igen. Industrin hade på ett något sånär sätt återhämtat sig, och blickade mot en ljusnande framtid. Samuel flögs runt av Skip Barber Racing School och körde så kallade ”hot laps”, eller racetaxikörningar för oss som är mer vana med Nürburgring.
– Köra svinhårt har jag inga problem med! flinar Samuel, och vi är mer än övertygade om den saken efter att ha sett honom i en bil.

Småfjantiga japaner
På våren 2003 fick han höra talas om drifting för första gången.
– Det lät lite småfjantigt, med japaner som sladdade runt lite…
Samuel var skeptisk, men sen började polarna snacka. Det där var ju nåt man gjorde varannan dag hemma i Jokkmokk! Kanske skulle ett team bestående av några kompisar vara nåt? De visste sig ha kunskapen, och när det anordnades en ”drivers research” i juni för blivande sladdmästare kunde de inte låta bli att anmäla sig. Han och två kompisar bokade en Corvette C5 och en Nissan 350Z på en vanlig biluthyrning, men i sista sekund visade det sig att tanten som hade Corvetten innan förlängt hyran en extra dag. Så istället fick de med sig en Mustang Cab, som inte gick igenom besiktningen just på grund av avsaknaden av tak. De bytte däck på 350Z:an, och försökte se glada ut. Tre personer på en bil var ingen höjdare, men slutresultatet var mer än bra – Samuel vann före alla specialbyggda driftingbilar. Av 52 deltagare hade Samuel bäst kontroll på bilen, och han var gjuten till nästa D1-tävling. Han kom i kontakt med företaget Lateral D, som hade en nybyggd bil tillgänglig för honom om han ville. Tyvärr var oturen framme, och turbotrycket skenade iväg så att kolven smälte – samma morgon som tävlingen skulle gå av stapeln. Han fick åka som åskådare istället, den kanske mest besvikna av alla.

Suprakörning
Hösten gick, och en ny D1-tävling stod i faggorna. Nu fick han in foten hos Jasper Performance, som ställde en Supra Twinturbo till hans förfogande. Relativt original, med så kallad ”steering quickener” och trimmad till 500 hästkrafter. En kanonbil som tillsammans med ”the crazy Swedes” kamikaze-teknik gav honom maximal poäng under singelrepan. Driftkungen i juryn bugade sig inför hans mod – ingen annan vågade köra så nära betongväggen. Plötsligt kopierade alla Samuels linjer.

Sen var det dags för så kallad tandemdrifting, där det är två bilar som kör samtidigt. Här gick det inte lika bra, men så var det första gången han gjorde något liknande också. Han lärde sig läxan att inte titta på bilen som ligger alldeles intill, utan använda vidvinkelseendet istället. I tandemdrifting kommer två bilar farande intill varandra på sladd genom en kurva, ibland i farter över 150 km/h. Då gäller det att ha tungan rätt i mun för att inte snudda den andra bilen. Poäng får man om man ligger nära varandra, och om den som kör innerspåret lyckas sladda lätt framför motståndarens front och sedan tillbaka, innan nästa kurva kräver att bilens bak slänger åt motsatt håll. Samuel snurrade ut, och gick miste om viktiga poäng. Han hamnade ändå bland topp 10 som är garanterade plats på nästa tävling, och även rätten att få tävla i Japan. Faktum är att Samuel var den enda personen i USA som fick den möjligheten.

Fabrikskontrakt
Plötsligt var han upptäckt i USA:s driftingvärld, tack vare sin snygga singelrepa. GM hörde av sig och ville att han skulle bli deras andreförare, i en Pontiac GTO. Rhys Millen som är deras försteförare känner Samuel sedan tidigare, så det var jätteskoj. De hann göra en snabb reklamfilm dagen efter att han hade tackat ja, men några papper skrevs inte på. Samma vecka ringde Mopar, som är Dodges företag för trim- och eftermarknadsprodukter. De hade ett erbjudande som det inte gick att tacka nej till, så Samuel skrev på fortast möjligt, och gav GM kalla handen. Mopar helsponsrar två bilar i rally, två bilar i dragrace och slutligen en Viper i drifting. Det blev Samuels roll att axla försteförarjobbet, som innebär att vara deras frontfigur under Formula D-serien. Men bara för att han hade skrivit under var det inte klart. Det var nära att försteförarrollen gick till ”Tarzan”, en duktig japansk förare från JGTC-serien. Det föll dock på att han inte kunde ett ord engelska, så hur skulle han då kunna företräda det helamerikanska Mopar? Tarzan dök plötsligt upp som en av tre domare i Formula Drift-serien, och Samuel var först orolig för att hans bedömning skulle bli orättvis. Men han har haft en jättebra dialog med Tarzan (om än genom tolk…), och han har till och med kallat Samuel för ”driftkungen”, en titel som traditionellt ägs av Keiichi Tsuchiya, mannen som satte fingret på drifting som sport. Tarzan showar själv med en svart Viper, och vet hur svårsladdad den egentligen är.

Allmän kännedom
Drifting börjar bli allmänt känt i USA, alltså inte bara i motorsportkretsar. Men någon hysteri kring Samuels person har han inte varit med om än, men saker håller på att hända. Under hans korta vistelse i Sverige hann två amerikanska landsomfattande tv-program visa Samuel och hans bil i action. Här i Sverige försökte både SVT och TV4 få i ordning en intervju med Samuel, men vi på Sportbilen.se var de enda som höll sig framme i tid.

Genomslagsår för drifting
År 2004 har blivit ett stort genomslagsår för drifting i USA, och många lokala klubbar följer utvecklingen med egna mindre events. Club 4AG har till exempel haft flera lyckade driftövningar på Irwindales stora parkering.
Den stora Formula D-tävlingen arrangeras av Slipstream Global Marketing i samråd med SCCA, Sports Car Club of America. Denna serie är den högsta inom amerikansk drifting, och har starka band till den japanska Formula D-serien där allt startade. Vinnaren i varje deltävling vinner 2.000 dollar, andrapristagaren 1.000 dollar och tredjepristagaren 500 dollar. Serievinnaren får 7.000 dollar, andraplatstagaren 2.000 och för bronsplats 1.000 dollar. Av naturliga skäl är däcktillverkare ofta inblandade som sponsorer, liksom företag av trimdelar.

Superbil till låns
Vipern som Samuel kör är en Competition Coupé, en värstingversion av den vanliga Vipern som bara är tillverkad i 52 exemplar. En regel är att en driftingbil i D1-serien ska vara serieproducerad, och då räcker den här upplagan. Det som skiljer den från standardbilen är att den är byggd på ett rörrams-chassi, och har 525 kusar istället för 500 som i original-Vipern. Samuels bil har dock en annan kam och ett annat avgassystem, vilket ytterligare adderar minst 25 hästar. Bilen som kostade cirka 140.000 dollar ägs av en förmögen man i Las Vegas, Marko Radosavljevic, som mycket frikostigt har valt att låna ut bilen till Sam och hans team. Han är ordförande i Las Vegas Viper Club, och tävlar själv på hobbybasis med Vipern. Den var redan uppstrajpad med Mopars logotyp över hela bilen, det hade Marko gjort själv för att det skulle se fräckt ut. Han är av den modiga typen, som tycker det är fränt att se sin bil i action. Och action är precis vad det är, när Samuel kastar in bilen på sladd i 160 blås, trettio centimeter från en annan bil.
– Jag är inte ett dugg nervös när jag kör hans bil. Racing är racing! flinar Samuel.
Den här lösningen var perfekt för Mopar, som la sin budget för sina olika engagemang i motorsportaktiviteter redan förra året, långt innan man valt att göra ett försök inom drifting. Det lär man inte ha ångrat, nu när Samuel står som totalvinnare för hela den amerikanska serien.

Riskfylld introduktion
De åtta bästa förarna från föregående tävling får göra en egen introduktion av sig själv och bilen innan omgången börjar. Det brukar betyda mycket rök för att peppa publiken, och att muta dem med diverse prylar. En egen vald låt spelas i högtalarna, och föraren får göra sin grej. Samuel hälsar alltid publiken med en 360-graderssladd i fart, varpå han springer ur bilen och slänger kepsar. En gång gick det lite väl fort, och 360-graderssladden fick länkas in i nästa kurva. För att det skulle gå fort att komma iväg lämnade han bilen på tomgång, och rusade ut till publiken. I bästa kastställning och en keps i ena handen noterade han hur bilen började rulla i ögonvrån. Handbromsen i driftingbilar är nämligen gjord så att den inte ska stanna i låst läge, utan falla tillbaka för att underlätta snabba handbromssladdar. Äh, jag hinner nog tänkte han, och började jogga efter bilen. Den fick dessvärre upp ganska hög fart, och Samuel fick göra en spurt och slänga sig över motorhuven, för att hinna in i bilen. Publiken jublade förstås, och Samuel var helnöjd med prestationen. Introduktionen ska vara spektakulär, så här lyckades han med uppdraget.
– Jag är lite sjuk i huvudet, det är perfekt i den här sporten!
Att Samuel har fått smeknamnet The Crazy Swede är kanske inte så långt ifrån sanningen, kan vi konstatera. Annars är ju japanerna kända för att vara mer än nådigt uppstissade. De skriker, låtsasbrottas och ränner runt, allt för att sporra publiken.
– Ja, det är något av en Muppet Show, fastslår Samuel.
Tyvärr är denna Muppet Show på japanska, för inte ens de professionella japanska D1-förarna pratar engelska…

Omdiskuterad bil
Många är de som tycker att Samuels bil från början har ett övertag, något som Samuel inte nekar till. Mycket effekt är nödvändigt när det rör sig om höghastighetsdrifting, men samtidigt är den mycket tyngre än resten av motståndarnas bilar. Men det råder knappast några tvivel om att Samuel är en värdig vinnare. Hans körskicklighet består inte av att han sitter i en snabb bil, det är redan bevisat, till exempel när han klev in i en Supra för första gången i februari och kom tia i D1-tävlingen, och bäst bland amerikanerna. Den bilen hade en detalj som Vipern saknar, och det är ”steering quickener”. Det är helt enkelt en styrreducering som gör att man kan ratta mindre med mer styrpåslag. Den sitter monterad mellan ratten och styrväxeln. I Vipern däremot får han verkligen jobba med armarna. När bakvagnen ska kasta över till motsatt sida räcker det inte med att bara släppa ratten och vänta, utan han är tvungen att rycka ratten till rätt klockslag för bästa effekt. Annars ser sladden för mjuk ut, och det duger inte om man vill få showpoäng. En ytterligare detalj som är förändrad är styrstagen, som numera tillåter en skarpare styrvinkel. 45 graders vinkling av hjulen är bra, men inte bäst. Värst är Rhys Millens Pontiac GTO, som har hela 60 graders vinkling av hjulen. Rhys vann den sista deltävlingen i Irwindale med sin kanonbil, som liksom Samuels bil är allt annat än original.
Förra årets tävling vanns av en förare i en Toyota Corolla AE86, så det är inte självskrivet att man vinner bara för att man har en ny och dyr sportbil.

Slitande sladdteknik
Det finns en mängd olika sätt att få sladd på sin bil, men Samuel använder nästan genomgående samma teknik. För att framkalla en aggressiv sladd dumpar han helt enkelt kopplingen, varvar motorn och släpper upp kopplingen. Det orsakar ett direkt hjulspinn, som tack vare motorns effekt kan bibehållas genom kurvor och även på raksträckor. Det här sliter hårt på bilens delar, men Vipern tycks vara byggd för just den här sortens körning. När andra team går igenom tävlingar med knäckta drivaxlar, söndertrasade kopplingar och sprängda motorer byter Samuel bara bakdäcken och ser glad ut. Den stora 8,3-litersmotorn tuffar på som tåget samtidigt som hårt trimmade fyr- och sexcylindriga motorer skriker av smärta på höga varv. Det är förstås också en bidragande orsak till att röster har höjts om Samuels fördelar. Han kör oftast på andra växeln, men när farten börjar nå höga farter behövs trean. ”Småbilarna” tvingas ibland köra på både tvåan, trean och fyran. Ken Gushi kör en Nissan 240SX, och han har erfarit var de svaga punkterna sitter. Under en tävling gick det nämligen åt hela fem drivaxlar (!). Den här killen är 17 år, och har inte ens körkort än. Ändå är han en av de farligaste utmanarna i Formula D-tävlingen. Var det nån som sa att åldern har betydelse?

Dyr förbrukningsvara
Samuel kör med Yokohamas däck med storleken 295/35/19. De kostar 350 dollar styck. Ett byte blir alltså runt 6.000 kronor, och däck är just det som går åt i drifting. Här har man förstås ett sponsorkontrakt, som ger honom fritt med däck. I höst släpper Yokohama ett nytt däck som ska ge bra grepp och massor av rök, men tyvärr har man inte fått till något DOT-märkning än, så det blir något för japanska tävlingar.


Käka sula? Nej, Samuel behövde inte äta upp sin sko. Han hamnade tillräckligt långt upp på poängtabellen under sista deltävlingen också, så han fick sin totalvinst med det. Däremot kan han tänka sig att sälja dojjan. Håll koll på hyllorna framöver!

Lyckat år
Ni som lyssnar på rykten från landet i väst kanske har nåtts av budskapet om att Samuel gör bra ifrån sig. Att vi har en svensk mästare i drifting är det inte många medier i landet som snappat upp, men det kanske blir ändring på det framöver.
De tre första deltävlingarna vann han, men i finalen blev det en omdiskuterad fjärdeplats. I kvalet var han dock tvåa.
– Det funkade bra som vanligt, men domarna ville nog inte att jag skulle vinna alla deltävlingarna…
Arga åskådare skriver på drifting.com:s forum att domarna överlät det slutgiltiga bedömandet på publiken, en publik bestående av ”icke regelkunniga fjortisar”. Samuel som förlorade mot Chris Forsberg och hans supermodifierade Nissan 350Z är ändå mycket nöjd med sin insats, och ser slutresultatet som positivt för sporten i USA, att samma förare inte vann alla tävlingar.

Hans totalvinst ger honom möjlighet att tävla i de japanska D1-tävlingarna, något han är ensam amerikan om att få. Men i skrivande stund väntar han på bud från de japanska domarna om hans Viper är godkänd enligt det japanska regelverket. Rörrams-chassit kan orsaka problem vad gäller den biten, så nu är det bara att vänta och se vad som händer. Det skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse att få tävla på japansk mark, driftingens hemland.

Intresset för drifting i USA är starkt förankrat hos amerikaner med asiatisk bakgrund, det märks inte minst när man kör i San Fransisco där USA:s största China Town finns. Asiater är också flitiga besökare av Hot Import Nights-evenemang, och det är alltid utställningar i detta tema i anslutning till Formula D-tävlingarna. Japaner ser av naturliga skäl att japanska bilar vinner, så Samuel får ofta utstå spott och spe för hans framgång. Åskådarna består av två stora grupper som ofta hamnar i diskussioner med varandra. Det tycker Samuel bara är bra, snacket driver utvecklingen framåt.

Väntans tider
Stormästaren själv går just nu och håller tummarna på att hans bil godkänns av de japanska domarna. I såna fall far teamet över till Tokyo den 17 september, och ännu en av Samuels drömmar uppfylls. Lycka till där ute, Samuel!

Text och foto: Bo Lundvang, sportbilen.se
Foto: Antonio Alvendia

Kort om Samuel
Namn: Samuel Hübinette
Nationalitet: Svensk
Ålder: 32
Aktuell som: vinnare i amerikanska Formula Drift-serien
Karriärstart: i pappas Merca 300 turbodiesel som åttaåring
Första egna bilen: Opel Manta (”En kanonbil!”)
Kör just nu: Svart BMW M3 -02 (köpt en onsdag – driftad på fredag. Se filmen!)
Bor: New Port Beach, Californien
Bästa europeiska bana: testbanor i Belgien och Holland. Ringen är inte fel heller!
Bästa svenska bana: möjligtvis Knutstorp
Bästa amerikanska bana: Laguna Seca (vacker, härliga nivåskillnader)

Tre bästa driftbilarna original:
1. Nissan 350Z
2. BMW M5 E39 (mycket lättare än M3)
3. Corvette Z06 (bättre styrvinkel och diff än Vipern)

Tack till:
Mopar
Yokohama
Sparco
Speedwell Foot Wear
Oakley

Beppos ”Svensson-Ferrari” – effektmonstret från Sala!

En vanlig 245:a? Glöm det! Beppos modifikationer inskränker sig inte enbart till fräna navkapslar i alu-look. En sleeper med över hundra kusar som gör sexor på strippen.

Av Curtis Johansson

Beppo glider runt i en Volvo 245 av 1984 års modell, som trots att den har ett par år på nacken ser oförskämt fräsch ut. ”En riktig nackvridare” säger Beppo själv, och flinar. Det är kanske inte så konstigt att den är i fint skick, Beppo är en riktig putsbög. Är det inte ren finmekanik med pincett och tops under huven så står han med sämskskinnet i högsta hugg och gör som Danielsan; wax on – wax off! Sånt lönar sig, bilen brukar komma hem med nya bucklor från träffarna. Men i år har det varit lugnt på den fronten, bilen har mest stått uppallad inför nya modifikationer. Bland annat är det en duktig uppröjning på gång i kupén, som blivit något av en soptipp på sistone. Beppo skyller på barnen, men inte är det väl bara deras fel Beppo? Påsar från McDonalds i en salig röra blandad med verktyg från olika småreparationer gör det smått omöjligt att få den där cleana känslan som han säger sig vara ute efter. Men nu kommer snart vintersäsongen, och med den ännu fler mörkertimmar att lägga ner på pärlan!

Bilen främst!
Familjen går i andra hand, det erkänner han glatt, under sommaren har de mest fått gå och åka barnvagn. Några soliga söndagssvängar till ”Mackedonken” har det blivit, och kanske ett och annat nattligt race. Beppo gillar när farten vrider och sliter i karossen, och med högern hårt stämplad mot golvet är det just vad som händer. Vridstyvheten är inte den bästa i Beppos wild ride, men i vinter ska det svetsas fast ett kasserat avgassystem rätt över kombidelen. Då lär alla fyra hjulen ligga som smetade mot marken när det svänger, till skillnad från dagens weltklasse-stil. Och nu menar vi inte världsklass!

Rödljusracer att se upp för
Torra helgnätter spenderas åt klassisk rödljuskörning, där han tagit skalp på skalp under sommaren. Senast var det en BMW M3 som fick bita i det sura äpplet, efter en ful men smart tjuvstart från Beppos sida. Kör man samma rödljus lär man sig snart turordningen, tipsar Beppo, som brukar använda sin teknik när utmanaren ser för snabb ut. Det ger förstås full poäng, och när utmanaren kör om i över 50 blås med mittfingret utfällt kan Beppo bara mysa vidare för en u-sväng längre fram! ”Det man inte har under locket får man ha under tupén” resonerar Beppo, återigen leende. Andra mer ärliga skalper satt på en Mazda 121 ”twin spoiler”, Opel Corsa 16V, BMW M520i och självklart en lång rad lastbilar och stadsbussar.

Ombyggt monster för gatan
Beppos 245:a är allt annat än original. Istället för den vanliga jätteratten i mjukt gummi har en sportvariant tagit över jobbet. Visserligen med okänd avsändare, men ändå med hög kvalitetskänsla och bra grepp. Närmast gocartliknande sitter det lilla styrdonet som gjutet i nävarna när det börjar kurva till sig. Det enda kruxet med den lilla ratten är just att det krävs brutal råstyrka för att fickparkera med bilen, som ju saknar allt vad servostyrning heter. Kanske vore nåt att satsa en slant på framöver? Vi fick chans att testa bilen på vanlig gata, och kan bara intyga det Beppo säger – den är ett veritabelt monster att behärska! Effektkurvan kan vi bara gissa oss till eftersom varvräknare saknas, men den lär sticka iväg rätt upp vid några tusen varv, och rätt ner några tusen senare. Någon mappning står inte på schemat än, men visst har tanken farit genom hans huvud. Och en vild gissning från hans sida är att kusarna hamnar på 110+, utan att säga för mycket. Hemlighetsmakeriet är stort i garaget Beppo, och vad gäller vridet får vi inte ens ur honom originalsiffran! Skvallret på bygden har ju gått, här talas det om 1.000 Newton eller mer, men det är siffror vi får ta med en nypa salt.


Singeltorkare. Beppo har monterat dubbla singeltorkare, till Bilprovningens fasa! Som tur var gick det igenom obemärkt. Det gäller att ha en gnutta tur också.

Fet maskin
Motorn är av B21-typ, Volvos original från samma år som karossen. Något måste rimligtvis ha gjorts med den av tidigare ägare, för accelerationen formligen plattar ut föraren mot tygsätena! Smilet som fastnat i öronen ramlar tyvärr ner på golvet när man knuffar in bilen på Statoil, för hör och häpna – förbrukningen sticker lätt iväg över literstrecket om man inte kör med skalpellblad i strumporna! Det är kanske därför bilen stått still så mycket i veckorna, men Beppo skyller det snarare på ett trasigt avgassystem. En läcka i röret gjorde visserligen gott för ljudet, men Bilprovningen skakade på huvudet. Här har Beppo fått gå in med hela handen och styrt upp verkstaden, vars insatser innefattade allt mellan att ta loss det gamla originalsystemet till att montera fast ett nytt. Endast det bästa är gott nog för Beppo, som givetvis valde ett originalsystem för 1.500:- till sin vinnarbil.


”Under under”. Nytt slutsystem monterades bara veckan före reportaget, hur han lyckades hinna i tid vet bara gubben där uppe!

En kärra med klös
Vi gjorde ett 0-100-test med en AP 22-mätare, och siffrorna vi fick var förstås imponerande. 0-100 km/h på oklistrat underlag och vanliga gatdäck gick på 15,02 åt ena hållet och 17,83 åt andra. Då får vi betänka att det var två personer i bilen! Vilka tider han kan komma upp i efter en städning av bilen kan vi bara fantisera om. En vild gissning är att vi kan kapa åtminstone en sekund från ovanstående resultat, det ni grabbar!


Rätt doningar. Bra resultat beror inte bara på tur, utan också vad man kör med för hjul. Den här säsongen har Beppo valt en kvartett stålfälgar som rullar på 195/60R14. Det kostar, men så smakar det också!

Sexor på strippen
6,65 sekunder på strippen, ingen sopig tid för en 80-tals sugmotor på ett par liter! Men så är det ingen vanlig chaufför bakom sportratten heller. Beppo har under åren som gått slipat sina tider på strippen, som i det här fallet består av drygt hundra meter uppmätt motorväg genom Västerås. En svag sväng gör toppfartskörningen svår, men höjdskillnaderna utjämnas genom att köra åt båda hållen och ta ett genomsnitt. Sluthastigheten har maximalt varit 65 km/h mätarfart, vilket kan skilja något från sanningen med tanke på att han kör med de biffiga originalfälgarna med 14 tums höjd. Att han kan få upp så pass hög toppfart beror på ”lilla turbon”, det vill säga maximalt utdragen choke. Den extra slurken bensin det kostar får man igen i form av kul körning och den nämnda höga toppfarten. Framöver ska det byggas wheelie-bars för att förhindra hjullyft. Till det kommer en järnvägsskena som leder från kassettbandspelaren ända till bakluckan. På den ska en tung kloss få fart och slå mot bakluckan, vilket snabbt fördelar bilens tyngd till bakom bakhjulen, med hjullyft som resultat.


Mean style. Den vanliga Volvo-fronten är utbytt mot en utan emblem, och visst händer det att folk kliar sig i huvudet och undrar vad det är för bilmärke. Men det är bara kul tycker Beppo, som funderar på att sätta ett BMW-märke där bak för att skoja.

Vilda lackjobb
Bilen som tidigare varit vit lackades om efter Beppos huvud för några år sedan. Att han är vild med färger vet vi sen tidigare, du kanske minns en viss Volkswagen Polo med beige klarlack? Förutom den ljusbruna lacken på 245:an har dekaltrim applicerats, bland annat bestående av en hackspett i fyrfärg i bilens nederkant. Den signalerar väl om något att Beppo gärna kör med vinden i håret? Lackarbetet är signerat Beppo själv, han lämnar inte gärna bort bilen till klåpare. Över vintern är det eventuellt på gång ytterligare modifikationer av lacken, just nu kikar han nämligen runt efter bra priser på rött rostskyddsmedel. Det har blivit några mörkbruna fläckar här och där, inte helt ovanligt för en gammal bil på våra breddgrader. Men det mesta går att skyla med fler dekaler eller genom att köra snabbt. Ingen ska säga att Beppo saknar idéer!

Sverigeimport
Den här sortens bilar är inte lätta att få tag på i Tyskland nu för tiden, därför fick Beppo vända sig till Sverige. Just Volvo 240-serien finns att hitta ganska lätt, och priserna är sällan avskräckande. Köper man dem direkt från Sverige slipper man dessutom dyra importavgifter – tullar, skatter och problem med inregistreringen. Det brukar heller inte vara några större problem med att få kärran godkänd av försäkringsbolagen, men det är alltid bäst att kolla först! Inköpet gick på 5.000 kronor, pengar han tjänat in själv och kunde lägga upp kontant. Lånet väntar han med tills de rätta tillbehören dyker upp. Försäkringen är ingen stor kostnad, en trafikförsäkring går loss på dryga 1.300 kronor året. Får man bilen entusiastförsäkrad kan det bli ännu billigare!

Ljudlig bil på väg mot toppen
Beppo har länge intresserat sig för db-tävlingar, bland annat har han suttit med i publiken de senaste Sasca-tävlingarna, med varierande resultat. Med sig från tävlingarna har han förutom nya erfarenheter fått färska idéer som ska omsättas till en riktig vinnarbil. Klassen ska bli Ultraprofessional 200k+, och systemet ska han bygga från grunden med egen utrustning. Hemma i förrådet står det en komplett utrustning som köpts loss från ett disco på en Finlandsfärja, det ska med viss modifiering baxas in i Volvon. Stereon spelar väldigt högt får vi veta, så med rätt skiva inspelad på maxvolym tror sig Beppo kunna nå prispallen. Vi kan redan idag avslöja att bilen byter namn från Svensson-Ferrarin till ”dB-BomBen”, vilket ska lackeras in med neongula bokstäver på huven.

Ljus framtid
Beppo är självsäker, bygget som kostat både tid och pengar lär vända ut och in på gatbilsvärlden. Kaxig attityd är en underdrift, och med en grön snorlåma lär han sänka allt vad ”Fast and Furious-styling” heter när säsong 2004 är här. Och du – om du ser ”ES.LIBNOSSREPSNAH.WWW” i backspegeln är det dags att maka på sig, för då är det Beppo som laddar för omkörning med choken på full boost!

Skrivbordsbilder
Vi har tagit fram några snygga skrivbordsbilder som du kan pynta din dator med. Håll till godo!

SVAGT BAJSBRUNA FAKTA
Bil: Volvo 245 1984
Ägare: Beppo
Motor: B21, effekt okänd
Transmission: Original 5-vxl + reverse
Hjul: Ja, fyra stycken 195/60 R14
Fälgar: 14-tums stål, med kapslar (alu-look)
Bromsar: original
Byggkostnad: ?
Modifieringar på gång: Pysdump till avgasröret, ögonlock av hushållstejp, digital sugtrycksreglering, launch control, fler backväxlar, NOS-klisterlapp, fixa smygpunkan på höger framdäck, mugghållare från Biltema, röja upp i kupén, rostlagning, kudde till svanken, pilla ut löven ur fläkten, skaka av golvmattan, tanka.
Tack till: Hans Persson Bil i Västerås, Brembo (bromsar), NOS (lustgas), Erebuni (bodykit), Wings West (spoiler), Recaro (rallystolar), Mugen (tuning), Hayabusa (mc-motorer), trinett (litet kök), Göran Persson (statsminister), Street Xtreme (tidning) och familjen som stått ut under bygget.

Fotnot: Beppo heter något annat i verkligheten, och Volvon är mycket fulare än på bilderna.

Qraftwerket – med risk för härdsmälta

Qvarnis har med sina senaste projekt bevisat att det går att kombinera fullt utrustade bilar med både prestanda och körglädje. Efter dräparen It´s Fun 2 kommer bruksbilen, som består av en BMW M5. En bil som redan i standardutförande är något alldeles extra, men med Qvarnis handpåläggning blivit än mer extrem. Häng med runt Nürburgring på 8 minuter och 40 sekunder med två personer i bilen, bara tretton sekunder långsammare än BMW:s egna testförare gör sträckan utan passagerare! Fortsätt läsa ”Qraftwerket – med risk för härdsmälta”

430 turbohästar sparkade loss på tomt flygfält igår

Vad gör man om man har ett helt flygfält för sig själv? Det delikata problemet fick Turbo-Uffe kämpa med igår. Inte för att han hade några större bekymmer med att hitta på aktiviteter, med en duett turbomatade V6-jänkare i garaget. Just igår fick hans svarta elaking lufta sig, en Buick Grand National med receptet ”extra grovt” under locket. Raka rör skickade en symfoni av välsång över flygfältet, som precis var på väg att tystna efter ännu en dag av tråkigt flygplansmuller.

Av Bo Lundvang

Mätning och testande är alltid ett problem för folk som vill köra 402 meter riktigt fort – då kan det vara fint med kontakter på en flygplats. Att jobba granne med rakan gör heller ingen skada, som i Turbo-Uffes fall. Ni känner säkert igen honom sen tidigare, kanske har ni läst vårt test av hans andra bil. Det här är killen som envisas med att köra jänkare med V6 och turbo, stick i stäv med den klassiska amerikanska jänkartraditionen. Men det viktiga är väl inte vad man kör med, utan att det går fort? Och det gör det i Uffes bilar!

G-techmätare vs Vericom 3000
Med oss ut på flygfältet var Avesta-Tony, som hade en spännande väska med sig. Vericom 3000 säger väl något för en del av er. Det handlar förstås om avancerad mätutrustning för att få riktiga siffror att stoltsera med. I bilen monterades denna mycket pålitliga prestandamätare, och som ren jämförelse satt även Uffes egen tre år gamla G-techmätare på plats. Denna lilla pryl reagerar som namnet antyder helt på g-krafterna som skapas under acceleration, och ger ett resultat som oftast kan tas med en nypa salt eller två. Det bevisades ännu en gång ikväll, när sluttiden på 402 meter skiljde 0,36 sekunder de två mätverktygen emellan. Men som fingervisning kan det förstås vara kul med en överkomlig mätapparat.

Fina tider
Efter en välgörande däckvärmare gick starten på första repan, och med ett bröl som aldrig ville sluta (tack raka rör!) presenterades tiden på displayen. 11.92 sekunder till 402 meter, och med en slutfart på 198,5 km/h, inte illa! Det skulle göra en 0-100-tid på fyra sekunder, en blinkning långsammare än den andra bilen där hemma – Uffes Trans Am V6 Turbo (som kört 12.44/195 som snabbast). Den är för övrigt på väg bort, ett byte mot en likadan men V8-bestyckad är nära förestående. Namnet Turbo-Uffe får han dock behålla så länge han har sin Grand National kvar…

Ingen färgglad bil
Unikt för Buick Grand National är att den bara finns i svart. Den är även mer utrustad än snikversionen Buick Regal T (turbo), men motorn är densamma. 3,8 liter stor V6-motor, bränsleinsprutning och turbo gör bilen lättrimmad, men den är förstås snabb även i originalskick. Uffes Grand National är av 1986 års modell, som byggdes i drygt 5.500 exemplar. Den blev snabbt en mycket populär bil, och den fullkomligen stormade in på USA:s 402-meterstävlingar. Original kom den med 235 hästkrafter, men det har förstås justerats en del i Uffes bil. Enligt gårdagens Vericom-mätning angavs antalet hästar till 430 på hjulen, något under Uffes förhoppning. Men en kärvande tredjeväxel satte förmodligen några käppar i hjulet, och de förmodade 450 hästarna lockas nog fram med lite arbete på lådan. Motormässigt har Uffes bil portade toppar, den mildaste trimkammen, smidda kolvar, riktiga stålöverfall på vevaxeln och större trottelhus.

Värstingmodell avslutade eran
Året efter Uffes modell byggdes, 1987, kom en värstingversion ut på gatan. Den hette GNX och gjorde 0-100 på 5,7 sekunder – en halv sekund snabbare än den vanliga Grand National. Kvartsmilen gick på 13.43 sekunder med hjälp av de 276 turbomatade hästarna, och toppfarten var 200 km/h. GNX gjordes bara i 547 exemplar, och 1988 lades hela den populära modellserien ner. Modellen hade ändå gjort ett bestående intryck på den amerikanska bilvärlden, från 1984 till 1987 hade den blivit den snabbaste produktionsbilen. Till och med snabbare än Corvetten!

Tips: vill du se denna bil i action bör du dyka upp på Lazzats tävlingar.

Kort historik: Aston Martin Lagonda V8

Den här udda brittiska skapelsen byggdes mellan 1974 och 1989, och är ett verk av designern William Towns. Utseendet är sportigt och graciöst, en lyxbil för folk som ville färdas snabbt.

Bo Lundvang

Den första utgåvan av Aston Martin Lagonda, serie I, gjordes bara i sju exemplar. Det var först med serie II som den vann folkets kärlek. 1979 släppte man versionen du ser på bilderna, som hade en helt digital instrumentering. 1982 blev bilen godkänd för den amerikanska marknaden. Två år senare kom superlyxversionen Tickford Limousine med tv både fram och bak, och längre hjulbas. Den kantiga formen övergavs 1987, när en mer rundad typ visades. Den hade även en ny form av framlysen, sex små ljus istället för de uppfällbara som man haft innan. Den fick även nya 16-tumsfälgar för att ytterligare markera modellskiftet.


Lagonda V8 bakom betydligt läckrare V8 Vantage.

Hantverk
Varje exemplar av bilen byggdes för hand, och det tog i snitt 2.200 timmar att färdigställa en bil. Bara 25 stycken gjordes varje år för den amerikanska marknaden. Priset blev naturligtvis högt, det handlar ju om en nära nog unik lyxbil. Priserna i pund: 24.570 (maj 1977), 37.500 (april 1979), 53.500 (mars 1981), 79.500 (januari 1986).


Vacker föregångare
Namnet är inte nytt inom Aston Martin, det har följt med sedan 30-talet. Här ovan ser du en Aston Martin Lagonda V12 Rapide från 1939. Långt mycket vackrare än den sorgligt kantiga Lagondan från 70- och 80-talet. Men den stilen låg förstås i tiden, tänk bara på Lamborghini Countach – bil eller dörrkil?

Snabba fakta – Aston Martin Lagonda V8
Motor: V8 DOHC, 289 hk/5000 varv, 321 Nm/4500 varv (serie III hade 300 hk)
Topphastighet: 236 km/h
Prestanda 0-100 km/h: cirka 8,2 sek
Antal tillverkade: 639
Växellåda: 3-stegs automatlåda

Foto: Aston Martin
Text: Bo Lundvang, sportbilen.se

Gotland Ring i helgen – en motorbana är född!

Det är inte var dag det invigs en ny svensk motorbana. Senaste gången var väl för trettio år sedan ungefär, och nu har alltså turen kommit till Gotland Ring. Ett projekt som tog sin början för sex år sedan, som nu har mynnat ut i det första färdiga avsnittet på en motorbana som när den är färdig blir den längsta i Europa, hela sex kilometer lång.

Av Bo Lundvang

Företagsevenemang dominerar?
Hur Gotland Ring kommer stå sig i förhållande till andra mer lättillgängliga motorbanor återstår att se, men en gissning är att det blir nästan uteslutande företagsevenemang av olika slag. Det kan bli tufft att dra storpublik, för även om Gotland är ett av Sveriges mest populära resemål så är det för naturen och historien man åker dit, inte för att stå några timmar bredvid en motorbana. Men det är klart, med ett prisvärt kombinationspaket kan det bli både avslappnad semester och utlopp för motorintresset. Det är där det dyker upp intressanta kringföretag, bland annat Kul Tur Resor, som tillsammans med Gotland Ring ska ta fram attraktiva erbjudanden till företag och privatpersoner. Det kan vara skönt att slippa tänka på alla båt- eller flygbokningar och hotellbokningar, och istället fokusera på det roliga. Varje sommar har man tänkt arrangera en motorfestival under en vecka, med bas i Visby. Nej, inte vecka 32 när staden intar sitt medeltida utseende!


Att kurvan som leder ner i denna ravin får namnet ”Grand Canyon-kurvan” känns självklart. Det här blir också utsikten från den naturliga sluttning där hela Gotlands befolkning får plats (55.000 människor) om de klämmer ihop sig. Här kommer även start- och målrakan gå, från vänster till höger precis från fotoplatsen sett.

Spännande miljö
Miljön kring Gotland Ring är minst sagt spännande. Den helt unika banan är uppbyggd i ett nedlagt kalkbrott med vit mark och högt läge. När banan är färdigbyggd går den förbi ett Grand Canyon-liknande avsnitt, med ett stup på tjugo meter rakt ner i en vattenfylld ravin. Själva körningen lär bli lika spännande som det låter, med lika många höger- som vänstersvängar och en fallhöjd på 30 meter kommer det kräva det yttersta av förarna, som kommer bestå av både proffs och amatörer. Vid ett 20-tal helger varje år blir det nämligen så kallad öppen bankörning för vem som helst som vill testa sin egen bil eller förmåga. Gotlänningarna var redan innan ett motorälskande folk, det här lär väl ytterligare blåsa liv i den elden! Samma helg som premiären av den första bansträckningen hölls var det full aktivitet på en annan del av kalkbrottet, där man nyttjade branterna till att köra crosshoj på SM-nivå. Ägare av kalkbrottet, Nordkalk, har varit helt avgörande för att banan skulle bli verklighet. Genom ett fördelaktigt sponsorkontrakt har man ställt upp med både område, material och arbete, till ett värde av ungefär 40 miljoner kronor.

Många aktiviteter
På banan som fokuserar på förarutbildningar och företagsevenemang ska det även kunna hållas internationella tävlingar, bland annat tror man sig kunna locka över den europeiska touringcarserien ETCC, och förstås den svenska motsvarigheten STCC. Vidare blir det utställningar, öppen bankörning som vi tidigare nämnt, rally på asfalt och grus, forskning av trådlös teknologi, testverksamhet för bilindustrin och mycket mer. Man har inte legat på latsidan när det gäller idéerna, nu hoppas vi bara att det blir ett positivt gensvar från övriga Sverige.

Hal bana
Vi hängde med några varv i en ”ringtaxi”, en racepreppad Camaro framförd av klassledande racerfarfar Robert Kihlbom. Asfalten var ny och det var varmt ute, så det blev riktigt halt – framför allt när det kom några regndroppar. Det gick som på is, men det gick ändå att få en hyfsad uppfattning om hur banan var. 1,6 kilometer är inte mycket när det går riktigt fort, ett varv gick på långt under minuten. Det finns flera bra omkörningsmöjligheter, mycket tack vare banans bredd. Den håller internationell tävlingsstandard, det vill säga minst 12 meter överallt. Avåkningszonerna var inte riktigt klara, och säkerheten är inte heller på topp innan det kommer upp riktiga barriärer längs banan. Men allt har sin tid, nu är första etappen avklarad och man kan börja använda asfalten till det den är gjord för.

Glömd press
Gotland Rings VD Alec Arho Havrén var så het på gröten att han körde varv efter varv kring banan med sin S60 Challenge-bil, och verkade helt glömma bort den mycket fåtaliga närvarande pressen. Vi var en handfull journalister och fotografer på plats, men representanter från fastlandet verkade saknas frånsett undertecknad. Förmodligen ett bevis på att det inte är gjort i en handvändning att ta sig till norra Gotland. Jag hoppas innerligt att denna satsning ändå går i hamn, för idéer saknar man verkligen inte, och området är världsunikt.

Bugatti Veyron i Sverige

Under en Bugattiträff i Karlskrona tidigare i somras dök en oanmäld men mycket välkommen gäst upp, nämligen en Bugatti Veyron 16.4. Det här är i dubbel bemärkelse något i hästväg, den skulle lätt skrämma slag på vilket Solvalla-trav som helst. Vad säger ni om 1.001 hästar i stallet? Snacka om knökfullt!

Av Bo Lundvang, Foto Håkan Linder

Bugatti som ägs av Volkswagen har förstås blandat in sina vinklade dubbla ”W-motorer” som vi hittar i produktionsbilar som Passat W8 och Phaeton W12, men även drömkonceptet Volkswagen W12. I Veyron är det varken dubbla V4:or eller V6:or, utan två härligt håriga V8:or på fyra liter vardera som är vinklade mot varandra så de formar ett W. Till dessa redan från början starka motorer kopplar man fyra turboaggregat, så har man ett vrålåk som spränger tusenhästarsvallen med en ack så viktig kuse. 1.001 hästar och hela 1.250 Nm i vridmoment gör det här till en av världens snabbaste produktionsbilar. Toppfarten är smått komisk – 406 blås! Här behövs det förstås mer än de vanliga puckarna från däckverkstan på hörnet. Däcken som ser till att siffrorna går från teori till praktik heter Pax och har avsändare Michelin, och ska klara just 400 km/h. Dessutom pallar de plattkörning i två mil, men knappast i 400 knutar… 0-100 går på hiskliga 2,9 sekunder, och 300 når man på under 14 sekunder. Tycker du att det är för slött så kan du vänta på sportversionen (!) med 1.100 hk.

Bra för pratiga fortkörare
Inne i kupén finns ett kommunikationssystem för att de åkande ska kunna föra en diskussion även om omkörningarna kräver farter uppåt 300 km/h. Bra va? Det här är inget lättat racebygge, det är en fullsmetad bil i alla avseenden. Lite It´s Fun 2-stuket med andra ord, med extrautrustning för att göra ägaren till freds oavsett det gäller körning på ovalbana eller en repa i stan.

Inget för Medelsvensson
Du kanske anade att priset lätt skenar iväg på ett sånt här bygge, och det stämmer väldigt bra. Så här mycket får du för priset som en Bugatti Veyron 16.4 betingar:
8 Mercedes SL 55 AMG Kompressor, eller
10 Volkswagen Phaeton W12, eller
12 Audi RS6, eller
20 Porsche Boxster S, eller
22 Volvo XC90 T6, eller
27 Subaru Impreza WRX STi, eller
54 Skoda Octavia RS, eller
138 Hyundai Atos Classic
Grundpriset för en Veyron är drygt 10.000.000 kronor, eller 1,16 miljoner Euro som priset blir i Tyskland. Försäkringspremien hamnar på ungefär 300.000 kronor, och försök inte skriva den på mamma! Självrisken är inte heller att leka med, en miljon kronor får man slänga fram om den fångar en älg.

Siktet sänkt
När nu EB 16.4 blir verklighet är det med en något mindre motor än man tänkt från början. Konceptet som visades 1999 hade en V18-motor, men Volkswagens W-byggen har alltså hamnat även i denna drömbil. Det innebär en mer kompakt motor med större hållfasthet.

Tyskt så långt ögat når
Så särskilt mycket franskt eller italienskt är det inte kvar av gamla Bugatti. Veyron är det enda som har direkt anknytning till Frankrike, det handlar alltså inte om en Göteborgare i ottan den här gången. Veyron hette en racerförare som vann många segrar i Bugattis racerbilar. Bilen är designad av Hartmut Warkuss på Volkswagen, och nog känner vi igen vissa drag från andra bilar ur koncernen, bland annat lysena. Ändå går vissa detaljer igen från de klassiska Bugatti-bilarna, bland annat den portformade grillen och den flerfärgade karossen.

Historik
Ettore Bugatti föddes 1881 i Milano. Hans föräldrar var konstnärer, och han gick i deras fotspår fram till 17 års ålder när han istället tog jobb på en cykelfabrik. Där visade han sin tekniska ådra genom prototypen av en trehjulig motorcykel. Den första bilen visade han 1901 i Milanos motorsalong, bara tjugo år gammal. Den tog hem det fina Grand Prix-priset, och Ettore fick blodad tand för biltillverkning. Bilen började produceras och säljas i Tyskland under namnet De Dietrich-Bugatti. Den första racerbilen byggdes färdigt till 1903, två år senare grundade han sitt företag tillsammans med Mathis. 1909 öppnade Ettore eget i franska Molsheim, där den första ”riktiga” Bugattin byggdes. 1911 började racerbilarna ta hem segrar, sen kom första världskriget som stoppade produktionen tillfälligt. Istället arbetade han med utformningen av bomber, kanoner och flygplansmotorer åt franska armén. 1921 kom hans bilar på första till fjärde plats i Voiturette Grand Prix i Brescia, vilket gav ett rejält uppsving för företaget. Tre år senare kom Typ 35, som blev den mesta prisvinnaren under Grand Prix-loppen den tiden, vilket sålde ett hundratal gatbilar.

Bugatti har alltid haft en exklusiv prägel, och många rika och högt stående personer stod på kundlistan. Bland annat gjordes en speciell bil för kungligheter, med namnet La Royale.
1947 dog Ettore Bugatti, 66 år gammal. 1955 gjordes den sista Bugattin av gamla skolan, Typ 251, speciellt framtagen för Formel 2. Den 8 cylindrar och 2,5 liter stora motorn gav 230 hästkrafter. Med Typ 251 ställde man upp i franska Grand Prix, men var tvungna att bryta av tekniska skäl, vilket i samband med minskade beställningar från franska försvaret fick ekonomin att gå i sank.
1987 köptes varumärket loss från franska regeringen av den italienska affärsmannen Romano Artioli, och Bugatti återuppstod under pompa och ståt. Jubileumsmodellen EB110 år 1991 var en hyllning till Ettores hundrationde födelsedag. EB står förstås för Ettore Bugatti, och det var alltså 110 år sedan han föddes. En version med namnet EB110 S byggdes också. Denna Supersport-version hade 611 hästkrafter som kom ur en V12:a med 60 ventiler, fyrkrafs förstås, och gick så fort som 355 km/h. 0-100 gick på 3,35 sekunder. Cirka 150 bilar byggdes i en otroligt påkostad fabrik utanför Modena, men långt ifrån alla hittade en ägare. Priset på 3.500.000 kronor var för högt för det dåvarande ekonomiska världsläget, och 1995 gick företaget i konkurs. De fina fabrikerna köptes av Barilla, som gör allt annat än bilar…

Sedan 1998 ägs märket av Volkswagen-koncernen, som visat fem designstudier till idag. En ny fabrik byggs i Molsheim där man från början hade Bugattis fabrik, och man har även köpt Bugattifamiljens slott Chateau St Jean. Allt detta är förstås en mycket seriös satsning, som nu resulterat i den första produktionsbilen Veyron 16.4. Visserligen en näst intill osäljbar dyrgrip i klassisk Bugatti-anda, men ändå i produktion! Veyron lär knappast sänka bjässen Volkswagen, så vi får hoppas på ännu fler fina bilar i framtiden. Intressant just nu är att ett showroom öppnas i centrala Stockholm i höst, där Bugatti och Lamborghini ska visas upp. Vi återkommer med ett spännande reportage från smygpremiären!

Köpsugen?
Vill du köpa en Veyron? Ring till Sabine Filter, hon hjälper dig lätta plånboken. Det är vänstra handen till Bugattis VD Karl-Heinz Neumann. Telefonnumret är +49-5361-503 7200. Hälsa från oss så kanske du får rabatt!

Tekniska data (ej verifierade siffror, kan skilja från den slutgiltiga bilen)
0-100 km/tim: 2,9 sekunder
Toppfart: 406 km/tim
Motor: W16
Cylindervolym: 7.993 cc
Ventilsystem: 4 ventiler/cylinder 4 kamaxlar
Effekt: 1.001 hk/6.000 varv
Vridmoment: 1.250 Nm/6.000 varv
Transmission: 7-växlad sekventiell, paddlar (dubbelkoppling, växlar på 0,2 sekunder)
Drivning: Alla
Bromsar fram/bak: Ventilerade skivor
Antal rattvarv: 2,5
Vändcirkel: 11,3 meter
Fälgtyp/storlek: Lättmetall 9,5×20 tum fram; 13×20 tum bak
Däckdimension: 265/30R20 fram, 335/30R20 bak
Längd/bredd/höjd: 447/199/121 cm
Axelavstånd: 270 cm
Tomvikt: 1.600 kg
Pris: 1,16 miljoner Euro (cirka 10 miljoner kronor)

Xtreme Days of Thunder – bilder

Det är inte ofta man får chans att se riktiga utställningsbilar röra på sig, men det var vad som hände i helgen på Malmby flygfält, Strängnäs. Några av Sveriges i särklass ballaste bilar hade slutit upp under ”Xtreme Days of Thunder”, som utöver utställning även innebar en del strippkörning och konbana för de som ville prova sina vingar.

Av Bo Lundvang

På tredje dagen korades de tio mest extrema showbilarna, som därefter ledde karavanen in mot Heron City där förhandsvisning av 2 Fast 2 Furious följde. Bilar utställda både inne i och utanför Heron City drog mängder av besökare, men resten av stan fick också sitt lystmäte när karavanen drog vidare inåt city när mörkret föll.

Här är ett urval av de bilder vi tog under träffen.


Impreza GT Turbo i tufft importstuk. Hitskeppad i skicket på bilden. Bilen utställd i Heron City.


Jakop Vardins sanslöst modifierade 300ZX. Ett blickfång av stora mått!


Kooz Edition 1: Även detta en 300ZX någonstans långt där under. Ny lack för i år, liksom ännu brutalare yttre. En bil som skriker ”jag äter upp dig!”.


Kooz Edition 2: har haft några fingrar med i spelet även i denna Eclipse, som är försedd med ett kit av samma stuk som i The Fast and the Furious.


Uppställning för cruising.


Zacca ställde upp och körde en uppvisningsrepa med sin Ferrari 355 Spider. Ingen höjdartid, men med ett ljud som man inte kan få för mycket av!


En flitig bil på Malmbystrippen, Toyota Supra MKIV twinturbo.


Bilen alla härmar: Supran från The Fast and the Furious. Filmbilen köptes av en samlare i Nederländerna, som nu hyr ut den till den som kan hala fram rätta summan. Egentligen ingår ingen körning, men det var många som fick möjlighet att åka fram och tillbaka med denna kändisbil.


En skön färgpalett av unika bilar…


Honda CRX Del Sol in absurdum. Otroligt snyggt modifierad skapelse med en vacker kvinna bakom ratten

Sol och rök på En dag på strippen

Våra fotografer Niklas ”AlienDiCE” Larsson och Fredrik ”LaGGE” Lager har förevigat helgens En dag på strippen i Säve, Göteborg. Många snabba bilar visade sina muskler, och utställningen gav också utrymme för många hurra-rop.

Av Bo Lundvang

Qvarnis fick fina tider med sin vrålhäftiga Porsche ”It´s Fun 2”, 11.66 och 218 knutar i slutfart. Inga monstertider, men med vanliga däck, massor av lull-lull i bilen och vanligt bränsle blir det inga tior. Han är i alla fall nöjd med utgången, bortsett från att fläktremmen gav med sig och nåt mindre oljeläckage från motorn ställde till det. Nästa steg i bilens historia blir att pröva på banåka ännu mer, det sker i Norge nästa helg på Gatebils evenemang. Vi bevakar!


Qvarnis i egen hög person, flankerad av högra handen Andreas.


BMW:s fulsnygga 7-serie blir en rymdfarkost värd slantarna med Hamanns kompletta kit. Brutal racer för miljonären!


Familjebil, jo tjena! Bur, jättedäck, kul lack.


Den här BMW:n är en 325i på skalet. Under huven har det däremot skett stooora förändringar. En skrotad M3:a har strippats på allt som fanns under plåthöljet, och applicerats på 325:an. Till råga på allt har Fredde på Bilservan i Västerås haft huvudet under huven i några månader, och i våras ploppade en fullfjädrad monsterbil ut från verkstan. Kompressor har gjort bilen farlig att hantera. Se själva i vår film med bilen som huvudperson. Ljudet är inte att leka med!
Mpg, 4 minuter, 45 mb (endast inloggade medlemmar)


En Evo som Prospeed har pillat på.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gulp! Får en liten spansk småbil se ut så här? Seat Ibiza in absurdum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Impreza, Impreza, Impreza. Överkomlig kraft för fartälskaren!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Snyggt rallystuk.


Lill-Peters Corsa lider av elefantiasis på frambenen.


Mustang Mach 1. En brutal best med eller utan rök där bak!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Norska replikan av The Fast and the Furious-Supran. Missade du den äkta varan så kan du se en film från Xtreme Days of Thunder där bilen är med.
27 mb mov, 4 min 47 sek (endast inloggade medlemmar)


Publiken får hålla sig på säkert avstånd.


Toyota Supra mot Nissan 200SX S14. Supersnygg 200 som många misstar för en Nissan Skyline.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ord och inga visor! Nsxtas skäms inte för att han låter bilen jobba hårt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nya Volvo V70R kan ta sig i häcken. Den här häcken!

Foto: Niklas ”AlienDiCE” Larsson och Fredrik ”LaGGE” Lager
Text: Bo Lundvang

Power Meet 2003 – Västerås i dimmor!

Just nu pågår Power Meet i Västerås, något som kan vara den sista raggarträffen i stan. Arrangörerna har tröttnat på stadens inställning, som är att träffen för mer negativt än positivt med sig. Men att tiotusentals raggare kan sköta sig så här bra är ändå ett under som bör premieras, och inte tvärt om!

Av Bo Lundvang

Den här goa Norrlands-cabbade Volvon burnade så hårt att den nästan for in i bilen framför, som stoltserade med en stor penis-symbol och texten ”PENIS” på bakluckan, men istället gick kylaren åt fanders och vattnet rann i strida strömmar över gatan. Penis-chauffören blev så sur över den närgångna burnouten så han klev ur med en stor skiftnyckel, som han inte tänkte hjälpa till att laga kylaren med. Allt detta är förstås vardagsmat för vårt svenska kulturarv – raggarna.

Fjorton år och snart proffs

Joakim Skagerlind ska bli professionell bilfotograf, det har han bestämt. Egentligen är han redan det, han far land och rike runt och tar bilder av läckra sportbilar och får massor av uppskattning av alla som ser resultatet. Det lustiga är att Joakim bara är fjorton år, och ändå mäter han sig med de stora.

Bo Lundvang

Joakims passion här i livet är just sportbilar, och det har han ärvt av sin far som tog honom med på bilträffar när han var yngre. På helgerna kan han spendera timmar bredvid motorvägen som ligger på lagom cykelavstånd från hemmet. Där är han skjutklar med digitalkameran som står på standby hela tiden, vilket innebär att han bara kan stanna så länge han har batteri kvar. De fem uppsättningarna innebär ungefär lika många timmars hård koncentration på vägen innan han kan hoja hem. En vanlig lördag passerar 3-4 Ferrari och lika många Porschar. Drivkraften är att få plåta något unikt, och visst vilar det en liten spionfotograf eller bil-paparazzi över Joakim. En gång lyckades han fota en trailer med kommande BMW M5-modellen, bilder som han sålde till Auto Motor & Sport. Lönen var en helårsprenumeration och tjocka tidningen Alla bilar 2003, och det passade honom perfekt. Hemma ligger det numera runt 1.500 biltidningar, och de flesta har han läst ”typ 5.000 gånger”. Utöver de stora svenska biltidningarna med favoriten Bilsport i spetsen prenumererar han även på amerikanska Motor Trend. Mamma och pappa sponsrar Joakims bilintresse fullt ut. Han måtte ha något av ett fotominne, eller också är det själva nötandet som har fyllt hans huvud med all fakta. Det är få bilar han inte känner till, men fokuset ligger på hans absoluta drömbil som han lärt sig precis allt om. Hans namn på Zatzy antyder hans födelseår och bilen han någon gång ska äga – Viper89.


Drömbilen framför alla – Viper. Foto: Joakim Skagerlind

Målet står klart
Joakim ska ha en Viper, om han så ska bo i en husvagn på kuppen. Det finns ingen bil som är så vacker som den amerikanska sportbilen från Dodge (Chrysler i Sverige). Men den nya SRT-10 ger han inte mycket för, det ska vara den klassiska Vipern med stora mjuka muskler och huven som sträcker sig mot horistonen. Motorn som är en V10 på 8 liter är inte själva grejen, det hade lika gärna kunnat vara en fyra under locket. Det är utseendet som är allt, men visst grips han av fartens tjusning när den vrålar iväg. Hans livs bästa ögonblick är tre stycken hittills, och det är förstås när han har fått åka Viper. När han första gången såg en Viper på riktigt var han i Stockholm med sin mamma, och han tvingade henne att snabbt jaga ifatt den, annars skulle han kasta sig ur bilen. Och ja, Joakim menar allvar! Han fick han sig en pratstund med ägaren, och när han fick provsitta bilen visste han varken ut eller in, och han vågade definitivt inte röra nånting. För några veckor sen haffade han en annan Viper-ägare, som hade en 465 kusar stark Erland Cox-trimmad RT/10. Han bjöd på en snabb vända, och när han klämde loss en burnout var glädjen total.


Fredrik Lundkvist gör en fyrhjulsburnout i sin Cosworth under tävlingarna på Tullinge. Foto: Joakim Skagerlind

Maskot på racingforum
Joakim har blivit en vanlig syn på racingforumet Zatzy. Han läser och snackar med folk i ungefär tre timmar varje dag. Det är på Zatzy han får tag på sina fotoobjekt, och skjuts ut till träffarna. Är det en träff, utställning eller stort streetrace ser han till att dyka upp med sitt feta minneskort till digitalkameran, bilder som han ofta är snabbast med att få ut på nätet. Nu har han flera tusen bilder liggande, och jag tror de flesta är glada över att han har sorterat ut Viper-bilderna i en speciell kategori. Dyker drömbilen upp blir det nämligen några hundra bilder på bara den…


Ferrari 348, italienskt fullblod i liten storlek. Foto: Joakim Skagerlind

Många snabba åkturer

Får han inte skjuts av sin mamma som brukar ställa upp i vått och torrt så ringer han någon av sina kompisar. Och då snackar vi vuxna kompisar, folk med fräna bilar som upplåter en plats i bilen åt Joakim. Listan över bilar som han fått åka med i börjar bli lång, men han har koll på varenda en. De flesta dödliga kan bara drömma om det Joakim varit med om i bilväg. Här är hans nästan kompletta lista: tre stycken Viper, Lamborghini Diablo VT Roadster, Ferrari 348 ts, Mercedes CL600, Mercedes SL55 AMG, Honda S2000, Chevrolet Corvette, BMW M5, Subaru Impreza, JoCCes Super-Evo (Mitsubishi Lancer Evolution VI) och The Fast and the Furious-Supran. Listan gäller i skrivande stund och lär vara smått omöjlig att uppdatera i den takt Jocke åker coola sportbilar! Hans tips till alla som vill göra som honom är att fråga rakt ut, annars får man aldrig vara med om något. De flesta tycker det är roligt att få uppmärksamhet för sin bil, och inte kan man väl neka en trevlig ung kille en åktur, speciellt om han ber snällt? Jo, en del är faktiskt riktigt otrevliga. Han har fått nobben några gånger, och ett fototillfälle urartade till en mardröm.


Subaru Impreza GT Turbo kombi. Stöddig design i rätt stuk – det enda som saknas är svart kolfiberhuv! Foto: Joakim Skagerlind

Mordhotad av E55 AMG-ägare
Joakim som bor i Uppsala fick syn på en läcker E55 AMG vid Fyrisån, och naturligtvis började han gå över alla vinklar och vrår med sin kamera. Plötsligt dök bilens ägare upp med mord i blicken. Han tog handen mot sidan av kavajen och skrek ”Vad fan gör du, jag kan skjuta dig här och nu!”. Livrädd tvingades Joakim visa alla bilder han hade tagit, och det lugnade tydligen mannen. I efterhand mindes Joakim att bilens ägare hade stått och fifflat med nåt på andra sidan ån. Han funderade på polisanmälning, men rädslan för tråkiga efterföljder fick honom att radera alla bilderna istället. Livet som bilfotograf kan ha sina risker!


Nissan 300ZX, den japanska boy-racern i F40-stuk. Foto: Joakim Skagerlind

Joakim om…
Rökning:
– Jag skulle aldrig börja röka eller snusa, det är helt sjukt! Dessutom har jag inte ens råd.
Illegala race:
– Det är skitschysst! Det är spänningen som är bäst, man vet aldrig när snuten kommer. Det är inte alls lika häftigt med legala race. Jag har inga moraliska aspekter angående streetracing.
Fortkörare:
– Folk som kör 150 på 30-väg är helt dumma i huvudet! Men på motorväg när det är lite folk kan man lika gärna köra 200. Men man måste ha ögonen öppna. Och man ska INTE kryssa fram och tillbaka mellan bilar!
Moped:
– Det kanske jag skaffar, vet inte riktigt. Jag vill KÖRA nåt! Jag hatar att cykla hela tiden! Men aldrig epatraktor. Då har man ju bara två år kvar till körkort, och får övningsköra riktiga bilar.
Säkerhetsbälten:
– Det är en självklarhet, jag har alltid på mig säkerhetsbälte.
Favoritbilarna:
– Viper är på första plats, sen kommer Nissan Skyline och Toyota Supra på delad andraplats.
The Fast and the Furious och 2 Fast 2 Furious:
– Tvåan var ruggigt bra, men lite många fel. Ibland krockar de med saker och det syns inga skador på karossen. Ett plus med tvåan var att en Viper syntes ett tag! Tyvärr bara i början. Ettan var i samma klass som tvåan.


Honda S2000. Svart, snabb, grym. Det är inga problem att få den här 240-hästarsmaskinen att spruta grus! Foto: Joakim Skagerlind

Vi önskar Joakim lycka till i livet. En så ung herre med sådan framåtanda kommer gå långt!


Avslutningsvis: Jocke i ännu en häftig kärra. Han menar allvar med segertecknet!

Sista gången på Tullinge: En dag på strippen

Proffsen på Bilsport har ännu en gång genomfört ett kanonarrangemang, nämligen En dag på strippen på Tullinge. Många snabba repor avverkades, vi har bilder från tävlingen.

Av Bo Lundvang

Just detta evenemang kommer gå till historien som den sista strippkörningen på Tullinge flygfält. Politiker har nämligen bestämt att folk vill bo just där, vilket lär innebära att många 402-meterskörningar flyttar in till Sveavägen. Fast i budgeten för byggplanen har man väl räknat in att asfaltera alla gupp på raksträckor i hela storstockholmsregionen… Motorsporten prioriteras alltså som vanligt ner utan tanke på ersättningsbana eller konsekvenser. Dags att arrangera fler Cityrace kanske?

Många tusen åskådare hade letat sig fram till lördagens tävling, där det alltså handlade om att köra på kortast tid till 402-metersstrecket. Den snabbaste gjorde sträckan på 9 sekunder, och med en bra bit över 200 blås på mätaren. Jubel bland publiken, att gå under tian är nästan omöjligt.

Polisen var extra vaksam den här dagen, när så många fartberoende samlats på ett och samma ställe. Bland annat hade man ansträngt sig lite extra dagen till ära och proppat alla kameraskåpen längs Huddingevägen fulla med fotoutrustning för att föreviga Tullinges avfirande. De fanns även på plats personligen, på både två och fyra hjul, och avfärden kändes närmast som en kortege med eskort. Det verkade dock som om folk i allmänhet skötte sig hyfsat, även om Zatzy-chefen Ronnies nylackade S2:a blästrades av en motorcyklist som snart får en kryddad räkning i lådan. Hastigheter över 200 kunde också iakttas på motorvägen, månne var det inspiration från strippen som fick foten att bli lite för tung?

Några vi saknade var förstås Qvarnis It´s Fun 2 som var hemma med trasig motor igen (suck), och CycloneRobban. En drös med kändisar ställde dock upp och gjorde dagen till vad den blev – en succé. Lundkvist körde 10.77, Sahlin klämde 9.97, JoCCe 10.90 bland annat.


Calibrans efterföljare Astra Coupé. Här med ett snyggt kit runt om. Vacker!


Jocke Sahlin klämde av en NIA med sin M3:a.


Nicke Bloms bil rasade några dagar innan, och han viftade med vit flagg på Zatzy. Men han kom visst på att han hade lite tid över – vände garaget upp och ner och reparerade monstret.


Mackans gröna Porsche var minst sagt fotografernas favorit…


Volvo S60 T5R.


Supramannen fick blodad tand och återvände till sitt forna märke. Den nya Supran gick som ett jehu efter några halvtaskiga repor.

Vad tjatigt med Fast and Furious-Supror! Men kolla noga, den här norska replikan är värd att höja ögonbrynen för.